Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala ärkestift - Uppsala ärkestifts domprosteri - Uppsala öd - Uppsjö - Uppskov - Uppskovsränta - Uppslutning - Uppstad - Uppstoppning, Dermopalstik, Taxidermi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppsala ärkestifts domprosteri—Uppstoppning
1160
1159
hades dock till reformationen av
Lundaärke-biskopen, men under senmedeltiden plägade
Uppsalaärkebiskoparna hämta invigning
direkt från kurian. Domen i Gamla
Uppsala nedbrann omkr. 1250, och ärkesätet
flyttades 1273 till östra Aros, som sedan
benämndes Uppsala. Den nuv. domkyrkan
grundlädes därefter, likaså en ärkebiskopsborg på
platsen för nuv. universitetsbyggnaden.
Under medeltiden innehade ärkebiskopen förutom
Uppsalaborgen även Almare stäkets och Arnö
fästen i Mälarbygden. Han intog främsta
platsen i riksrådet och brukade ha stora
för-läningar. Ärkestiftet omfattade urspr.
Uppland samt hela Norrland utom Härjedalen —
däremot det från 1111 norska Jämtland —
samt Finland. Omkr. 1200 avskildes Finland
som särskilt stift (Äbo), och genom
Stettin-freden 1570 fördes Jämtland till Trondheims
stift. Efter Jämtlands och Härjedalens
in-förlivning med Sverige 1645 upprättades 1647
Härnösands stift (superintendentia), och U.
begränsades till sin nuv. omfattning.
Reformationen medförde det successiva
upphörandet av ärkebiskopens metropoliträttigheter;
han underordnades nu kronan och fick som
primus inter pares vissa särrättigheter och
rangföreträden. — Litt.: Jfr
Herdaminne; N. Söderlind i Kyrkohist. Ärsskr. 1932
(tr. 1933); kyrkohistoriska arbeten av bl. a.
K. B. Westman och Y. Brilioth. T. S-g.
Uppsala ärkestifts domprosteri omfattar 2
pastorat: Uppsala; Heliga Trefaldighet (el.
Bondkyrka) och Börje.
Uppsala öd (fsv. öper, isl. audr, egendom), i
svenska landskaps- och landslagarna
gemensamt namn för de till konungens underhåll i
rikets olika delar anslagna gårdarna
(domänerna). Sådan kungsgård bar ofta namnet
husaby och tjänade som boställe åt konungens
fogde i trakten. U. är första grunden till
statens domäner. —- Jfr H. Schück, »U.» (i
Uppsala Univ:s Ärsskr. 1914). S. T-g.
Uppsjö, se Mälaren, sp. 616.
Uppskov, jur. När handläggningen inför
domstol av ett mål el. ärende icke kan vid
ett rättegångstillfälle avslutas, måste den
uppskjutas till ett senare för att då
fortsättas. l det nuv. svenska rättegångsväsendet
förekomma sådana u. i mycket stor
utsträckning. Regler härom äro givna i
rättegångsbalken kap. 14 § 3 och kap. 24 § 1, som också
innehålla stadganden om de påföljder, vite el.
äventyr, att målet ändå avgöres, som
upp-skovsbeslutet skall utsätta för parts
underlåtenhet att fullgöra det, som förorsakat u.
T k. kung. 30 april 1925 föreskrives, att
utebliven part skall av rätten underrättas om
uppskovsbeslut.
Uppskovssystemet i det svenska
rättegångsväsendet är en av dess allvarligaste brister
och sammanhänger med dess skriftlighet. I
en muntlig process är åter koncentration av
förhandlingen oundgänglig. T. E.
Uppskovsränta, jur., den ersättning för
försenad betalning av penningskuld, som
gälde-nären har att utge. U. måste gäldas, evad
dröjsmålet med betalningen beror på någon
gäldenären tillräknelig omständighet el. ej.
Enl. svensk och finländsk rätt börjar u. löpa
redan från skuldens förfallodag, då sådan är
bestämd, och utgör i så fall 6 % för år. När
åter förfallodag ej är utsatt, beräknas 5 %
från det gäldenären fått del av stämning el.
lagsökning. Vissa undantag från dessa regler
äro dock stadgade, och genom särskilt avtal
kan u. (då ofta kallad »straffränta»)
bestämmas annorlunda än enligt lag. Allenast under
säregna förhållanden anses en gäldenär
kunna förpliktas att för sitt dröjsmål betala
någon ersättning utöver u. C. G. Bj.
Uppslutning, kem., ett ämnes bringande i
lösning under inverkan av kemikalier, som
överföra dess beståndsdelar i lösliga
föreningar. Vanliga uppslutningsmedel äro för silikat
smältande soda, fluorvätesyra o. a., för
legeringar salpetersyra. G. S-ck.
Uppstad, se Stad, sp. 315.
Uppstoppning, Dermoplastik, T ax
i-d e r m I, ett slags konservering (se
Konservera) av djur. Skinn av fåglar och däggdjur
fylldes el. uppstoppades förr med blånor, halm
el. dyl., varigenom åtm. hår och fjädrar
kunde behålla sitt utseende, även om djurens
gestalt blev mer el. mindre vanställd. Så
uppstoppade djur voro i hög grad utsatta för mal
m. fl. skadeinsekter. Ett verksamt medel
häremot fick man först genom arseniksåpan i
början av 1800-talet (först känd i Sverige
1818), som strykes på skinnets insida före u.
Numera sker u. på följ. sätt. Om resultatet
skall bli gott, måste djuret vara färskt. Man
tar mått av olika proportioner och
antecknar färger på sådana mjukdelar, som skola
ersättas på konstlad väg. Djuret flås
därefter, sedan man för att undvika
nedsmutsning tilltäppt näs-, mun- och analöppningar.
Blodflöde hämmas genom påströende av
potatismjöl, fint sågspån el. dyl. Flertalet djur
flås från ett mediansnitt längs buksidan,
simfåglar och en del andra med ömtåliga färger
öppnas dock bäst längs sidan under ena
vingen. På fiskar och kräldjur, som ha
huden förbenad till skallen, kvarlämnas denna
i förbindelse med huden och likaså hos
fåglar. Extremitetbenen behållas i samband med
huden i viss utsträckning, då de ej behövas
som skelett. Både hudens insida och
kvar-sittande bendelar rengöras från blod, kött och
fett (hjärnan uttages ur skallen) samt
insmörjas sedan med arseniksåpa. Hudar av större
däggdjur beredas genom alunbetning (el. med
syra). Därefter smörjas även de på insidan
med arseniksåpa. Till stöd för stommen och
extremiteterna av smärre djur och fåglar
nyttjas mjuk järntråd. Man gör sedan en
artificiell kropp, så lik den naturliga i form som
möjligt. För fiskar skär man en kropp i trä
el. paraffinerad torv. Sedan denna kropp
inpassats i skinnet, igensys detta, och fenorna
fästas och spännas i rätt läge med nålar. Till
stora fiskar göres kroppen av någon massa
liksom för däggdjur (se nedan). För fåglar göres
kroppen av hårt lindad träull el. skäres i
paraffinerad torv. Hals och extremiteter
formas av blånor el. träull kring järntråd, som
fästes i kroppen. Sedan de olika delarna
införts i skinnet och hoppassats, hopsys detta.
Fjäderskruden ordnas efter uppställningen
och fixeras med hjälp av nålar och
pappersremsor. Till smärre däggdjur kan kroppen
göras av samma material som för fåglar, men
skallen skäres i trä eller torv. Utformningen
av kropp och extremiteter måste göras mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
