Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
887
Tyska språket
888
skränkt mening indelas i hög- och
lågaleman-niskan och omfattar tyska Schweiz,
Vorarl-berg, s. Baden och Elsass utom den nordliga
(frankiska) delen. De frankiska dialekter, som
föras till den sydtyska dialektgruppen,
sammanfattas ofta under beteckningen
Oberfrän-kisch. östfrankiskan omfattar huvudmassan
av den bayerska prov. Franken och
angränsande delar av Thüringen och Sachsen med
huvudorterna Bamberg och Würzburg,
syd-frankiskan omfattar nordligare delar av
Würt-temberg och Baden med Heilbronn och
Karls-ruhe.
De m e 11 a n t y s k a dialekterna
utgöras väsentligen av gamla frankiska
munarter, till vilka sedermera kommit nya
munarter i ö., bildade huvudsaki. genom
kolonisation av gammalt slaviskt område. De
uppdelas i östmellantyska, näml,
thüring-skan, högsachsiskan (Obersächsisch) och
schle-siskan, och västmellantyska, näml,
mellanfrankiskan med huvudorterna Köln och
Trier och Rhenfrankiskan med Giessen, Mainz
och Heidelberg.
Man brukar kronologiskt indela tyskan i
tre huvudperioder, den fornhögtyska från
tiden för de första sammanhängande
språkminnesmärkena omkr. 750 till omkr. 1100, den
medelhögtyska från 1100 till omkr.
1500 och den ny högtyska från 1500 till
våra dagar. På lågtyskt område motsvaras
dessa perioder av fornlågtyska el.
forn-sachsiska, medellågtyska och n
y-1 å g t y s k a. Medelhögtyskan (mhty.)
kännetecknas i motsats till fornhögtyskan (fhty.)
därav, att i-omljudet (palatalisering av
guttural vokal genom påverkan av i eller j i
ändeisen) utsträckts till i fhty. åtm. i skrift icke
omljudda vokaler (t. ex. fhty. gåbi, gav: mhty.
gæbe, fhty. sconi: mhty. schæne, fhty. dunni:
mhty. dünne, fhty. gruoni: mhty. grücne), samt
framför allt därav, att i obetonad stavelse de
omväxlande fornhögtyska vokalerna
försvagats till det indifferenta e. Som kännetecken
för nyhögtyskan (nhty.) brukar man till
skillnad från mhty. framhålla en rad av
förändringar i vokalismen, som genomförts inom de
olika dialekterna men som tills, givit det
moderna skriftspråket en prägel, vitt skild från
den klassiska mhty. De viktigaste
förändringarna äro: de medelhögtyska långa vokalerna
i, il, iu (uttalas y) ha diftongerats: win >
Wein, hils > Haus, hiute > heute; de
medelhögtyska diftongerna ie, uo, üe ha
monofton-gerats: dienen > dienen [nu uttalat di’nan],
guot > gut, güete > Gilte; korta vokaler ha
förlängts i öppen stavelse (d. v. s. sådan, som
slutar på vokal): nemen > nehmen, ligen >
liegen [uttalas IFgon] o. s. v.
De här uppdragna periodgränserna äro
ingalunda skarpa och klara. Andra starka skäl
för just denna periodindelning finnas dock;
medan den fornhögtyska litteraturen får sin
prägel av den för folket nya kristna
klosterkulturen, färgas den medelhögtyska
litteraturen framför allt av den höviska
riddarkul-turen.
Aren närmast efter 1200 beteckna i t:s
historia en höjdpunkt, särskilt i stilistiskt
avseende, som sedan aldrig nåtts. Det
medelhögtyska diktarspråkets förfinade
formtradition gick under med den höviska kultur,
som uppburit den. Ursprunget till n y h ö
g-tyska skriftspråket är i stället
ytterst att söka i de medeltida kansliernas,
skrivarstugornas, språk. Fram på 1300-talet
övergick man i kansliernas skrivelser, förut
avfattade på latin, mera allmänt till tyskan,
som då i brist på enhetligt mönster på varje
särskild ort fick en dialektal prägel. En viss
tendens till utjämning är dock skönjbar.
Särskilt synes det kejserliga kansliet i Prag
under Karl IV :s regering (1346—78) ha
utövat ett visst inflytande på övriga kansliers
språkform. Då Prag låg på gränsen mellan
sydtyskt och mellantyskt språkområde, var
det bömiska kansliet ägnat att förmedla
mellan n. och s.; denna blandade karaktär
behåller det kejserliga kansliets språk i viss
mån, även sedan kansliet flyttat till Wien.
Kejsar Maximilian I och dennes kansler
Zieg-ler verkade här i normerande anda.
Betydelsefullt blev, att sedan mitten av 1400-talet
det kursachsiska (meissniska) kansliet
närmade sig det kejserliga. Med
boktryckarkonsten tillkom en ny enande faktor.
Den avgörande vändpunkten i utvecklingen
betecknas av Luthers uppträdande. Som
mönster för sitt skriftspråk tog Luther det
kursachsiska, av det kejserliga kansliet
påverkade språket. Luthers språk färgades även
av hans egen östmellantyska hemdialekt,
särskilt beträffande ordförrådet, östmellantysk
är i stort sett även vokalismen, medan
kon-sonantismen (särskilt återgivandet av p och
pp med pf, Pfund, Apfel, och d med t, Tal)
samt i viss utsträckning satsbyggnaden återgå
på det sydtyska kanslispråkets vanor. Luthers
betydelse för det nyhögtyska språkets
utveckling kan sägas vara trefaldig: 1) han gav
klarhet och stadga i formen åt den —
visserligen svaga — skriftspråkliga enhet, som
fanns före honom, 2) han göt nytt liv i den
gamla formen genom upptagande av ord,
bilder och vändningar ur det levande talspråket,
3) genom sina skrifter, särskilt
bibelöversättningen, gjorde han mycket för det av honom
omskapade skriftspråkets utbredning.
»Die Gemeinsprache» tränger först ig?nom
i det protestantiska Mellan- och Nordtyskland
Långsammare gick det i det katolska
Sydtyskland och det reformerta Schweiz, där
även det främmande ordförrådet förorsakade
dröjsmål. För den vidare utvecklingen av det
mellantyska skriftspråket ha följ, faktorer
haft inflytande: språksällskapen och
språkteoretikerna under 1600- och 1700-talet, den
genom Opitz inledda östmellantyska
renässans-litteraturen, de stora klassikerna Wieland,
Lessing, Herder samt Goethe och Schiller.
Ordförrådet har varit statt i ständig
förändring: alla de kulturinflytanden, som
folket varit utsatt för, ha lämnat spår i
språket. Man kan urskilja många olika skikt av
lånord. De äldsta anses stamma från
keltiskan, t. ex. Reich, mhty. riche. Mycket gamla
äro också vissa kristna termer, som lånats
från grekiskan, t. ex. Pfingsten. Från
beröringen med romarna härstamma sådana ord
som Pfeil (lat. pilum), Strasse (lat. strata
[■nia]), Ziegel (lat. tegula), lånade före den
högtyska ljudskridningen, alltså i varje fall
före 700. Efter denna tid faller flertalet lån,
som föranletts av kristendomens införande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
