Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torsslow, Olof Ulrik - Torsslow, Sara Fredrika, f. Strömstedt - Torsslow, Sten Harald - Torstenson, Lennart, greve av Ortala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
Torsslow, S. F.—Torstenson
498
1835—42 Djurgårdsteatern, båda till 1837
tills, m. P. J. Deland, var 1843—46 och 1854
—56 anställd vid Nya (Mindre) teatern, även
som styresman för scenen, ledde 1846—54
samma teater och var
1856—61 styresman
för scenen vid Kungl.
teatern. T.
uppträdde sedan endast
tillfälligtvis, sista
gången 1863. T. var
romantikens store
skådespelare på svensk
scen. Ett olyckligt
benbrott 1833
hämmade för en tid hans
verksamhet som
skådespelare men endast
för att hans av
flam
mande ingivelse burna, av virtuos teknik
behärskade, ej sällan geniala
framställningskonst sedan skulle slå ut i full blom. Som
teaterledare förde han en vägande repertoar,
och hans inflytande som instruktör och
förebild sträckte sig över följ, generation. Bland
T:s roller märkas Hamlet, Kung Lear,
Mac-beth, Tartuffe, Figaro i »Figaros bröllop»,
Beaumarchais i »Clavigo», Erik XIV (Lidner),
Max Piccolomini i »Wallensteins död», Ludvig
XI (Delavigne), Bolingbroke i »Ett glas
vatten», Michel Perrin och Hernani. T. var sedan
1830 g. m. skådespelerskan Sara
Ström-stedt (se Torsslow, S. F.). Om deras
dotter se K i n m a n s s o n, Helfrid; om O. U.
T:s sondotter se Moberg, Valfrid. G. K-g.
Torsslow, Sara Fredrika, f.
Strömste dt, skådespelerska (1795—1859), 1830 g.
m. O. U. T. Hon var 1812—34 anställd vid
de kungl. teatrarna, 1835—43 vid mannens
sällskap och 1843—51
vid Nya (Mindre)
teatern samt uppträdde
sedan tillfälligt, sista
gången 1853. T. var
en skådespelerska med
lidelsefullt
temperament, tyglat av klar
intelligens och
överlägsen teknisk
säkerhet. Hennes
framställning, i tragedien
storslagen och gripande,
i komedien spirituell
och elegant, kunde i
det borgerliga lustspelet slå sig lös i
robust och drastisk komik. Bland T:s
roller märkas lady Macbeth, Desdemona i
»Othello», Elmire i »Tartuffe», drottning
Elisabet i »Maria Stuart», Johanna av
Mont-faucon, Sappho (Grillparzer), hertiginnan
Marlborough i »Ett glas vatten», donna Sol
i »Hernani» och Lucretia Borgia. G. K-g.
Torsslow, Sten Harald, operasångare,
landskapsmålare (1838—1909), son till O. U. T.
och S. F. T. Var 1857—59 anställd vid Kungl.
teatern som skådespelare och 1864—88 som
sångare. T. utbildade sig till
landskapsmålare bl. a. vid konstakad. i Düsseldorf och
utställde tavlor med motiv dels från
Stockholmstrakten, dels från Norge.
Torstenson, Lennart, greve av O r t a 1 a,
fältherre (1603 17/s—1651 7/4), son till Torsten
Lennartsson (se Forstenasläkten). T:s
föräldrar hade av Karl IX drivits i
landsflykt. Själv blev T. vid 15 år kammarpage
hos Gustav II Adolf och följde konungen på
hans fälttåg till Livland, där han bl. a.
bevistade Rigas erövring 1621. Han studerade
även krigskonst i Holland. Återkommen
deltog T. bl. a. i slaget vid Wallhof 1626. Under
Gustav Adolfs preussiska fälttåg (1626—29)
fick T. sin egentliga krigiska utbildning.
1628 blev han överstelöjtnant vid G. Horns
norrländska storreg:te och 1629 chef för
det därur utbrutna Hälsinge reg:te. 1630
blev T. överste för artilleriet, ett vapen, för
vilket Gustav Adolfs och T:s tid bildar ny
epok. I spetsen för artilleriet bidrog T.
väsentligt till segrarna vid Breitenfeld (1631)
och Lech (1632) samt vid en mängd
fästningars intagande. Under striderna vid Alte
Veste 1632 blev T. av fienden tillfångatagen
och hölls till 1633 i ett fuktigt fängelse i
Ingolstadt, där grunden lades till hans stora
sjuklighet. Strax efter sin utväxling bidrog
han till erövringen av fästningen Landsberg
i Bayern men återvände redan s. å. med
Gustav Adolfs lik hem till Sverige, där han
1634 blev rikstygmästare. 1635 förenade han
sig med J. Banér. För de svenska vapnens
från denna tid ånyo börjande framgång delar
otvivelaktigt T. i hög grad äran med Banér.
I slaget vid Wittstock 1636, i Pommerns
försvar 1637 och 1638, i segern vid
Chem-nitz samt infallet i Böhmen 1639 tog T.
verksam del. 1640 fick han för tilltagande
sjuklighet permission och blev efter hemkomsten
riksråd (april 1641). Vid samma tid dog
Banér, och T. blev aug. 1641 fältmarskalk
och generalguvernör i Pommern. 1642 års
fälttåg förde honom genom Brandenburg och
Schlesien in i Mähren, där bl. a. Olmütz intogs.
Då T. begav sig till Sachsen, vann han 23 okt.
1642 den stora segern vid Breitenfeld (se d. o.).
Sedan T. intagit Leipzig och låtit armén
vila i vinterkvarter vid Elbe, ryckte han
våren 1643 ånyo in i Mähren, undsatte
garnisonen i Olmütz men ilade på regeringens
befallning mot Danmark. Hans säkerhet och
snabbhet vid infallet i Jylland bestämde
väsentligen krigets utgång. På eftersommaren
1644 tågade T. åter till Tyskland, överföll och
förstörde det fientliga kavalleriet mellan
Nie-megk och Jüterbog (23 nov.) samt stod i
början av 1645 åter i Böhmen. Den lysande
segern vid Jankov (se d. o.) 6 mars 1645
öppnade för honom vägen till Wien. Ehuru ena
brohuvudet på Donaubryggan föll i hans
händer, kunde han ej framtränga längre utan
måste småningom draga sig till Mähren, där den
långa och fåfänga belägringen av Brünn 23
april—13 aug. satte en gräns för
framgångarna. Efter att småningom ha dragit sig till
Sachsen lämnade han, då hans egen sjuklighet
alltmer tog överhanden, slutligen armén (i dec.
1645) samt återvände till Sverige senhösten
1646. Efter hemkomsten mottogs han av
Kristina med de största ynnestbevis och blev 1647
greve. 1648—51 var T. generalguvernör över
Västergötland, Dal, Värmland och Halland,
där han med kraftig hand ingrep mot
slappheten inom förvaltningen. Hans brev till Axel
Oxenstierna 1634—49 utgåvos 1897 genom P.
Sondén i »Rikskansleren Axel Oxenstiernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
