Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje internationalen - Tredje man - Tredje riket - Tredje statsmakten - Tredje ståndet - Tredskodom - Tredäckare - Tree, sir Herbert Beerbohm - Treenighet, Trefaldighet, Trinitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
Tredje internationalen—Treenighet
Tredje internationalen, se
Internationalen, sp. 670—671.
Tredje man, jur., annan person än de två,
som ingått ett avtal, men ändå med någon
del i avtalets tillkomst (han har t. ex.
påverkat endera att gå med på avtalet) el. med
eget intresse i det avtalet gäller (t. ex. den,
som rätteligen äger vad någon obehörigt sålt
el. eljest disponerat el. som jämlikt avtalet
skall som »förmånstagare», vid försäkring,
mottaga visst belopp el. som efteråt från
endera parten förvärvat vad denne genom
avtalet åtkommit, ev. med fylligare rätt, än som
tillkom parten själv). Vid kommission el.
annat uppdrag ävensom vid fullmakt — där
man utgår från förhållandet mellan
kommit-tenten el. huvudmannen å ena sidan samt
kommissionären, sysslomannen el.
fullmäktigen å den andra — betyder t. den, med
vilken något avtal ingåtts i kraft av
kommit-tentens anmodan el. huvudmannens
bemyndigande. C. G. Bj.
Tredje riket, uttryck av apokalyptiskt
ursprung, som vid skilda tidpunkter spelat en
framträdande roll i den offentliga
diskussionen. Det återgår på den i slutet av 1100-talet
levande italienske abboten Joakim frän Floris,
som uppställde en teori för världsförloppet,
enl. vilken detta skulle försiggå i tre perioder,
symboliserade av gudomens tre personer. G.
T. är Faderns period, N. T. Sonens, och den
kommande slutperioden, t., skall bli den
Helige andes. 1 denna sista period skall världen
helt förändras, anden skall taga makten och
ett dominium purum spiriluale upprättas, där
en papa anyelicus skall föra spiran. När
Joachim tänkt sig, att detta t:s tid skulle
komma, är ej fullt klart, men bland hans
efterföljare, framför allt de radikala
franci-skanspiritualerna med Petrus Johannis Olivi
i spetsen, ansåg man, att det redan blivit
verklighet i och med Franciscus’ av Assisi
framträdande. Påvekyrkan vore därför
överflödig liksom även bibeln, sakramenten m. m.
Alla äldre institutioner borde försvinna, och
i stället skulle bildas nya av full och ren
andlighet. Även Birgitta synes ha varit i
viss mån påverkad av liknande tankar.
Kyrkan fördömde flera gånger hela denna lära,
men dess grundtankar levde envist kvar och
uppträda såväl hos vissa av 1500-talets
reformatorer som i 1600-talets
fantastiskt-reli-giösa apokalyptik. — I sin moderna form
härstammar uttrycket från Ibsens drama
»Kejser og galilæer» (1873). Vad Ibsen e
ent-ligen menat med uttrycket är ytterst oklart,
men genom honom blev det gängse inom
vänstersinnade kretsar och användes som
ett slags symbol för den litterära och
poli-tiskt-sociala radikalismens strävanden (så bl.
a. av Ellen Key, mot vilken Vitalis Norström
1902 riktade stridsskriften »Ellen Keys tredje
rike»). Senast har uttrycket upptagits, ehuru
med helt förändrad syftning, av den tyske
essäisten A. Moeller van den Bruck (»Das
dritte Reich», 1923). Till den symboliska
tolkningen kommer här en speciell historisk
aspekt, i det att det gamla tyska
kejsardömet betraktas som det första riket,
hoben-zollrarnas som det andra och det väntade,
från grunden omskapade Tyskland som det
tredje. Något av sin ursprungliga apokalyp-
574
tiska betydelse har uttrycket alltjämt
bibehållit. F. n. (1933) kallas Hitlerregimen i
Tyskland för »das dritte Reich». O. W-n.
Tredje statsmakten, stundom beteckning för
tidningspressen. Se Statsmakt.
Tredje ståndet, se É t a t s généraux.
Tredskodom, se U t e v a r o.
Tredaekare, linjeskepp (se d. o.) med tre
täckta batterier; även med tre däck försett
handelsfartyg. Jfr Fartygstyper.
Tree [tri], sir Herbert B e e r b o h m, se
Beerbohm-Tree.
Treenighet, Trefaldighet, T r i n i t e t
(lat. trinitas). Den kristna gudstron
framträder redan i N. T. såsom en gudstro med
så att säga trefaldig riktpunkt el. m. a. o.
såsom tro på »Fadern. Sonen och Anden».
Vittnesbörden härom föreligga icke bara i
direkta formler, sådana som Matt. 28:19 och
2 Kor. 13:13, i själva verket är det ett
genomgående drag för den kristna gudstron, att
den uppträder såsom Kristustro och Andetro.
Kristendomen är från sin första begynnelse
bekännelse till Kristus (se K r i s t o 1 o g i).
Kristustron ger åt gudstron dess centrala och
avgörande innehåll. Den fördolde Guden
»uppenbarar» sig i Kristus, som är »Guds
härlighets återsken och hans väsens avbild»
(Hebr. 1:3); Gud gör sig känd i honom: han
och Fadern »äro ett» (Joh. 10:30) o. s. v.
Detta betyder, att den kristna gudstron får
sitt avgörande innehåll från Kristus och hans
gärning. Samtidigt är den kristna gudstron
Andetro: de, som »drivas av Guds Ande, de
äro Guds barn» (Rom. 8:14). »Anden»
framhäver därvid framför allt Gud såsom den
ständigt närvarande och ständigt verksamme
Guden — detsamma gäller då också i fråga
om Kristus: Kristus är i och genom sin Ande
den ständigt närvarande och verksamme. Den
gammalkyrkliga treenighetsläran, sådan den
utformades särskilt i de s. k. nicenska och
athanasianska symbola, avsåg närmast att i
bestämda formler fixera vad som alltifrån
början framträtt såsom karakteristiskt för
den kristna gudstron. Bakom den kristna
treenighetsläran ligga två huvudmotiv: den
vill å ena sidan åskådliggöra och bevara det
fasta innehåll och den livfylldhet. som den
kristna gudstron just såsom Kristustro och
Andetro äger, och den vill å den andra stå
på vakt kring den kristna gudstrons
enhetlighet el. m. a. o. kring den rena monoteismen:
det är, vill man säga, så snart det talas om
Kristus och Anden, fråga om den ende, sanne
Guden och om ingenting annat. Dessa
tre-enighetslärans centrala motiv ha emellertid
icke alltid bevarats ogrumlade inom den
kristna teologien. Särskilt innebar det
uttryck, som begagnades: »tre personer i en
gudom», en fara för tolkning i triteistisk
riktning. En dylik misstolkning låg i själva
verket snubblande nära, när ordet »person»
efter hand fick en långt mera pregnant
betydelse (såsom självständig individualitet), än
det haft under de gamla kyrkomötenas tid.
En annan risk var, att teologien vid
behandlingen av treenigbetstanken mången gång
hemföll till allehanda abstrakta och
metafysiska spekulationer, som hindrade det första
av de båda ovannämnda huvudmotiven att
komma till sin rätt. Båda motiven äro
emel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
