Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Treenighet, Trefaldighet, Trinitet - Trefaldighetsafton, Heliga trefaldighets afton - Trefaldighets församling, Heliga - Trefaldighetskälla - Trefaldighetssöndag, Heliga trefaldighetsdag - Trefasmotor - Trefassystem - Trefas växelström - Treffen - Treffenberg, Nils Curry Engelbrekt - Trefingerregel - Trefot, Tripod - Trefotsmast - Trefärgsfotografi - Trefärgstryck - Trehörna - Trehörningen, Norra och Södra - Trehörningsjö - Treitschke, Heinrich Gotthard von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
575
Trefaldighetsafton—Treitschke
576
lertid djupt förankrade i den kristna tron och
oskiljaktiga från densamma. G. A-n.
I den äldre kristna konsten avbildas
Kristus i mänsklig gestalt eller symboliseras av
ett kors eller ett lamm, över honom svävar
den Helige andes duva, och överst synes Gud
Fader antingen i bröstbild eller endast
antydd medelst en ur molnen framsträckt hand.
Senare framställas både Fadern och Sonen i
helfigurer, och mellan dem svävar duvan.
Slutligen avbildas alla tre personerna i mänskliga
gestalter, sittande bredvid varandra: Fadern
i mitten, prydd med kejsarkrona eller den
påvliga tiaran, på hans högra sida Kristus,
med konungakrona, och till vänster den Helige
ande, en yngre gestalt än de båda andra.
Framställningen av den Helige ande i en
duvas skepnad förblev dock den vanligaste,
såsom den lättast förstådda. Man ser även
Fadern (i kejserlig ornat) hålla i sina utsträckta
armar korset med den korsfäste och över dem
duvan (så t. ex. i Diirers »Den heliga
trefaldighetens tillbedjan»; se D ü r e r, bild 4). —
Som symboler av t. har konsten nyttjat bl. a.
klöverbladet, tre i varandra sammanslingade
ringar, tre stjärnor och, vanligast, en liksidig
triangel, som antingen är omskriven av en
cirkel eller ställd i mitten av en sol eller i
sin mitt har en sol eller ett öga eller
Jeho-vahs namnchiffer. J. P.*
Trefaldighetsafton, Heliga
trefaldighets afton, aftonen före
trefaldighetssön-dag. Då brukade man fordom besöka heliga
källor för att där genom drickning och
tvag-ning vinna bot för sjukdomar och krämpor.
Bruket kvarlever på sina håll i Sverige.
Trefaldighets församling, Heliga. 1. Se
B o n d k y r k a. — 2. Se Gävle, sp. 153.
Trefaldighetskälla, se Källkult.
Trefaldighetssöndag, Heliga t r e f a
1-dighetsdag (lat. trinitätis}, första
söndagen efter pingst i luterska kyrkan, har sitt
namn av den inom den rom.-kat. kyrkan
denna dag firade trinitatisfesten till den heliga
treenighetens el. trefaldighetens ära. På
700-talet uppkom denna trinitatisfest och påbjöds
officiellt 1260. Den har dock alltid haft en
underordnad betydelse inom romerska kyrkan.
Luterska kyrkan upptog, utan att ändra de
gamla predikotexterna, namnet t. och
uppkallade alla följ, söndagar till kyrkoårets
slut »efter t.». Söndagarna efter t. äro högst
27, minst 22. Hg Pl.
Trefasmotor, se Elektriska
maskiner, sp. 602 och bild 20—23.
Trefassysteni, ett system av tre
växelströmmar (se Elektriska maskiner, sp. 600
och 601, och Elektrisk
arbetsöver-f ö r i n g, sp. 610 och 613), som kombineras
antingen i Y- el. △-koppling. I förra fallet
kan en ledning, s. k. n o 11 e d n i n g,
förbindas med systemets nollpunkt. Mellan denna
ledning och var och en av de tre övriga,
fasledningarna, fås en 1,73 ggr lägre
spänning (utnyttjad t. ex. för belysningsändamål)
än spänningen mellan fasledningarna
(utnyttjad t. ex. för drift av trefasmotorer). Bg.
