Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tunberg, Sven August Daniel - Tunbridge wells, Royal Tunbridge wells - Tunder - Tundra - Tundraren - Tundža - Tune - Tuneld, Ebbe Oskar - Tuneld, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
771
Tunbridge wells—Tuneld
772
delningen. T., som disputerade på avh.
»Studier rörande Skandinaviens äldsta politiska
indelning», har sedan publicerat ett flertal andra
studier rörande medeltiden samt 1922 utgivit
första delen av »Stora Kopparbergets
historia», 1926 »Äldre medeltiden» (i »Sveriges
historia till våra dagar») och 1931 bd 1 (i avd.
1) av samlingsverket »Sveriges riksdag»,
behandlande riksdagens uppkomst och
utveckling till medeltidens slut. T. har även utgivit
undersökningar inom Vasatidens historia, bl.
a. »Sigismund och Sverige 1597—1598» (2 bd,
1917—18), och verkat som urkundsutgivare.
Sedan 1921 är han sekr. i Svenska historiska
föreningen och utgivare av Historisk Tidskrift.
Tunbridge wells [ta’nbrid$ a>e’lz], R o y a 1
Tunbridge wells, stad i eng. grevsk.
Kent, omkr. 74 km s. s. ö. om London, s. om
staden Tonbridge (Tunbridge); 35,367 inv.
(1931). Villastad med vackra omgivningar;
hade under 1700-talet en glanstid som förnäm
badort (järnhaltiga källor).
Tunder (isl. tundr), multnat trä, nyttjat
som antändningsmedel. Jfr F n ö s k e.
Tu’ndra, ry., gammal benämning för hela
det skoglösa landet n. om den polära
skogs-gränsen liksom för vissa skoglösa trakter
något längre söderut i n. Sibirien, således
områden med högst olikartade
naturförhållanden. Såsom karakteristiskt för t. anges ofta,
att jorden ständigt är frusen och på
sommaren blott tinar upp till obetydligt djup,
men detta gäller även stora områden av
tai-gan (se d. o.), där isen i marken dock på
sommaren träffas först på större djup, övergången
mellan taiga och t. bildar, särskilt i
Tajmyr-landet, ett flera mil brett bälte av förkrympta
lärkträd. Olika författare ge begreppet t. en
helt olika innebörd. Den ryske zoologen
Middendorff (1815—94), som i skildringar av
sina sibiriska resor givit uppslag till
benämningens införande i den geografiska
nomenklaturen, har ej lämnat någon skarp
definition, ehuru han synes benägen att inskränka
benämningen till vissa slag av arktisk
växtlighet. Han talar näml, om hög- och
lågtundra, den förra bestående av jämförelsevis
torra slätter och i sin ordning sönderfallande
i moss- och lavtundra, lågtundran
uppträdande i sänkor, där vatten samlas. Mosstundran
bär ett täcke av mossor, särskilt av släktet
Polytrichum, dock även av Dicranum, Bryum
m. fl. släkten, samt starrgräs, de senare ofta
i riklig mängd. Egentliga gräs förekomma
liksom örter mera sparsamt. Lavtundran
upptar den allra torraste marken, och dess
vegetation sammansättes förnämligast av
Cladonia- och Cetraria-arter jämte andra
lavar, dock med enstaka Draba-arter o. a. örter.
Vitmossor spela i högtundran en högst ringa
roll, och torvbildning och myllager äro trots
den långsamma förmultningen obetydliga, då
tillförseln av växtrester är minimal.
Lågtundrans vegetation sammansättes ungefär
till hälften av mossor (här framträda
vitmossor starkare) och till hälften av starrgräs,
ängsull, Juncus-arter jämte ett fåtal
egentliga gräs samt örter och ris. Torvbildningen
är även här ringa, och mossorna vila direkt
på isen. Ljunghed, bildad av Cassiope
tetra-gona jämte Vaccinium-arter m. fl., kan även
förekomma inom t., liksom också rutmark
(se d. o.). På gödda ställen, t. ex. vid
boplatser, rävlyor och ute vid kusten, framför
allt vid fågelberg o. a. häckplatser, liksom ej
sällan i floddalarnas gynnsamt exponerade
sluttningar finner man en vida kraftigare
utvecklad gräs- och örtvegetation, ofta med
stor rikedom på färgstarka blommor. På
gynnsamma ställen med god jord kan också
ett slutet, ängsartat växttäcke anträffas.
Dessa senare vegetationstyper äro dock ej att
räkna till t. i egentlig mening. Inskränkes
tundrabegreppet till att omfatta de av
Middendorff urskilda egentliga tundratyperna,
finnas knappast några växt- el. djurarter,
som äro egendomliga för t.; dess flora såväl
som fauna är till huvudsaklig del den
cir-kumpolärarktiska med inslag från närmast
liggande subarktiska och högfjällsområden.
Även med stäpperna har t. en del växter och
djur gemensamma. Klimatet är utmärkt av
långa och kalla vintrar, men sommaren kan
vara ganska varm; nederbördsmängd och
-fördelning variera betydligt. Det egentliga
tundraområdet sträcker sig från n. Ryssland
österut genom hela n. Sibirien och därifrån
över till Alaska, varefter arktiska Amerikas
barren land (se Kanada, sp. 231) utgör
en forts, bort mot Hudson bay. Mångenstädes
är dock tundraområdet avbrutet av
skogbevuxna floddalar eller av bergskedjor, och
öar av skog finnas insprängda, där klimat,
jordmånsförhållanden och vattentillgång äro
tillräckligt gynnsamma. Spetsbergen,
Grönland och övriga arktiska öar böra knappast
medräknas i t:s område, då de sakna de större
slättområden, som äro en förutsättning för
den egentliga t:s uppkomst. H. G. S-s.
Tundraren, zool., se Ren, sp. 633.
Tundza [to’nd^a], biflod från vänster till
Marica i Bulgarien, upprinner på Jumruk
Cal i Balkanbergen, flyter genom den vackra
Kazanlikdalen och inmynnar vid Adrianopel.
Tune, herred i östfold fylke, Norge, omkring
Sarpsborg; 143,2 kvkm, 7,848 inv. (1930).
Många fabriker, bl. a. Greaker
cellulosafabrik. I T. hittades 1867 ett 13,6 m långt,
klinkbyggt skepp av ek från yngre
järnåldern (nu i Bygdöymuseet). Ax. S.
Tuneld, Ebbe Oskar, språkman (f. 1877
7/a), fil. dr och docent i indologi i Lund 1915
på avh. »Recherches
sur la valeur des
traditions bouddhiques
palie et non palie».
Medarb. i red. av Sv.
akad:s ordbok sedan
1905, vart T. 1920 dess
redaktionschef,
genomförde beslutsamt en
radikal inskränkning
i ordbokens
omfattning och en
utomordentlig organisation,
varigenom han
lyckats påskynda
utgiv
ningen högst väsentligt. T. fick professors
n. h. o. v. 1923. R-n B.
Tuneld, Erik, ämbetsman, geograf (1709
—88). T. utgav 1741 en »Inledning til
geo-graphien öfver Sverige», som han senare
bearbetade och utgav i flera nya uppl. Den 6:e
uppl. utkom i 4 bd 1785—92, den 7:e i 3 bd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
