Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trädgårdsflyn - Trädgårdsföreningar - Trädgårdsgödsel (T. G.) - Trädgårdskaprifol - Trädgårdskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trädgårdsföreningar—Trädgårdskonst
709
frukten blir lätt knölig o. s. v. Andra
generationen håller till på örtartade växter, särskilt
på toppskott och blomställningar, vilka bli
förkrympta och missbildade. O. A-g.
Trädgårdsföreningar. 1832 bildades den
första trädgårdsföreningen i Sverige,
Svenska trädgårdsföreningen, som
verksamt främjade svensk trädgårdsskötsel (jfr
Trädgård, sp. 705), som 1878—1905
utgav Svenska Trädgårdsföreningens Tidskrift
(6—12 h. årl.) och som upplöstes 1911. — 1842
bildades Göteborgs
trädgårdsförening, som skapade en vacker park på det
område, som uppläts av staden och ännu
disponeras av föreningen. Här uppfördes
storartade växthus, vilka innehålla en mycket
dyrbar samling av palmer, orkidéer m. m.
Föreningen har trädskolor, fröhandel m. m.
— Stockholms gartnersällskap,
sammanslutning av praktiskt verksamma
yrkesmän, stiftades 1848. Talrika andra t.
för särskilda orter och trakter finnas. De
viktigaste föreningar, som omfatta hela
landet, äro Sveriges pomologiska
förening (1900), Sveriges
handels-trädgårdsmästareförbund (1902),
vartill talrika lokalavd. anslutits,
Föreningen Sveriges konditionerande
trädgårdsmästare (1918) samt
Föreningen för dendrologi och parkvård
(1920). C. G. D.
Trädgårdsgödsel, förk. T. G., namn på
konstgödselblandningar, avsedda för gödsling av
trädgårds- och krukväxter. Det vanliga i
handeln förekommande märket T. G. plägar
innehålla omkr. 9 % löslig fosforsyra, 9 % kali
och 5 % kväve. En annan dylik blandning
säljes under namnet plantagen. II. J. Dft.
Trädgårdskaprifol, bot., se L o n i c e r a.
Trädgårdskonst, utformningen av en
trädgård efter konstnärliga principer. — Egypten
ägde under Nya riket och trol. även
tidigare en utbildad t. med sträng symmetri i
grupperingen av trädbestånd, blommor och
fiskdammar. Murar omgåvo ej endast hela
området utan även mindre partier inom
detta. Reliefer, målningar och mosaiker ge
en god uppfattning om dessa huvudsaki.
uti-listiska anläggningars karaktär. Vid templen
funnos lundar, där träden ansågos heliga.
I Assyrien och Babylonien utgjordes t. av
stora, oregelbundet planterade områden
(parker), som anlagts av härskarna, såväl för
angenämt sällskapsliv i trädens skugga som
för vilda jakter. Slingrande vattendrag och
konstgjorda, stundom monumentprydda
kullar gåvo omväxling åt anläggningarna. Vid
palatsen anlades terrassträdgårdar, s. k.
hängande trädgårdar (Semiramis). Från
perserna, som vidare utvecklade det
assyrisk-baby-loniska parkidealet, upptog Xenofon
beteckningen paradeisos. Bibelns paradis är en typisk
parkanläggning av detta slag. I Greklands
gymnasier återfinnas ett slags avläggare till
dessa parker, men ämnade som de voro till
allmänhetens fromma, utgjorde de de första
kända demokratiska trädgårdarna. I dessa
anläggningar ingingo dock symmetriskt
ordnade partier av egyptiserande karaktär.
Romarna togo upp den grekiska t. Plinius
d. y:s beskrivning över sina villor är den
viktigaste litterära källan. Samkomponering-
710
en mellan själva arkitekturen, trädgården
och den fria naturen är påtaglig. Gärna
placerade man villan så, att man hade
utsikt över landskapet. Strävan att
efterlikna de grekiska anläggningarna framgår
bl. a. av namnet på olika partier, ss.
akademi och lyceum. Härvidlag bör erinras om
att de romerska filosoferna läto sig
påverkas direkt av sina grekiska kolleger, vilka
i sin tur sökt efterlikna sitt lands gymnasier.
Mot trädens och häckarnas grönska
placerades skulpturverk. Gärna anordnades
grottor av tuff eller pimsten, prydda med
musslor. I städerna funnos med boningshuset
sammanhörande peristylträdgårdar (t. ex. i
Vet-tiernas hus i Pompeji) och offentliga
portikträdgårdar (Porticus Liviae i Rom), båda
slagen utgörande kolonnomgivna,
rektangulära platser, prydda med regelbunden
vegetation (bl. a. häckar och i figurer klippt
buxbom), vattenkonster och skulpturer. — Detta
slags trädgård fortlevde under medeltiden i
klostren, om också i mycket förenklad form.
Nyttokaraktären blev förhärskande. Ej minst
odlades medicinalväxter. En idealplan av en
klosteranläggning från omkr. 830 i S:t
Gallen är instruktiv. Flera
manuskriptillustrationer (t. ex. »Breviarium Grimani», »Roman
de la rose») ge en uppfattning om den senare
medeltidens delvis från Orienten influerade,
intima små anläggningar med doftande
blommor och sakta porlande vattenkonster.
Renässansens t. fick sin första utbildning i
Italien, där man, återgående på den inhemska
antika traditionen, åter började
samkomponera trädgården axialt med byggnaden.
Framför boningshuset anlades en vanl. kvadratisk
plan (parterr), som begränsades av och
indelades med låga murar, häckar och pergolor
(lövgångar) samt pryddes med i figurer
klippt buxbom, vattenkonster och
skulpturer. Då terrängen vanligen var kuperad,
användes terrasser i stor utsträckning. Man
hade dock ännu ingen känsla för helheten,
utan alla de nämnda anordningarna
uppdelade trädgårdsområdet i ett antal från
varandra skilda avd. De märkligaste
anläggningarna under 1400-talet gjordes i Florens.
Högrenässansens typ skapades i Rom och dess
omgivningar omkr. 1500. Motiven voro i stort
sett desamma som under quattrocento, men
man förstod att genom sammanhängande
system av axiala terrasser och monumentala
trappor införa den tredje dimensionen. Det
intima och omgärdade efterträddes av det
enhetliga och storslaget monumentala. I
Va-tikanens Belvederegård och i Villa Madama
skapade Bramante och Rafael för lång tid
framåt förebildliga kompositioner. Ett av de
fulltonigaste uttrycken för 1500-talets
träd-gårdskultur gav Ligorio i Villa d;Este i Tivoli
(1550-talet). Men enhetligare i
samkompo-neringen äro Vignolas Palazzo Farnese i
Capra-rola, Villa Lante i Viterbo och G. Alessis och
hans lärjungars terrassträdgårdar i Genua.
Barockens väldighet och den italienska
gestalt-ningsförmågan i dess högsta potens inom t.,
representeras av Villa Aldobrandini i
Fras-cati. I Frankrike hade man förkärlek för
utbildandet av parterrer, vilka vanl. förlädes
till terrasser vid huvudbyggnaden eller inom
särskilda murar ett stycke från slottet (Blois^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
