Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia - Tiden 1520—1648 - Tiden 1648—1806 - Tiden 1806—71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
927
Tyskland (Historia)
928
d ys-k-a, k r i ge t (1546—47) fördes med
växlande krigslycka! Genom stilleståndet i
Pas-saüF 1552 och religionsfreden i Augsburg 1555
måsffi’kejsaren bekväma sig att giva
dmIutBT~-ska ‘ riksständejmar-samma^iflLi tiska.jättighe ter
som de katoljka. Utrikespolitiskt uppfylldes
Kärls regefmg till väsentlig del av kampen
om Italien, i vilken han fördeTyra^^t^mpt
Frankrike med växlande framgång. De
motgångar, som mötte Karls högtflygande planer,
särskilt mot slutet av hans regering, gjorde
honom besluten att abdikera. De spanska,
burg.undiska och italienska ländernatillföllo
lians son Filip IT (se cl. o.), medan de tyska
iändèrnå–-ocfrs’"fcejsarvhtdiglietén kohimo ’ på
hans broders,iF
.^JjAty-del. Under Ferdinandsregering__fördes
f ler a ji^ig nHA–-ttrrkartin;^
börjadeblUm-åiTvarlig fara-fe^
T;s/sydgjän^-En viss avspänning i de religiösamo
tvättningarna inträdde, och denna fortfor även
under Ferdinands son och efterträdare
Maximilian II (reg. 1564—76). Under
Jiijx-dolf II (reg. 1576—1612) gjorde_sig^den.
katolska reaktionen mycket -märkbar—
Evan"gJ-nrk-a-.unionen (1608) stod i
staUs^-tnotsät^ till Ka t o 1 s k a 1 i g a n
(16lhU- 1612 utbröt...ett uppror mot Rudolf,
zsomt vingades att avsäga sig kronajr-till för-
mån för"SinT>rödeiT^^ 612—19),
under vars regering den katolska reaktionen
vann det dominerande inflytande, som sedan
länge skulle utmärka kejsarpolitiken. Under
Mattias’ regering utbröt 1618 t r etti
o-å r i g a kriget (se d. o.), som i allt väsenU
ligt kom att sätta^sML prägeL_på-T;s_hi«toria’
under kejsarna Ferdinand II (reg. 1619—
37) d III (reg, ~TlKtg=5?L-
Westfaliska freden (se d. o.) 1648 medförde icke”
endast, att stora “delar av. T. avträddes till
ieke tyska stater, utan~beteoknmte äve’ö’’det
sista skedet i det under århundraden
pågående försvagandet av T:s enhet. Denna enhet
hade nu blivit föga mer än en tom fiktion.
Kej sareTiAKöghetsrä tt var
avTBiit-form&ll-ka-raktär, onh-harr^Tälv var endast primus inter
paresbland de allt talrikare
territorialfurs-tarna. Rikets politiska-utveckling
efter-west-faliska freden kom därför att mer ledas av
de större tyska delstaterna, ss. Brandenburg,
Bayern ochSSachsen, ämav kejsaren. Kejsarna
fördS^ej längre någon rikspolitik„utan
inskränkte.. sigfflT.omsdUilih^
jrojitiska wh materiella förkovran.
><£4jl e h 1 6jUSg— 1 8 0 6. Under L e o p o 1 d
TiS (rsg. 1regering fortsattes
den, gamla stnden’ nmT^rär^^ yilken ~
Tcejsaren-döckTliksom tidigare nödgades .ae
tvSka^delstater uppträda vkrTiendens sida. I
alla koalitionskrigen mofLudvig XIV var
Leopold deltåg^re jjpmi mecl växlande
framgång. I freden i JEjjsv^’^1
såR^da. aytracla"ElsjSsM^
sina sista år ’indrogs LeopnTd -ÄverCi s p a
n-s (§è’
tydande framgång hade Leopold i krigen mot
turkarna. Större delen av Ungern förklarades,
öch genom HSlen i K^flo-
-vntz (TöWperhöIi kejsaren även Siebenbärgom^
Umfer TT ö s & f I~s~Tf€g7 17Ö5^=TT)~Qfl^gar 1
VI : s (reg. 1711—40) regeringar STeddes den
långvariga striden mellan Österrike och
Preus
sen om hegemonien i T. Karl VI var den
siste manlige habsburgaren, men genom den
s. k. pragmatiska sanktionen (se
d. o.) ville han tillförsäkra sin dotter Maria
Teresia successionsrätten i arvländerna.
