Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska språket - Tyska statspartiet - Tyska tullföreningen - Tyskfrisinnade partiet - Tysk-katoliker - Tysk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
Tyska statspartiet—Tysk konst
890
Abt, Priester, Pein
(lat. poena), Marter,
Altar o. s. v. Alla
dessa och liknande ord ha
muntligt lånats ur
vulgärlatinet. PålOOO-ta-let började invandring
av lånord från
rid-darkulturens Frankrike, t. ex. turnieren,
bir schen, jaga, och
Abenieuer. Med
humanismen kom en
invasion av främmande
ord ur det klassiska
latinet. På 1600-talet
trängdes latinet i
bakgrunden av franskan,
som blev de förnäma
kretsarnas språk. I
modern tid ha
italienskan och engelskan m.
fl. språk på olika
områden riktat tyskans
ordförråd. Från
platttyskan intränga ord
såsom Wrack, Ebbe,
Krabbe, echt, sacht,
Born.
Det tyska
skriftspråket är ett
exklu
sivt skriftspråk, där orden uttalas efter vars
och ens egna uttalsvanor, som kraftigt variera.
Ett fixerat och åtminstone i teorien så gott
som enhetligt bildat uttal finnes i Tyskland
endast i scenuttalet (Bühnenaussprache) vid
Tysklands förnämsta teatrar. Detta har dock
vunnit terräng även utanför scenen, särskilt
inom skolorna. Om man undantar uttalet av
g i slutljud (der Tag, er legt), för vilket
scenuttalet föreskriver k (undantag ändeisen -ig),
kan man säga, att scenuttalet i allt
väsentligt stämmer överens med det bildade uttalet
i de nordtyska större städerna.
Litt.: H. Paul, »Deutsche Grammatik» (5
bd, 1916—20); O. Behaghel, »Geschiehte der
deutschen Sprache» (5:e uppl. 1928); G. Curme,
»A grammar of the german language» (1922);
H. Paul, »Deutsches Wörterbuch» (4:e uppl.
1933 f.); C. Auerbach, »Svensk-tysk ordbok»
(1907—16); C. Auerbach, J. Holmberg och H.
Reutercrona, »Tysk-svensk ordbok» (1932);
Th. Siebs, »Deutsche Bühnenaussprache» (15 :e
uppl. 1930). E. W-r. (E. Rth.)
Tyska statspartiet, se Tyska
demokratiska partiet.
Tyska tullföreningen, ty. Der deutsche
Zoll-verein, ett 1834 bildat förbund mellan flera
tyska stater med syfte att skapa fri handel
och varutransport mellan
förbundsmedlem-marna och ett gemensamt tullsystem mot icke
medlemmar. T:s egentliga initiativtagare var
Preussen, som redan kort efter
Wienkongres-sen 1815 inledde en serie separatavtal med
olika tyska stater; dess teoretiker var i
främsta rummet F. List. T. blev snart ett av de
viktigaste medlen i förarbetena till Tysklands
enande. Av politiska skäl (jfr Tyskland,
sp. 929 ff.) kom därför Österrike att stå
utanför T. De till T. anslutna staterna utgjorde
ett gemensamt tullområde, vars
angelägenheter ordnades på generalkonferenser med om-
Tysk skrivstil, t. v. stora, t. h. lilla alfabetet.
bud för samtliga förbundsmedlemmar. Sedan
Tyska förbundet — vilket var T:s politiska
grundval — upplösts, genomgick T. en svår
kris, där rivaliteten mellan Österrike och
Preussen gjorde sig starkt gällande. Efter
det att Nordtyska förbundet bildats 1867,
lämnades lagstiftningen inom T. åt ett
tullparlament, bestående av Nordtyska
förbundets riksdag, ombud för de sydtyska
parlamenten samt ett förbundsråd under
Preussens presidium. Då Tyska riket 1871
upprättades, övertog detta T:s tidigare
befogenheter. B. E-r.
Tyskfrisinnade partiet (ty. Deutsche
frei-sinnige Partei), ett 1884 genom
sammanslagning av de mot nationalliberalerna
fronderande »secessionisterna» och Fortschrittspartei
(se d. o.) bildat parti. T., som framför allt
kämpade för näringsfrihet, sprängdes 1893 i
Frisinnade folkpartiet under Eugen Richter
och Frisinnade föreningen. Dessa uppgingo
1910 båda i Framstegsvänliga folkpartiet (ty.
Fortschrittliche Volkspartei).
Tysk-katoliker, beteckning för medlemmar
av fria religiösa samfund, som bildades i
Tyskland i samband med 1840-talets
frihetsrörelser som en katolsk reaktion mot
ultra-montanismen. Ledare var kaplanen Johannes
Ronge (1813—87), vilken 1844
exkommunice-rades på grund av sitt angrepp mot biskopen
av Trier, som låtit utställa Jesu kjortel. 1845
sökte man på ett möte i Leipzig förena alla
element, såväl de mera moderata som de mera
radikala, i en tysk katolsk kyrka, som i
början nådde stor framgång (1846 200 förs,
med omkr. 60,000 medl.). Rörelsen gick dock
snabbt tillbaka. 1859 övergick största delen
av t. i de rationalistiskt fria församlingar,
som bildats på protestantisk mark. Jfr Fria
församlingar och Ljusvänner. HgPl.
Tysk konst är bofast inom hela det stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
