Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia - Tiden 1806—71 - Tyska riket som kejsardöme (1871—1918)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
931
Tyskland (Historia)
932
och skapade 1867 det s. k. Nordtyska
förbundet, till vilket samtliga nordtyska
stater anslöto sig. Kriget hade även så
tillvida medfört ett enande av T., som flera
tidigare suveräna stater, ss. Hannover, direkt
införlivats med Preussen. Nordtyska förbundets
organ voro riksdagen,
förbundsrådet och förbundskanslern. Den
sistnämnda posten intogs av Bismarck. Genom
Nordtyska förbundet var T. norr om Main
enat. Med de sydtyska staterna slöts en rad
allianser, som nära knöto dem till
Preussen. Det ekonomiska enhetsverket markerades
genom det 1868 sammanträdande t u 11 p
ar-l a m e n t e t, till vilket även de sydtyska
staterna anslöto sig, därmed sanktionerande de
enhetssträvanden, för vilka Tyska
tullföreningen (se d. o.) ända från sin
tillkomst 1834 verkat.
Den sista etappen i T:s enhetsverk blev
fransk-tyska kriget 1870—71.
Orsakerna till detta krig lågo i en
gammal spänning mellan Frankrike och Preussen.
Ehuru konung Vilhelm I av Preussen (se d. o.,
sp. 109) själv önskade bibehålla freden,
strävade Bismarek (se d. o.) ivrigt för ett krig
mot Frankrike, vilket skulle kunna
sammansvetsa Nordtyska förbundet med dess
sydtyska bundsförvanter. 19 juli 1870
överlämnades den franska krigsförklaringen till
Preussen. Om krigshändelserna se
Fransktyska kriget 1870 — 7 1. Redan vid
krigsutbrottet visade det sig, att även de
sydtyska staterna entusiastiskt deltogo i
kampen mot Frankrike. De snabba militära
framgångarna för Nordtyska förbundet och dess
sydtyska allierade röjde vägen för en stark
tysk nationalkänsla, som möjliggjorde, att de
sydtyska staterna i ett fördrag i nov. 1870
förklarade sig beredda att ingå i en tysk
för-bundsstat (där dock ingen plats lämnades för
Österrike). 18 jan. 1871 hyllades i Versailles
Vilhelm I av Preussen som tysk kejsare, och
därmed skapades en ny och kraftig
statsbildning i T., T y s k a r i k e t. B. E-r.
Tyska riket som kejsardöme (1871—
1918). Fransk-tyska kriget avvecklades
genom freden i Frankfurt a. M. maj 1871, då
Frankrike avträdde Elsass-Lothringen och
förband sig att inom fyra år till T. erlägga 5
milliarder frcs i krigsskadestånd. Det genom
proklamationen i Versailles konstituerade
tyska kejsarriket omfattade 22 monarkier
och 3 republiker (fria riksstäder) samt det
direkt under kejsarens överhöghet stående
rikslandet Elsass-Lothringen. Genom
författningen av april 1871 blev T. en förbundsstat.
Presidiet i förbundet tillkom Preussens
konung med titel tysk kejsare. Denne
representerade riket gentemot utlandet, hade — med
vissa inskränkningar — rätt att förklara krig
och sluta fred samt ingå fördrag och förbund
med främmande makter. Han var högste
befälhavare över här och flotta. En
representation för delstaternas regeringar skapades i
förbundsrådet, där Preussen de facto fick
övermakten. Rådet, där den av kejsaren utnämnde
rikskanslern var ordf., ägde i
lagstiftningsfrågor initiativ och veto mot riksdagen, vars
samtycke å andra sidan var erforderligt, för
att rådets förslag skulle få laga kraft.
Riksdagen bestod av en kammare, sammansatt
ge
nom allmänna och omedelbara val. Dess
samtycke fordrades vid rikslagstiftning, till
vilken även budgetens uppgörande räknades.
Riksförvaltningens högste chef var
rikskanslern, som ägde att kontrasignera alla från
kejsaren utgående förordningar och därigenom
iklädde sig ansvaret. Någon annan för
riksdagen ansvarig riksämbetsman fanns icke.
1 riksenhetens intresse inledde Bismarck,
vars regim betecknar den första fasen av det
nya kejsarrikets historia, kampen mot den
av centerpartiet företrädda katolska kyrkan.
Kulturkampen (se d. o.) fördes emellertid från
hans sida utan framgång, och trycket från det
1875 konstituerade socialdemokratiska
partiet blev för Bismarck anledning att avveckla
fejden med centern, som han i det följ,
skickligt förstod att utnyttja i sina
riksdagspoli-tiska operationer. 1878 antogs en socialistlag,
som förbjöd offentlig socialdemokratisk
agitation och gav socialdemokratien en
undantagsställning i allm. Trots dessa åtgärder och
trots Bismarcks strävan att genom social
reformlagstiftning bryta udden av rörelsen (se
Bismarck, sp. 379) fortsatte den dock att
växa, och 1890 blev socialistlagen upphävd.
Den konservativa omsvängningen i Bismarcks
politik vid 1870-talets slut tog sig även
uttryck i en övergång till ett strängt
protektionistiskt system. I militärt hänseende drev
Bismarck en forcerad rustningspolitik. 1874
fixerades arméns fredsstyrka för sju år
(sep-tennat). Två gånger förnyades lagen med
successiv höjning av numerären, sista gången
1887 efter häftiga strider.
Bismarcks utrikespolitik efter 1871 avsåg
tryggandet och stärkandet av rikets ställning.
Som ett första villkor härför såg han den
europeiska fredens upprätthållande. Mest av
allt fruktade han en isolering av T., och för
att förebygga detta sökte han skapa
allianser, som skulle förhindra Frankrike, från
vilket den största faran hotade, att inringa T.
Ryssland var T:s naturliga bundsförvant, men
även till Österrike, där den tyskvänlige
An-dråssy sedan nov. 1871 ledde utrikespolitiken,
var numera ett intimare förhållande möjligt.
Bismarcks mål var emellertid att med
övervinnande av motsatsen mellan dessa makter
förena dem båda i ett gemensamt avtal med
T. Sept. 1872 kom trekejsarmötet i Berlin till
stånd, som följ, år satte frukt i
trekejsarav-talet, innebärande en täml. vag
överenskommelse om samverkan i den monarkiska
tankens intresse gentemot alla försök att rubba
den europeiska freden. Sammanhållningen
sattes emellertid redan 1875 på hårt prov
genom Rysslands utmanande hållning i den
detta år insättande fransk-tyska krisen, i
vilken man med orätt sett ett uttryck för
Bismarcks vilja att provocera fram ett nytt krig.
Och den följ. Balkankrisen, som utmynnade i
det rysk-turkiska kriget 1877—78, ledde icke
endast till en aktualisering av motsättningen
mellan Ryssland och Österrike utan utlöste
också en stigande motvilja å Rysslands sida
mot T. Uppgörelsen — på Berlinkongressen
1878 — stod T. dyrt. Ryssland visade öppet
sitt missnöje med Bismarcks sätt att leda
förhandlingarna. Dess hotfulla hållning
föranledde kanslern att ingå det
tysk-öster-rlkiska förbundet 1879, enl. vilket de för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
