Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala (stad) - Historia - Uppsala domkyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1143
Uppsala domkyrka
1144
landsbygden. Omkring domkyrkan (se
Uppsala domkyrka), som först 1435 kunde
invigas, uppstodo efter hand åtskilliga
bostäder för de talrika klerkerna och prelaterna.
På 1340-talet började den ståtliga
ärkebiskopsborgen här resa sina murar, ö. om ån, vid
»Islandet», där översvämningsområdena,
»Förena», vidtogo, låg Kungsgården med
Kungsängen, som givit en av stadens huvuddelar
namn. När U. blivit stad är outrett; måhända
har det skett redan före ärkebiskopssätets
flyttning. Omkr. 1300 omtalas i varje fall
rättsförhandlingar på stadens torg samt
kunglig fogde och rådmän. Från samma tid känner
man ännu en kyrka, S:t Pers, samt ett
»helge-andshus», beläget på nuv. Fyristorg (stadga
av 1305). Ortens uppsving befordrades genom
domkyrkans rikedom och närvaron av dess
talrika personal samt genom tilloppet av folk
vid de stora kyrkliga högtiderna och vid
marknaderna (Distingen och Eriksmässan)
men hämmades svårt av unionstidens strider
och ännu mera av att reformationen gjorde
slut på kyrkans rikedomar. Klostret indrogs,
och den stora kyrkliga personalen minskades.
I stället vistades konungen här längre tider,
och på 1540-talet påbörjade Gustav Vasa
slottsbygget på sandåsen s. om staden, medan
ärkebiskopsborgen fick sjunka i grus. Genom
hovhållningen fick U. en viss ersättning för
vad det förlorat. Än mer blev detta fallet,
då univ. 1593 definitivt återupprättades (se
Uppsala universitet) och snart genom
Gustav Adolf fick sin ekonomi och
organisation tryggade. Sedan dess har staden
karakteriserats av dualismen mellan borgerskap och
univ., ända till mitten av 1800-talet med var
sin jurisdiktion. Ehuru invånarantalet länge
var ringa, spelade U. en betydande roll i
landets historia: som kröningsort (sista gången
1719), som plats för viktiga möten (Uppsala
möte 1593, åtskilliga riksdagar), som centrum
för den andliga odlingen genom ärkebiskop
och univ. samt i materiellt avseende som
marknadsort för hela n. Sverige. De styrande
vårdade sig också om ortens utseende.
Sålunda fick staden ö. om ån 1643 av regeringen
en ny, regelbunden stadsplan med ett centralt
stortorg, varifrån fyra huvudgator löpte till
de fyra tullarna (Vaksala-, Kungsängs-,
Fjär-dings- och Svartbäckstull), en plan, som ännu
ger staden dess karaktär. Från tid till annan
hämmades dock utvecklingen av svåra
eldsolyckor. Under nyare tiden härjades staden
1543 och 1572, och 1702 lades slutligen 3/4 av
staden i aska, varvid även domkyrkan och
slottet blevo svårt hemsökta. Knappt hade
staden repat sig, förrän den 1766 på nytt
drabbades av olyckan (i Kungsängen) och
än en gång 1809 (i Fjärdingen). U. var ännu
i förra hälften av 1800-talet ett ganska
stillastående, svagt befolkat samhälle (1830: 3,351
inv.), och det är först med järnvägarnas
tillkomst (linjen Stockholm—Uppsala öppnades
för trafik 1866), som utvecklingen tagit fart.
Litt.: »Uppsala stads privilegier
1314—-1787» (1907; utg. av C. M. Kjellberg); C. M.
Kjellberg, »U., beskrifning» (1914) och »Från
Fyris slätter» (1918); »Nationshusen i U.» av
flera förf. (1915); Hj. Alving, »Genom
seklernas U.» (1923); K. W. Herdin, »U. på
1600-talet» (»Rättsväsendet», I—II, 1926—27; »Bor-
gerskapet», 1929) och »Bygge och bo i äldre
tider» (1932). A. U.
Uppsala domkyrka grundades som
ärkebis-kopskyrka. U., som är den största kyrkan i
Skandinavien (längden 118,7 m, samma mått
för de två tornspirornas höjd), består av
tre-sidigt kor med koromgång och krans av urspr.
fem kapell, treskeppigt långhus med
kapellrader i n. och s. samt enskeppigt tvärhus.
Planen följer franskt schema från mitten av
1200-talet. Domkyrkan fick sitt nuv.
utseende vid en grundlig restaurering omkr. 1890.
Ehuru U:s uppförande tog ett par årh.,
verkar byggnaden dock i stort sett enhetlig,
enär den planlades under gotikens mest
fulländade skede. U. är också den tidigaste och
mest stiltrogna franska höggotiska
katedralanläggningen i östersjöområdet. Kyrkan
torde ha anlagts icke långt efter 1258, då
domkapitlet erhöll påvens tillstånd att, när tiden
var inne, flytta ärkebiskopssätet från det då
nästan öde (Gamla) Uppsala till östra Aros,
d. v. s. nuv. Uppsala (jfr GamlaUppsala,
sp. 372). Redan då bör en ritning av fransk
arkitekt ha förelegat; vissa ålderdomliga drag
tyda härpå. 1273 var kyrkan så långt
hunnen, att man kunde flytta dit S:t Eriks
relikskrin (se E r i k s skrin) från Gamla
Uppsala kyrka. För att påskynda arbetet
inkallade man 1287 från Paris stenhuggaren
Estienne de Bonnueill med 20 man. Den
franske stenhuggaren uppförde koravdelningen
med dess knippepelare, flera med rikt
skulpterade kapitäl, samt tvärskeppets sydportal.
I avvaktan på stenkyrkans fullbordan
uppförde man en mindre kyrka av trä innanför
murarna, och i dennas kor inställdes 1290
Erik den heliges relikskrin. De franska
stenhuggarna, som voro i verksamhet ännu 1314,
ha säkerligen utfört kyrkans märkliga
sydportal, av kalksten och täljsten.
Arkivol-terna äro prydda med vinrankor och
sittande gestalter, profeter m. m. På tvärbalken
framställas i relief de sex skapelsedagarna
(tre av relieferna bl. a. äro nyhuggna på
1800-talet). Ovanför portalen är en relief,
föreställande portalens donator, drotsen Abjörn
Six-tensson (sparre; d. 1310).
1331 omtalas domkyrkan som nästan färdig.
Digerdöden kom emellan, en del av kyrkan
rasade, och först 8 juni 1435 invigdes U. av
ärkebiskop Olaus Laurentii och biskop Tomas
från Strängnäs i närvaro av bl. a.
riksföreståndaren Engelbrekt. Kyrkan invigdes åt
S:t Erik, S:t Lars och S:t Olof, vilkas bilder
uppställdes i de tre portalerna.
Västfasaden hade då två mindre hörntorn
liksom Mälardalens domkyrkor (Strängnäs,
Västerås); det egentliga tornet var en
takryttare (koppartäckt 1440), vilken sedan fick
många efterföljare på de förut nästan
överallt tornlösa kyrkorna i landskapet. Snart
därefter uppfördes domkyrkans två västtorn,
som, utan att bryta mot det franska
katedralschemat, helt gå i den baltiska
tegelgotikens anda.
Kyrkans inre utsmyckning under
medeltiden var mycket rik. Inalles fanns det 24 i
kyrkan inbyggda kor el. kapell. Högkoret
upptog hela rummet mellan de 12 korpelarna;
där stod bl. a. helga Trefaldighets altare med
reliker av S:t Erik och biskop Henrik m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
