Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trädgårdskonst - Trädgårdskonsulent - Trädgårdskrasse - Trädgårdslöpare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trädgårdskonsulent—Trädgårdslöpare
711
Fontainebleau). Mönstren utfördes i buxbom
(s. k. broderiparterr), komponerade av bl. a.
Claude Mollet, hans son André, verksam i
Sverige omkr. 1650, och Boyceau. I England
hade parterrmönstren ofta likhet med knutar
(knotted beds). En obruten gräsmatta lades
ej sällan framför boningshuset.
Blomsterodlingar och ett slags brokig borgerlighet voro
utmärkande för Holland, där Vredeman de
Vries’ mönsterbok (1583) blev av stor
betydelse för utformning av parterrmönster,
per-golor, vattenkonster etc. Den heterogena
tyska t. visar ett flertal typer (Hortus
Pala-tinus i Heidelberg, J. Furttenbachs trädgård
i Ulm och Kiellmannska trädgårdarna i
Wien). I Sverige, där länge medeltids- och
renässansformer uppträdde sida vid sida,
gjorde sig intryck gällande särskilt från
Tyskland, Holland och Frankrike.
Samkompone-ring mellan byggnad och trädgård påträffas f.
ggn i Eskilstuna (1600-talets förra hälft) och
i pfalzgreve Johan Kasimirs anläggningar
(Skenäs, Katarinenburgj. Simon De la
Val-lée, grundaren av en byggnadskonst, som
skulle härska i Sverige under århundraden,
var även verksam inom t. (Fiholm,
Rosers-berg). Vid seklets mitt verkade André
Mollet, som i Stockholm 1651 utgav arbetet
»Lustgård», vilket fick betydelse som
förebild. Bl. a. var han sysselsatt med
omläggning av Kungsträdgården i Stockholm. —
Barocken. Frankrike efterträdde Italien som
ledande nation inom t. Där utbildades genom
A. Lenötre den sedermera för hela Europa
förebildliga barocktypen med väldiga perspektiv
över vanl. föga kuperad terräng. Längd- och
tväraxlarnas rytm stegrades av
vattenkonster och kanaler. Renässansens vanl.
kvadratiska kvarter förändrades till rektangulära.
Parterrernas öppna partier sattes som kontrast
mot de slutna boskéerna. »Ordning och
omväxling» blev den teoretiska maximen.
Genom-brottsverket var Vaux-le-Vicomte (1650-talet),
huvudverket Versailles. Stilen förmedlades till
det övriga Europa genom
Dezalier-d’Argen-villes skrift »La théorie et la pratique du
jardinage» (1709). I Tyskland märkas bl. a.
Nymphenburg, Schleissheim och
Charlotten-burg, i Österrike Belvedere och Schönbrunn, i
Ryssland Peterhof, i Italien Caserta, i Spanien
La Granja, i Holland Het Loo och Heemstede,
i Danmark Fredensborg och Frederiksberg
(N. Tessin d. y.). I Sverige uppstod tiden
närmast efter 1650 under M. G. De la Gardies
egid en frodig produktion av egenartad
nationell prägel (Jakobsdal, Ekholmen, Mörby
etc.). Vid sidan härav verkade i klassisk
anda Jean De la Vallée (Eskilstuna,
Vänn-garn, Näsby, östermalma) och N. Tessin d. ä.,
vilken i anläggningar som Ekolsund och i
förslag till Drottningholm lyckades ernå en
utpräglat barock karaktär. Högst nådde N.
Tessin d. y. i Drottningholm med starka
influenser från bl. a. Vaux-le-Vicomte, Versailles,
Chantilly och italiensk t. Bland Sveriges
talrika märkliga barockanläggningar må
ytterligare särskilt nämnas det välbevarade
Sande-mar samt Rosersberg, Steninge och
Kungsträdgården, som omkr. 1700 omlades av N.
Tessin d. y. och J. Hårleman. — 1700-talet.
Barocktraditionen från Frankrike levde kvar i
några länder under hela årh. I Frankrike
bör
712
jade reaktionen vid seklets mitt. Den tog sig
huvudsaki. uttryck i bristande uppskattning av
det monumentala och symmetriska till förmån
för det krav på »naturlig» komponering, som
predikades i England, det enda land, där
man ej helt underkastat sig de franska
barockidealen. Redan 1712 hade J. Addison,
påverkad av Shaftesbury, pläderat för detta
krav på frigörelse. I praktiken omsattes
dessa läror först av målaren Kent, som med
sin måleriska, subjektiva
trädgårdsutform-ning, vilken i högsta möjliga grad skulle
efterlikna ett engelskt landskap med lummiga
träd och obrutna gräsmattor, lade grunden
till den s. k. engelska parken eller
land-skapsträdgården. Bland hans första
efterföljare märkes den i Göteborg födde William
Chambers, som efter studier i Kina, vars
smak kom att betyda mycket för den nya
stilen, anlade Kew gardens (från 1785). Ett
flertal byggnader i skilda stilarter
inkomponerades i landskapet för att väcka olika
stämningar. I st. f. arkitekter började poeter
och trädgårdsmästare att i allt större
utsträckning ägna sig åt t. Ilortikulturen tog
småningom överhanden. Växter från
främmande länder införskrevos i stor
utsträckning. Under 1700-talets slut spred sig den
engelska parkstilen epidemiskt över hela
Europa. Typiska exempel äro Ermenonville
med Rousseaus fingerade grav, Petit
Tria-non med sin »lantgård», parkerna i Weimar,
Drottningholm, Haga, Forsmark. —
1800-talet. I Frankrike inträdde redan på
1820-talet en reaktion till förmån för den speciellt
franska stilen, som även spred sig till andra
länder, t. o. m. England, där man under
1700-talet mest hänsynslöst nivellerat de äldre,
arkitektoniskt utformade anläggningarna.
Någon ny stil kom dock aldrig till stånd. Det
eklektiska famlande, som karakteriserar hela
1800-talet, råder alltjämt, även om man i en
viss okonstlad naturlighet i parkanläggningar,
särskilt stadsparker, nått en ny inställning till
problemet. Anmärkningsvärd är också den
sakliga uppskattning, som de senaste åren
börjat göra sig gällande beträffande äldre
anläggningar. Även märkas lyckade restaureringar
(Vaux-le-Vicomte). I Kina och Japan
utbildades tidigt en säregen t., som sökte
efterlikna, förädla och intensifiera naturen, en
riktning, som kraftigt påverkade Europas t.
under 1700-talet. Anläggningarna äro vanl.
helt små med miniatyrberg, bevuxna med
allehanda träd, små vattendrag med välvda
broar, slingrande trädgårdsgångar med flata
stenar, tehus och stenlyktor.
Litt.: M. L. Gothein, »Geschichte der
Gar-tenkunst» (2 bd, 1914); C. W. Schnitler,
»Italiensk renæssance og barok i havekunst
og bykunst» (1917) och »Trädgårdskonstens
historia» (s. å.); N. G. Wollin,
»Drottningholms lustträdgård och park» (1927); S.
Kar-ling, »Trädgårdskonstens historia i Sverige
intill Le Nötrestilens genombrott» (1931);
»Svenska trädgårdskonsten» (2 bd, 1930—31;
utg. av Arkitekturminnesföreningen). N. G. W.
Trädgårdskonsulent, se
Länsträdgårds-mästare.
Trädgårdskrasse, bot., se L e p i d i u m.
Trädgårdslöpare, zool., se
Jordlöparesläktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
