Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wagner, Otto - Wagner, Richard - Wagner, Richard Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1275
Wagner, R.—Wagner, R. J.
1276
lade en skara lärjungar. Sina grundsatser
framlade han i broschyrer, ss. »Möderne
Architek-tur» (1896; senare omarb. med titeln »Die
Bau-kunst unserer Zeit», 4:e uppl. 1914). »Einige
Skizzen, Projekte und ausgeführte Bauwerke»
utgåvos 1891—1922 (4 dir). — Jfr monogr.
av J. A. Lux (1914). G-g N.*
Wagner, Richard, tysk dramatisk
tonsättare och diktare (18 1 3 22/5—18 8 3 13/2).
Såsom »musikstuderande» vid univ. i Leipzig
skrev W. några kompositioner och tog även
lektioner för T. Weinlig men kände sig i
övrigt mera dragen till litteraturen. 1833 blev
han körrepetitör vid teatern i Würzburg, 1834
kapellmästare i Magdeburg (här uppfördes
hans opera »Das Liebesverbot» med libretto
efter Shakespeares »Lika för lika») och senare
kapellmästare i Königsberg och Riga, där han
skrev sin första »heroiska» opera, »Rienzi».
I Königsberg gifte sig W. med
skådespelerskan Minna Planer. 1839—41 bodde han
i Paris och studerade den samtida franska
orkesteroperastilen, sådan den representerades
av Meyerbeer, Halévy och Berlioz, men kunde
ej få något verk uppfört. Jämte »Rienzi»
avslutades här »Der fliegende Holländer».
Dresden erbjöd sig att uppföra den
förstnämnda, och W. flyttade till denna stad.
Sedan »Rienzi» här haft glänsande framgång
1842, gavs även »Den flygande holländaren»
1843. W. blev nu hovkapellmästare. I
Dresden skrev han operorna »Tannhäuser» (uppf.
1845) och »Lohengrin» (premiär först i
Wei-mar 1850) i en tysk-romantisk stil med
skarpare sammangjutning av de musikaliska
delstyckena till högre dramatisk enhet. Särskilt
i »Lohengrin» började ledmotivstanken mera
psykologiskt fullföljas. 1849 inblandades W.
i den revolutionära rörelsen i Dresden och
måste fly först till Weimar och Paris, sedan
till Zürich, där han bodde till 1858. Han skrev
nu en rad skrifter om teater och musikdrama:
»Die Kunst und die Revolution» (1849), »Das
Kunstwerk der Zukunft» (1850; efter denna
bok fick Wagnermusiken namnet
»Zukunft-musik»), »Oper und Drama» (1851) m. fl. Han
ville skapa en stor tysk konst med de
germanska myterna som ämnen och började
skissera ett stort musikdramatiskt verk, byggt
på Nibelungensagan. Verket växte snart ut
till en hel trilogi med en förafton,
»Rhein-gold», »Die Walküre», »Siegfried» och
»Göt-terdämmerung». Sedan dikten blivit färdig
1853 (»Der Ring der Nibelungen»), upptog han
omedelbart musiken men avbröt arbetet 1858,
då han flyttade till Venezia, för att i stället
skriva ett annat musikdrama, »Tristan und
Isolde». De följ, åren bodde W. omväxlande
i Paris, Mainz och Wien. I Wien inövade han
»Tristan» men kunde ej genomdriva ett
uppförande. I Paris lyckades han få fram
»Tannhäuser» men under så skarpa protester, att
han tog tillbaka sitt verk. I Mainz skrev han
en komisk opera, »Die Meistersinger von
Nürnberg». 1864 kallades W. till München av
konung Ludvig II och kunde sedan med dennes
stöd i lugn arbeta på fullbordandet av sina
verk. Flera av hans yngre skapelser uppfördes
nu i München: »Tristan» 1865, »Meistersinger»
1868, »Rheingold» 1869 och »Die Walküre»
1870. W. flyttade 1872 till Bayreuth, och tack
vare mäktigt stöd lyckades han genomdriva,
att en »festspelsteater» där restes för
uppförande av hans verk. 1876 skedde invigningen
med »Der Ring der Nibelungen». Efter denna
premiär skrev han endast »Parsifal», som
uppfördes på samma scen 1882.
Till hela sin läggning en härskarnatur,
tålde W. ej motstånd och kunde aldrig smidigt
nog undvika sina motståndare. På samma
gång han hade lätt att förvärva vänner, hade
han därför även lätt att få fiender. Skarpast
stod väl striden 1876 vid invigningen av
teatern i Bayreuth. Kritikens bitterhet var
sällsynt skarp, och mången ansåg redan, att W:s
konst lidit ett avgörande nederlag.
Parsifal-premiären 6 år senare visade dock en
betydande seger. Äran av att ha räddat
»fest-spelsteatern» tillkommer W:s andra hustru.
Efter Minna W:s död 1866 hade han 1870 gift
om sig, med Cosima Bülow (se
Wagner, Cosima), och det var hon, som upptog
festspelen efter hans död och till sist efter
många svårigheter lyckades förvärva allmänt
erkännande åt institutionen.
W:s mål var dels att skapa ett
musikdrama, där diktverket ej gjordes till slav
under musiken, dels att ge sitt land ett
nationellt teaterverk efter romantikens idé om
ett allkonstverk. Det musikaliska arbetet
skulle bestå i ett sammanförande av alla
musiknumren till en jämnlöpande helhet utan
avrundade, för sig självständiga, små
konstformer. De sjungna partierna skulle strängt
följa deklamationen och det rent psykologiska
i handlingen förläggas till orkestern, där
tematiken med ledmotiven som grundval skulle
analysera det själsliga momentet. W:s skarpa
sinne för klangfärgen gav honom också
möjlighet att orkestralt måla som ingen före
honom. Recitativet uppbars av en bred, ofta
sublim melodik, som vid de lyriska partierna
höjde sig till berusande charm. Född diktare,
ägde han ett fint öra för språket, så att
musikdramat även litterärt blev ett betydande
verk. Karaktärsutvecklingen betonades alltid
skarpt och minutiöst, men verken fingo
därigenom en tyngd och en bredd, som ofta
tröttade. Hjältarna fingo ett patos, som ställdes
högt över den vardagliga atmosfären, så att ofta
det rent mänskliga skymdes undan. Särskilt
framträder detta i »Ringen» och »Parsifal».
W :s verk uppfördes med stigande intresse
över hela kulturvärlden fr. o. m. 1870-talet.
Hans litterära skrifter utgåvos som
»Gesam-melte Schriften» i 10 bd 1871—83. Därtill
kom-mo hans brev, som utgåvos i 2 serier (1912—
13). Den stora ledande biogr. skrevs av
Gla-senapp (1876 f f.); av de andra märkas de av H.
S. Chamberlain (1896), G. Adler (1904), M. Koch
(3 bd, 1907—18), P. Bekker (1924) och E.
New-man, I (1933; går till 1848). På sv. har
utkommit en karakteristik av W. Peterson-Berger,
»R. W. som kulturföreteelse» (1913). En norsk
biogr. skrevs av G. Schjelderup 1907. G. de
Pourtalès’ biogr. utkom på sv. 1933. En
mindre originalbiogr. skrevs på sv. av T.
Norlind 1923. Andra analytiska verk på sv.
ha utgivits av A. Lindgren, O. Bensow m. fl.
— W:s porträtt återges på vidst. plansch. T. N.
Wagner, Richard Julius, skådespelare
och teaterledare (1841—1903). Var 1861—63
anställd vid Mindre teatern, 1863—74 vid W.
Åhmans sällskap och 1875—83 vid Nya (Sven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
