- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 19. Tattare - Wallman /
615-616

(1929) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trinucleus - Trio - Triod - Triol - Triolein - Triolett - Trional - Trionfante - Trionyx - Trioser - Trioson - Trioxid - Trioximetylantrakinon - Trioximetylen - Trioza - Tripalmitin - Tripitaka - Triplan - Tripod - Tripodmast el. Trefotsmast - Tripolis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

615

Trio—Tripolis

616

Trinucleus seticornis.

trinucleusskiffern (se S i lur sy
s-temet).

Trio [tri’å], it., mus. 1. Musikstycke för
tre stämmor el. instrument; stråktrio är
för violin, altviolin och violoncell,
pianotrio för piano, violin och violoncell;
sångtrio för tre solostämmor benämnes vanl.
t e r s e 11. — 2. En melodisk mellansats av
lugnare karaktär i en menuett (scherzo) el.
marsch. — T r i’o s o n ä t, stråktrio med
generalbasinstrument (klaver) på 1700-talet. T. N.

Triöd, fys., se Radioteknik, sp. 407.

Triöl, mus., en grupp av tre noter,
som skola utföras på samma tid som
två med samma tidsvärde; tecknas:

Trioleln, kem., se I s t e r.

Triole’tt, gammal fransk strof,
bestående av åtta vanl. åttastaviga verser med
rimställningen abbaabab.

Trionäl, se Sömnmedel.

Trionfa’nte, it., mus., triumferande.

Trkonyx, zool., se Sköldpaddor, sp. 1278
och bild 3 på pl.

Trioser [-å’s-], se Sockerarter, sp. 47.
Trioson [triåzä’], se Giro det-Tr ioson.
Trioxld, kem., se Oxid.

Trioximetylantrakinon [-ån], farm, kem., se
Sennablad.

Trioximetylen, kem., se Formaldehyd.

Trio’za, zool., se Bladloppor.

Tripalmitin, kem., se I s t e r.

Tripijaka, skt, »trekorgen», »de tre
korgarna», buddismens kanon, enl. traditionen
sammanställd på ett konsilium strax efter
Buddhas (se d. o.) död. Troligare är, att
hithörande texter uppstått och samlats
småningom ; de viktigaste torde ha förelegat vid
det av Asoka (se d. o.) sammankallade
konsiliet i Pataliputra (omkr. 250 f. Kr.). Den
ursprungliga kanon, som antages ha varit
avfattad på mägadhl (se d. o.), är ej bevarad,
men av de många olika recensioner, till vilka
den givit upphov, är en fullständigt
bibehållen, den på päli (se d. o.) avfattade och för
en stor del av de sydliga buddisterna (Ceylon,
Burma, Siarn) gällande s. k. Tipitaka
(päli-form för skt Tripitaka). Den består av tre
till omfång mycket olika huvuddelar. A)
»Vi-naya-pitaka», texter, som handla om
munkdisciplin och församlingsordning, utg. av II.
01-denberg, 5 bd, 1879—83. — B) »Sutta-pitaka».
längre el. kortare läroframställningar (sutta,
skt sütra), ojämförligt största avd. Sutta
indelas i: 1) »Dlgha-nikäya» (Den långa
samlingen), utg. av F. W. Rhys Davids och J. E.
Carpenter 1890—1903. 2) »Majjhima-nikäya»
(Den mellersta samlingen), utg. av V.
Trenck-ner och R. Chalmers 1888—1902. 3)
»Sa-myutta-nikäya», utg. av E. Féer och Caroline

Rhys Davids, 6 bd, 1884—1904. 4)
»Anguttara-nikäya», utg. av R. Morris, E. Hardy och
Ma-bel Hunt, 6 bd, 1885—1910. 5)
»Khuddaka-nikäya», bestående av 15 avd., av vilka de
viktigaste äro »Dhammapada» (se d. o.),
»Sutta-nipäta», mest religiös poesi, utg. med
ordförteckning av M. V. Fausböll 1885—94, 2:a
uppl. av D. Andersen och II. Smith 1913, samt
»Jätaka» (se d. o.). — C)
»Abhidhamma-pi-taka», en mera filosofisk-metafysisk
behandling av läran (dhamma), buddismens
metafysik; även logik och kunskapslära äro där
inrymda. — Till den egentliga pälikanon sluter
sig — utan att äga kanonisk betydelse —
D) en omfångsrik samling av
kommentarer (atthakathä), ävenledes på päli. En
fullständig uppl. av pälikanon är föranstaltad av
konung Chulalongkorn av Siarn i 39 bd, 1895
(ny uppl. 1920 ff.). — Urval ur pälikanon
av K. F. Johansson i »Främmande
religions-urkunder», II (1907). Pälikanon, vars
definitiva redaktion sannolikt verkställdes (på
Ceylon) i slutet av l:a årh. f. Kr., gällde
blott för en sekt, och andra sådana ha haft
sina egna kanoniska skrifter. En på sanskrit
ligger till grund för huvudinnehållet i den
tibetanska och kinesiska kanon. Den
kinesiska T. utgavs i Tokyo 1881—85. Rester
av en sanskritkanon, med stor sannolikhet
identisk med den nyssnämnda
sanskritredaktionen, har man funnit vid tyskarnas stora
upptäckter i Turfan i kinesiska
(öst-)Turke-stan. Där upptäckte A. Grünwedel i början
av 1900-talet ett antal fragment i
träblock-tryck och med s. k. centralasiatisk
brähmi-skrift. Hittills äro dessa fragment behandlade
av R. Pischel i Sitzungsberichte der
König-lichen Preussischen Akademie der
Wissenschaf-ten, XXV och XXXIX, 1904. — Utmärkt
sammanfattande framställning med utförliga
litt.-anv. av M. Winternitz, »Geschichte der
indi-schen Literatur», II, 1 (1913). K.F.J. (J.Ch-r.)

Triplän, se Flygplan, sp. 650.

Tripöd, se Trefot.

Tripödmast el. T r e f o t s m a s t, på större
örlogsfartyg förekommande
stridsmastkon-struktion, bestående av en huvudmast samt två
till denna fästa grova stålrör. T. ger stadig
uppställning av eldledningsanordningar m. m.

Tri’polis. 1. Tri’poli (grek. Tri’polis,
trestad, förening av tre städer, arab. Tara’bolus
el-Garbi), officiellt it. namn Tripo litania,
bildar tills, m. det mindre
förvaltningsdistrik-tet Cirenaica (se K y r e n a i k a) it. kolonien
Libia (Libia italiana), Nordafrika; omkr.
900,000 kvkm, 522,914 infödda inv., 29,749
européer (därav 24,700 italienare) 1931.
Araberna uppskattas till 203,000, berberna till
135,000, arabo-berberna till 177,000. 357,000
pers, beräknas vara bofasta, 128,000
halvnomader och 85,000 helnomader. Islam
dominerar. Huvudstad: Tripolis.

N. Libias berggrund består av kalkstenar
av huvudsakl. tertiär och kretaceisk ålder,
vilka uppbygga stora platåer. I Kyrenaika
höja sig dessa till 600—870 m ö. h. Omkring
Stora Syrten sänker sig landet för att i T.
åter höja sig till en platå på 500—880 m ö. h.
I norra T. avslutas platån av en stor,
markerad brant, som skiljes från havet av
kustslätten, den s. k. Gefara. Klimatet är utmed
kusten dels subtropiskt, dels torrklimat och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Aug 2 18:00:54 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfds/0380.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free