Sedan Karl avlidit, valdes kurfursten av
Bayern såsom Karl VII (reg. 1742—45) till
kejsare, men efter dennes död lyckades Österrike
genomdriva valet av Maria Teresias gemål,
Frans I (reg. 1745—65) av Lothringen. Den
verkliga ledaren av kejsarpolitiken blev
emellertid Maria Teresia, som med framgång
kämpat för sitt arv i österrikiska t r o
n-följdskriget (se d. o.). I de
schle-s i s k a krigen (se d. o.) hade Preussen
utgått som segrare och, ehuru hårt ansatt, även
i sjuåriga kriget (se- d. o.) hävdat sin
maktställning gentemot kejsaren. Frans I
efterträddes av sin son Josef II (reg. 1765
—90), men ända till sin död 1780 förblev
Maria Teresia den verkliga regenten. Under
Josefs upplysta regering gjordes betydelsefulla
sociala, politiska och ekonomiska reformer i
arvländerna, men hans försök att stärka
kejsarmakten och reformera riksförfattn ingen
misslyckades, främst på grund av Preussens
motstånd. Under de närmast följ, kejsarna,
Leopold II (reg. 1790—92) och Frans II
(reg. 1792—1806), indrogs T. i revolutions- och
Napoleonskrigen. Frånsett några obetydliga
framgångar visade sig Tyska riket som en
mycket svag mur mot den våldsamma franska
expansionen. Genom freden i Lunéville 1801
avträddes väldiga landområden»till Frankrike,
och allt flera tyska furstar började söka
anslutning tilF Napoleon. Med känsla -för den
annalkande katastrofen förklarade kejsaren
1804 sina österrikiska arvländer som ett
ärft-4igt—ke~j s h r d ö m e ö s t e r r i k e, _och det
olyckliga fälttåget 1805 gav den sjsta stöten
åt det gamla fyÄk-romersk a-kejsa-w^ Sé’
dan Napoleon 1806 stiftat R Ke n f ö r b u n
det (se d. o.), i vilket flera tyska furstar
ställde. _gig under hans protektorat, nedlade
kejsar Frans 6 aug. s. å. den tyska
kejsarkronan. Genom denna akt upplöstes
tysk-romerska riket i ett stort antal av varandra
oberoende stater.
Tiden 1806 — 7 1. 1806—15 företer T;s
historia en förvirrad tavla, där de olika
delstaterna sinsemellan ingå allianser för eller
emot Napoleon, allianser, som hastigt brytas
och snabbt förnyas. Känslan av ett inre
samband mellan staterna levde kvar, och det blev
därför naturligt, att man efter Napoleons fall
sökte någon ersättning för det för alltid
förlorade tysk-romerska kejsardömet. 1815
upprättades Tyska förbundet (Der
deutsche Bund), som ägde bestånd till 1866. Tyska
förbundet, som bestod av T:s suveräna furstar
och fria riksstäder, hade till uppgift att
skydda medlemmarnas frihet och T:s yttre
oberoende. Av Österrike och Preussen
tillhörde endast de delar, som tidigare ingått
i tysk-romerska riket, förbundet. Dess
regering utgjordes av en permanent f ö
r-bundsför samling (Bundesversammlung)
el. förbundsdag (Bundestag), bestående
av ombud från de olika regeringarna.
Presidiet var förbehållet Österrike, och detta land
spelade också den främsta rollen i förbundet.
Detta kom icke heller att bli av någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
