Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppland - Förhistoria - Historia - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppland (Historia—Litteraturanvisningar)
1131
kungshögarna i Uppsala och Ottarshögen i
Vendel (se Ottar och Vendel). Märkliga
äro båtgravarna av hövdingakaraktär i
Vendel, Tuna, Valsgärde (se dessa ord) och
Ul-tuna (se Ultunafynden).
V ikingat iden (800—1050) är företrädd
av talrika fornlämningar. över hela
landskapet finnas bygravfält (stundom med gravar
alltifrån romersk järnålder) med kullar, runda,
fyrsidiga, triangulära och skeppsformiga
sten-sättningar samt mindre rösen. På fornborgar
(se d. o.) är landskapet rikt, särskilt i
Mälar-området; bland de ståtligaste må nämnas
Run-saborgeniEds socken och Gåseborg på
Svartsjölandet. Ingen bygd i eller utom Sverige är så
rik på runstenar (se Runor) som U.
Möjebro-och Krogstastenarna äro ristade med äldre
runor (500-talet), en sten från Birka med
»svenska runor» (före 1000) och de övriga med
»danska runor» (1000-talet). Flera runstenar syfta
på uppländska vikingafärder i österled (t. ex.
stenen i Norrsunda kyrka, en av
Brobystenarna i Täby, kyrkstigsstenen i Ed) och
västerled (Yttergårdsstenen i Orkesta och
Väsbystenen i ösby socken, vilka åsyfta Knut den
stores Englandståg). Av U:s runmästare må
nämnas främst Asmund Karesson (se d. o.)
samt Fot, Balle och öper. Om
vikingafärderna vittna indirekt de rika silverskatterna
av mynt och smycken (Vänngarn, Karlberg,
Djursholm, Inedalsgatan i Stockholm, Estuna,
Bälinge, Adelsö, Björkö m. fl.). De
uppländska vikingarna intogo bevisligen en
framskjuten plats i de svenska kolonisationerna kring
Östersjön. Nämnas må Hedeby (se d. o.), som
torde ha grundlagts från Birka, den senast
utgrävda garnisonsplatsen vid Kaup vid
Ku-risches Haff, Seeburg (se d. o.), samt kolonier
i Ryssland (se d. o., sp. 1337—38).
En gren av den omkr. 650 fördrivna
Yng-lingaätten (se d. o.) synes ha återkommit till
U. omkr. 800 med konung Björn, vars son
heter Erik; dennes son Björn var konung över
Birkanejden vid Ansgarius’ första besök 829.
Den äldste kung Björn har måhända haft sitt
säte vid Husaby på Munsö, invid den s. k.
Björn Järnsidas hög. Erik,- Björn och dennes
son Olof ha däremot säkert bott på Adelsö
(se d. o.), som lämnat särdeles rika
fornminnen, främst från folkvandrings- och
vikingatid; det bredvid Adelsö liggande Birka (se
d. o.) var en efter dåtida begrepp storartad
handelsstad. Birkas makt upphör vid tiden
omkr. år 1000, då Sigtuna (se d. o.) träder
i dess ställe. Uppsala, dit konung Björns
broder Anund överflyttar, är under
Birka-tiden alltjämt religiöst, hedniskt
huvudcentrum. H. R-h.
Historia. I förhistorisk tid torde U. ha
varit uppdelat i mindre stamområden, vilka
tidigt samlat sig i de tre folklanden (se d. o.)
Fjärdhundraland, Attundaland och
Tiunda-land. En särställning intogo skärgården och
kustlandet, den s. k. Roden (se Roslagen),
som även sträckte sig in på Mälarsidan, i
det att Mälaren ännu under vikingatiden var
en salt havsvik; vattnet nådde flerstädes vida
längre in än nu. I äldsta historiska tid
framträda de tre folklanden som förenade till ett
»land», vilket blivit medelpunkten i
Sveaväldet och efter Götaväldets införlivning
under folkvandringstiden även i hela det
sven
1132
ska riket. U:s medelpunkt var Gamla
Uppsala (se d. o.), som även var ärkebiskopssäte,
innan detta flyttades till östra Aros, nu v.
