Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tordmule (Trubbalka, Törd) - Tord Pedersson - Tordsson, Olaf - Tordyvlar - Tordön - Toreador - Torekov - Torelius, Pär Gustaf - Torell, Otto Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
Tord Pedersson—Torell
460
Tordmule, Alca torda.
Upptill lilla tordyveln,
Geo-trupes silvaticus, nedtill
stora tordyveln, G.
stercorarius.
kusten. Den lever företrädesvis av sill och
strömming. T. P.
Tord Pedersson, utvald ärkebiskop i
Uppsala (d. 1470). Tillhörde en ätt, som förde två
hjorthorn, men kallade sig själv ofta Bonde
efter sin mödernesläkt. Han studerade i
Leipzig, blev senast 1452 dekan i Linköping och
postulerades 1468 till ärkebiskop i Uppsala
genom Karl Knutssons inflytande, valdes av
kapitlet och tog Stäket i besittning.
Påvestolen utsåg emellertid i stället Jakob
Ulfs-son (se d. o.) till ärkebiskop. — Jfr E.
Hilde-brand i Hist. Tidskr. 1881. (B. H-d.)
Tordsson, 01 af, se Olaf Tordsson.
Tordyvlar, Geotrüpes, skalbaggssläkte bland
dyngbaggarna (se d. o.),
i Sverige
representerat av fem
jämförelsevis stora arter.
Kroppen är kullrig,
glänsande, till färgen vanl.
svart eller blåaktig.
De vanligaste arterna
äro lilla t o r d
y-veln, G. silvaticus,
som ovan är
glänsande svartblå, undertill
blåviolett, samt den
svartblå,
mattglän-sande stora
tordy-veln, G. stercorarius,
som blir intill 24 mm
lång. En
jämförelsevis sällsynt art är
den vackert
blåglän-sande G. vernalis (se
pl. vid art.
Skalbaggar). O. A-g.
Tordön, meteor.,
åskväder.
Toreador [tåräaöå’r],
sp., se
Tjurfäktning.
Torekov, socken i
Kristianstads län, Bjä-
re härad, ytterst på Bjärehalvön; 5,03 kvkm,
470 inv. (1933). Omfattar även Hallands Väderö
(se d. o.). T:s kyrkby och fiskläge utgöra ett
municipalsamhälle (19 har, 317 inv. 1933,
tax.-värde å fastighet 1,025,400 kr. 1932, tax.
inkomst 207,380 kr.), som även besökes som
badort. 83 har åker, 160 har skogsmark (på
Hallands Väderö). Ingår i V. Karups och T:s
pastorat i Lunds stift, Bjäre kontrakt.
Torèlius, Pär Gustaf, tidningsman
(1847—1924). Var huvudred, för tidningen
Vårt Land (se d. o.) 1886—1903.
Torell, Otto Martin, geolog, zoolog
(1828—1900). Blev 1853 fil. dr, 1858 med.
kand., 1860 adjunkt i zoologi och 1866 e. o.
prof, i zoologi och geologi vid univ. i Lund.
1871—97 var T. chef för Sveriges geologiska
undersökning. Led. av Vet.-akad. (1870). 1856
studerade han i Schweiz glaciärernas
verksamhet med avseende särskilt på frågan om
sådana fordom varit utbredda över
Skandinaviska halvön, och 1857 besökte han i
samma syfte Island. 1858 företog T., åtföljd av
A. E. Nordenskiöld och A. Quennerstedt, sin
första färd till Spetsbergen, och 1859 gjorde
han en forskningsresa till Grönland. Dessa
färder bildade uppslaget till de svenska
polarexpeditionerna, och T. var själv ledare för
den första mera betydande av dessa, den i
vetenskapligt hänseende särdeles resultatrika
Spetsbergsexpeditionen 1861, i vilken flera
vetenskapsmän deltogo. Denna expedition,
vilken tjänat som förebild för senare svenska
polarfärder, kan sägas ha grundlagt den
vetenskapliga polarforskningen, som i st. f.
enbart geografiska uppgifter ställer en allsidig
vetenskaplig undersökning av det besökta
området som mål. — T. var en av de första
svenska forskare, som omfattade
glaciärteo-rien, enl. vilken Skandinavien under istiden
var betäckt av en inlandsis, lik Grönlands,
och uttalade sig härför redan i sitt första
arbete, »Bidrag till Spetsbergens molluskfauna
jemte en allmän öfversigt af arktiska
regionens naturförhållanden och forntida
utbredning» (1859). I en inl. till L. P. Holmströms
gradualavh., »Märken i Skåne efter istiden»
(1865), gick han längre och menade, att
inlandsisen från Skandinavien utbrett sig över
hela det erratiska området ö. och s. om
Östersjön. I en prisbelönt men opublicerad
täv-lingsskrift, som T. 1866—67 inlämnade till
Hollandsche maatschappij der wetenschappen
i Haarlem, gav han en utförlig behandling av
de erratiska fenomenen i hela n. Europa samt
bevis för att dessa stå i samband med en
inlandsis, som sträckt sig över området i fråga.
T:s »Undersökningar öfver istiden» (I 1872,
II 1873; båda i öfversigt af Kongl. Vet.-akad :s
Förhandi.; utgöra även Sveriges Geol.
Undersökning, ser. C, n:r 18) kunna sägas återge
prisskriftens innehåll i sammandrag. När T.
1875 framställde sina åsikter inför Deutsche
geologische Gesellschaft, rönte han häftigt
motstånd från de tyska geologerna, som
dittills omfattat den Lyellska s. k. driftteorien,
enl. vilken de erratiska bildningarna blivit
avsatta på bottnen av ett ishav, men snart var
inlandsisteorien även i Tyskland allmänt
erkänd och antagen. — I Lund kan T. sägas ha
lagt grunden till den geologiska institutionen.
Som chef för Sveriges geologiska undersökning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
