Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungersk musik - Ungersk stäppboskap - Ungerskt gulträ - Ungfinska partiet - Unghinkar - Unghöger - Ungkarlshotell - Ungkarlsskatt - Ungkyrkliga rörelsen - Ungrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1085
Ungersk stäppboskap—Ungrare
1086
om sig. De andra närma sig mera de vanliga
folkinstrumenten i Europa: duda = säekpipa,
tekerö = vielle, furulya = spaltflöjt. —
Zige-narmusiken är närmast en grupp för sig i
Ungern men har nu mestadels helt gått upp
i den ungerska. Som gemensamt kynne för
hela musiken i Ungern kan nämnas dess
eldiga rytmik och lidelsefulla melodik. Särskilt
har cymbalspelet blivit typiskt för den
ungerska spelstilen med forcerat tempo rubato.
— Litt.: A. v. Töth i G. Adlers »Handbuch
der Musikgeschichte», II (2:a uppl. 1930); B.
Bartök, »Das ungarische Volkslied» (1925); A.
Molnär, »Neue ungarische Musik» (1926). T. N.
Ungersk stäppboskap, se Stäppboskap.
Ungerskt gulträ, se F i s e 11 -1 r ä.
Ungfinska partiet (fi. Nuorsuomalainen
puo-lue), politiskt parti i Finland. Från 1885 års
lantdag framträdde inom Finska partiet (se
d. o.) en yngre, dels socialt mera frisinnad,
dels mera nationell grupp, varav blev U.
)pro-gram 1894) med Päivälehti (se d. o.) som
organ. Under Bobrikovs regim gick partiet
på den konstitutionella linjen i samarbete
med Svenska partiet. Vid nygrupperingen
1918 delade sig medlemmarna av U. på
Nationella framstegs- och samlingspartierna
(se dessa ord); tidningen Helsingin Sanomat
(se d. o.) gick till det förra. Bland
framskjutna medlemmar av U. under olika tider
märkas J. Castrén, J. Aho, K. J. Ståhlberg, E.
Erkko, S. Ivalo, E. N. Setälä, Th. Ilomén,
W. A. Lavonius och P. E. Svinhufvud. Jfr
F e n n o m a n i, sp. 229. H. E. P.
Unghinkar, populär benämning på
ungsocialisterna (se Svenska socialistiska
ungdomsförbundet) efter deras ledare
Hinke Bergegren.
Unghöger, beteckning för en konservativ
politisk riktning, som framträdde kort efter
sekelskiftet med prof. B. Kjellén (se d. o.)
som främste andlige lärofader och med
Göteborgs Aftonblad och Det Nya Sverige som
huvudorgan. Begreppet u. som politisk
fackterm torde f. ggn ha formulerats 1902 av
Kjellén. Särskilt sedan unionsbrottet 1905
medfört front mot skandinavismen, fick u. som
sitt mål att inom Sveriges egna gränser skapa
»en ny nationell storhet men nu på den
nationella produktionens starka grund». Dess mest
uppmärksammade livsyttring var dess
»aktivism» (se d. o. 1 och 2) både i form av krav
på uppslutning på den tyska sidan under
världskriget och på ingripande i Finlands
frihetskrig. Utan att vara en strängt fixerad
grupp spelade u. genom sin icke sällan starkt
aggressiva och kritiska ton tidvis en
betydande roll som förespråkare för en mera
energisk politik än det officiella högerpartiets.
Namnet u. har också i dagligt tal ofta
tilllagts även andra konservativa riktningar med
framstegsvänliga strävanden på sitt
program. Ths.*
Ungkarlshotell, natthärbärgen, avsedda för
ogifta arbetare. Man bör skilja mellan
sådana u., inom vilka en viss bofasthet är
rådande, och dem, som upprättats för att
mottaga resande arbetslösa el. tillfälliga logerare.