Uppsala. I U. uppstodo Sveriges äldsta
städer, Birka trol. omkr. 800 och Sigtuna omkr.
1000. Sedan landhöjningen lämnat endast en
vattenled mellan Mälaren och Saltsjön övrig,
anlades där Stockholm (se d. o., sp. 532) på
urspr. uteslutande uppländsk mark. U:s
rätts-sedvänjor kodifierades i den 1296 fastställda
Upplandslagen; först härvid möter namnet
U., som förklarats såsom motsatsbegrepp till
kustlandet och möjl. i äldsta tid ej innefattat
Roden. U. bevarade medeltiden ut sin
ställning som rikets politiska medelpunkt i e 11
statsrättsligt hänseende: de lagenliga
konungavalen ägde rum vid Mora sten (se d.
o.) med U:s lagman som förste »röstande». I
övrigt gjorde sig U:s centrala ställning
gällande genom rikedomen på Uppsala ödsgods,
kungaborgar och herresäten och sedermera
genom huvudstaden Stockholms växande
betydelse; en betydande del av den äldre
historiens märkligare händelser av krigisk
och fredlig art har timat inom U:s gränser.
Genom att de gustavianska arvegodsen inom
U. 1624 donerades till Uppsala univ., knöts en
speciell förbindelse mellan landskapet och
rikets kulturcentrum. Vid sidan om de gamla,
kring jordbruket grupperade näringarna fick
U. under senmedeltiden även bergsbruk
(Dan-nemora) och blev vid 1600-talets början en
medelpunkt för den uppblomstrande
bruksin-dustri, som skapades av Louis De Geer o. a.
invandrade nederländare kring Dannemora
(Lövsta, Gimo, österby, Forsmark m. fl. bruk).
Därvid inkallades som arbetare valloner, vilka
efter hand uppgingo i bondebefolkningen men
efterlämnat ännu märkbara etnologiska spår
inom allmogen. Av slotten kvarstå från
medeltiden Vik samt delvis Rydboholm, örbyhus
m. fl., från 1500-talet främst Penningby, från
1600-talet Salnecke. Skokloster, Salsta, Sjö
m. fl. De flesta slott och herresäten äro i
nuv. skick från 1700-talet och början av
1800-talet. 1719 härjades U:s kustland av
ryssarna, som bl. a hemsökte många bruk samt
östhammar, öregrund och Norrtälje. U:s
administrativa indelning var mycket växlande
intill länsindelningens reglering 1634, då
Simtuna, Torstuna och Våla härader fördes
till Västmanlands län och de övriga bildade
Uppsala län. 1714 avskildes östra och södra U.
(jämte Södertörn) till Stockholms län. T. S-g.
Litteraturanvisningar. Av allmännare litt.
kunna nämnas det av A. Erdmann. K.
Hilde-brand och E. Apelqvist i 2 bd utg. verket
»U.» (1905—08), Upplands Fornminnesfören :s
Tidskr. (1871 ff.; register till h. 1—41 i h. 42,
1929), Sv. Turistfören:s Årsskr. 1915 och 1922
och resehandbok (1922), den senare utg. av
E. Klein; bibliogr. (även över otryckta källor)
av L. Bygdén (1892).
Geografi: O. Sjögren,
»Befolkningsfördel-ningen i en del av norra U.» (1913); O.
Sjögren m. fl., »Sverige», 1 (1929). G. R-ll.
Geologi: G. De Geer, »Stockholmstraktens
kvartärgeologi med kvartärgeologisk karta
över Stockholmstrakten» (Sveriges Geol.
Undersökning, ser. Ba, n:r 12, 1932). K. A. G.
Växtvärld: E. Almqvist, »Upplands
vegetation och flora» (1929; akad. avh.). K. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
