Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turenne, Henri de Latour d’Auvergne de - Ture Turesson - Turf - Turfan - Turgaj - Turgenjev, Ivan Sergejevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
Ture Turesson—Turgenjev
792
resultatet av hans krigföring. 1672
beordrades han av Ludvig XIV till Holland för att
bekämpa Österrikes arméer, ledda av
Monte-cuccoli. Under de följ, fyra fälttågen vid Rhen
visade T. prov på sitt militära mästerskap.
Han stupade i striden vid Sasbach 27 juli
1675. — T. var en typisk representant för
ut-mattningsstrategien. Såväl hans teorier på
krigskonstens område som hans fälttåg ha
tilldragit sig stort intresse. — Litt.: T:s
»Mé-moires», omfattande tiden 1643—59, utg. av P.
Marichal (2 bd, 1909); fr. monogr. av
Legrand-Girarde (1910) och C. G. Picavet (1914).
(R. Stn.)
Ture Turesson, se B i e 1 k e, Ture Turesson.
Turf [täf], eng., »torva»,
hästkapplöpnings-bana.
Turfan, stad i kin. prov. Sing-kiang, n. ö.
östturkestan, vid vägar från Kaschgar, Chami
och Urumtsi. Omkr. 10,000 inv. ö. därom
ruiner av staden Idikutschari el. Chotscho,
där A. v. Le Coq och A. Grünwedel bedrivit
givande arkeologiska forskningar.
Turga’j, f. d. provins i ryska Centralasien,
ingår nu i autonoma sovjetryska republ.
Ka-zakstan.
Turgenjev [torge’njif], Ivan Sergejevitj,
rysk författare (1818—83). Ättling av en
urspr. tatarisk adelssläkt, fick T. på det
modern tillhöriga godset Spasskoje
(Orelguver-nementet) sin tids vårdade fransk-ryska
uppfostran; moderns tyranni bidrog att hos
honom utveckla nervös sensibilitet och vekhet
i viljan, samtidigt som det hos honom
grundläde hat mot tvång och förtryck. Efter
avslutad humanistisk universitetskurs i Moskva
och Petersburg studerade han 1838—41
filosofi (främst hegelianism), historia och
litteratur i utlandet, framför allt i Berlin, inträdde
sedan i statstjänst men övergav 1847 både
den och Ryssland som uppvaktande till
sångerskan Pauline Garcia, vars drabant han
småningom blev. Samtidigt kom hans genombrott
som författare: från 1847 publicerade han
i tidskr. Sovremennik en rad huvudsaki. i
Paris författade skisser från ryskt
lands-bygdsliv, som, särskilt då de 1852 utgivits
samlade under titeln »En jägares
anteckningar», gjorde en i ryska litteraturhistorien
nä
Palazzo Madama i Turin.
stan enastående succé. Arbetet gav, förutom
en rad stämningsmättade naturbilder, en
serie interiörer från den livegna ryska byn,
varvid författaren lade tyngdpunkten mindre
på att skildra livegenskapens avigsidor än på
att avslöja de rika skatter, som han — utan
att i själva verket tränga så synnerligen
djupt i bondepsykologien — fann förborgade
i bondesjälarna; genom att så väcka sympati
för de med allsköns förträffligheter
utrustade livegna bidrog arbetet, ehuru ej avsett
som agitationsskrift, till att stärka
samhälls-opinionen mot livegenskapen. Hemkommen
till Ryssland 1850, blev T. av
myndigheterna, som oroats av den effekt byskildringarna
haft på publiken, under en förevändning
häktad och sedan internerad på sitt gods; sedan
interneringen, betydelsefull tack vare den
förnyade kontakt med hemlandet och dess
människor den gav honom, snart hävts, levde T.
från 1855 nästan oavbrutet i utlandet
(Baden-Baden och Paris), troget följande sin idol,
nu gift Viardot. Han gjorde nu sin andra
stora insats i den ryska litteraturen, då han
i en serie stora romaner undan för undan
tecknade vad han själv kallade
»förändringarna i det ryska kulturskiktets fysionomi». I
tre romaner skildrade han först det
bortdö-ende ryska adelssamhället. I »Rudin» (1856)
utformade han en av den ryska litteraturens
mest berömda klassiska typer:
överklassidealisten, fylld av mångordigt patos för upphöjda
idéer men oduglig till målmedveten handling.
I »Adelsnästet» (1859) gav han sedan en stor
tavla av det ryska adliga godsets miljö, en
värld, rik på sympatiska drag men ur stånd
att utveckla livsdugliga människor. I den
tredje romanen, »Dagen före» (1860), ställde
förf, slutligen som motsats mot de ryska
drömmarna med deras tomma idealism en
resolut vilje- och handlingsmänniska, en ung
bulgar, som han låter romanens hjältinna,
trött på all den ryska ynkligheten, följa.
I ytterligare tre romaner studerade T. de
ryska samhällsrörelserna efter
bondeemancipationen. I »Fäder och söner» (1862)
uppträder i opposition mot det äldre adliga
kulturskiktet som representant för den nya
tiden plebejen, intellektualisten ur folkets mitt,
»nihilisten» Basarov, som
cyniskt förnekar alla dittills
gällande värden och förkastar
alla erkända auktoriteter, en
kraftmänniska, vars
självständighet och rätlinighet T., trots
all antipati för hans idéer,
skänker tydlig beundran.
Romanen, kanske T:s mest
välbyggda, blev av politiska skäl
T:s mest omdebatterade,
uppfattad än som ett
förhärligande, än som en smutskastning
av den nu med
nihilistnam-net döpta revolutionära
ungdomen. Romanen »Rök» (1867)
anlägger en bittert skeptisk
syn på den samtida, åter i
reaktion stagnerade ryska
utvecklingen och ironiserar över
såväl reaktionens som
revolutionsrörelsens representanter.
I sin sista stora roman, »Jung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