Föreningen Söderhem i Stockholm har
med stadens medverkan uppfört två hotell av
den förstnämnda typen, innehållande platser
för 432 pers., men driver samtidigt två hotell
av den senare typen med 516 disponibla
platser. I flera andra städer finnas härbärgen av
sistnämnda slag, tillkomna under kommunal
medverkan. A-lJ-n.
Ungkarlsskatt, vanligt namn på särskild
skatt för ogifta män över viss ålder, t. ex.
25 el. 30 år. Motioner om u. ha väckts i
svenska riksdagen fr. o. m. 1892. J. R. N.
Ungkyrkliga rörelsen, urspr. beteckning för
den 1909 framträdande s. k. korstågsrörelsen
inom Sveriges kristliga studentrörelse (se
Kristliga
studentvärldsförbundet) men snart alltmer för hela den rörelse
inom särskilt den unga svenska kyrkan, som
syftar till dess förnyande och dugliggörande
för sina uppgifter i det nutida svenska
folk-och kulturlivet under mottot »Sveriges folk
— ett Guds folk». Rörelsen sammanhålles ej
av någon organisation. Ej heller kan man
tala om någon för alla dess medlemmar
gemensam, skarpare fixerad teol. åskådning.
Dess mentalitet präglas främst av den
evangeliskt inspirerade folkkyrkosynen, som fått
en klassisk tolkning i biskop E. Billings
herdabrev (1920). Dess åsiktsbildning har starkast
påverkats av biskoparna E. Billing, J. A.
Eklund och ärkebiskop N. Söderblom. Rörelsens
idéorgan är tidskr. Vår Lösen (!910ff.), vars
förste red. var rektor M. Björkquist.
Vartannat år samlas de ledande inom rörelsen
tills, m. andra intresserade till s. k. kyrkliga
kamratmöten i Sigtuna. Rörelsen har sina
huvudcentra vid univ. och i Stockholm; även
Sigtunastiftelsen (se d. o.) utgör en
samlingspunkt. M. B-t.
Ungrare, på sitt eget språk magyar [-[ma’d-jar],-] {+[ma’d-
jar],+} plur. magyarok [ma’djaråk], den
förnämsta och talrikaste nationaliteten i såväl
det ostyckade som det nuv. Ungern. Namnet
magyar [i Sverige uttalat madjä’r] är numera
utanför ungerskan väsentligen föråldrat och
har där vanligen en bismak av politiskt
öknamn; det oftare använda ungrare
härstammar ytterst från ett turkiskt-bulgariskt
stamnamn on-ogur, »tio pilar, stammar», vilket
bars av en av u:s forna sibiriska grannar.
Urhemmet synes kunna förläggas till de
vattenrika stäpptrakterna vid Irtysjflodens övre
lopp, där u., som urspr. voro jägare och
fiskare liksom sina närmaste stamfränder
vogu-lerna och ostjakerna. under inflytande av
turkiska grannar ombildades till ett ryttarfolk
med turkisk stamorganisation och under
turkisk ledning utvandrade till trakterna
omkring Kuban n. om Kaukasus, där man finner
dem under 500—700-talet. Trängda av
petje-negerna (se d. o.), vandra de så vidare mot v.
genom »Lebedia» och »Etelköz» i s. Ryssland
och intåga slutligen 895 el. 896 över
Karpa-terna i sitt nuv. land, vars slaviska
befolkning underkuvas och assimileras. Efter dem
följde kumaner (se d. o.) o. a. turkiska
stammar samt iranska jazyger (se d. o.), som också
assimilerades. Den mäktiga tyska
invandringen började under 1100-talet. Sedan turkarna
drivits ut, koloniserades stora delar av det
förhärjade landet på nytt med från olika håll
hämtade invandrare, vilket allt förklarar den
stora brokigheten hos befolkningen, särskilt i
låglandet, liksom att de nuv. u. äro ett
utpräglat biandfolk. Den ungerska
språkgränsen går i v. helt nära gränsen mot Österrike,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