Trefas växelström, se Elektriska
maskiner, sp. 600.
Tre f fen, ty., krig sv., se Träffen.
Treffenberg, Nils Curry Engelbrekt,
ämbetsman, politiker (1825—97). T., som till-
hörde en urspr. polsk, i Sverige 1687 adlad
ätt, blev 1851 fil. dr, 1856 v.
häradshövding och 1862
lands-sekr. i Västmanlands
län. Som ämbetsman
gjorde han sig snart
bemärkt genom
grundliga kunskaper och rik
praktisk begåvning.
Starkt politiskt
intresserad, väckte han
stort uppseende vid
1865—66 års riksdag,
då han på riddarhuset
lidelsefullt motsatte
sig
representationsreformen. 1873—80 var
T. landshövding i Västernorrlands och 1880—
92 i Kopparbergs län. På båda sina
lands-hövdingeposter nedlade T. ett i många
avseenden betydelsefullt arbete. Stor
uppmärksamhet och skarp kritik tilldrog sig det sätt,
varpå han med militärmakt nedslog Sveriges
första strejk, i Sundsvallsdistriktet 1879. I
riksdagen, där T. var led. av Andra
kammaren 1869 och 1873—78 samt av Första
kammaren 1889—97, var han en av de främsta
konservativa talarna, ehuru han ofta avvek
från partiprogrammen. Varmt religiös, var T.
led. av kyrkomötena 1873—93. B. E-r.
Trefingerregel, fys., se Elektricitet,
sp. 564.
Trefot, T r i p ö d, urspr. trebent kittel. I
det gamla Grekland fingo t. av brons
konstnärlig form och användes mycket som pris i
tävlingar och gåvor till gudarna. T. blev
symbol för Apollon som orakelgud; han
själv el. hans sierska, Pythia, avbildas
sittande på en t. M. Pn N-n.
Trefotsmast, se Tripodmast.
Trefärgsfotografi, se Färgfotografi,
sp. 143.
Trefärgstryck, se Färgfotografi, sp. 147.
Trehörna, socken i Östergötlands län,
Ly-sings härad, i Holavedens skogstrakt vid
Smålandsgränsen; 95.72 kvkm, 802 inv. (1933).
786 har åker, 6,223 har skogsmark. Pastorat
i Linköpings stift, Lysings kontrakt.
Trehörningen, Norra och Södra, resp,
blixt- och klippfyr vid s. inloppet till
Nynäshamn (se d. o., med karta), den förra på ön
Trehörningen, den senare på ett skär s. därom.
Ljusstyrka för vardera fyren 2,400
Hefner-Ijus (aga-ljus). Anlädes 1901.
Trehörningsjö, socken i Västernorrlands län,
Ångermanlands n. domsagas tingslag, n. om
Örnsköldsvik, kring övre Husumån; 294,80
kvkm, 1,715 inv. (1933). Sjörik bergs- och
skogstrakt, bebyggd kring vattendragen. 781
har åker, 21,636 har skogsmark. Pastorat i
Härnösands stift, örnsköldsviks kontrakt.
Treitschke [träPtfkø], Heinrich
Gotthard von, tysk historiker (1834—96). Efter
att ha verkat vid flera univ. kallades han till
prof, i historia i Berlin 1874. Sedan 1858
flitig medarb. i tidskr. Preussische Jahrbücher,
blev han dess ledare 1889, och 1895 blev han
red. av Historische Zeitschrift. Hans
förnämsta historiska verk var »Deutsche
Ge-schichte im 19:en Jahrhundert» (5 bd, 1879—
94; reg.-bd 1921; går till 1848). Arbetet vilar på
omfattande arkivstudier och stor beläsenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
