Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valamo - Valand - Valar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1299
Valand—Valar
1300
Kristi förklaringskyrka med angränsande byggnader på Valamo.
på ett 30-tal öar i n. Ladoga, Viborgs län,
Finland, öarna, som bestå av jotnisk diabas,
ha vid preglaciala förkastningar blivit
kvarstående som borstar. Huvudön, V., når 61 m
över Ladogas yta. V. har tack vare
munkarnas pietet för naturen redan i
århundraden utgjort en naturpark. Dalarna äro
odlade. I den vilda floran märkas flera ö. arter.
Skogsfågel och småfåglar äro fridlysta och
rätt tama liksom en del sjöfågelarter. Den
största kyrkan är Kristi förklaringskyrka
med ett 68 m högt klocktorn. Dess 5 kupoler
och tornet äro rikt förgyllda. Utom denna
finnes ett 20-tal andra kyrkor och kapell. Enl.
traditionen grundlädes klostret 992 av två
munkar från klostret Athos. Trol. fick det
sin första organisation först 1329, då
kare-lerna voro kristnade. 1578 och 1580 förstörde
svenskarna klostret, vilket dock efter freden
i Teusina återuppbyggdes. Men 1610—11
förstörde nya skaror under J. De la Gardie
klostret i grund, varefter det någon tid låg öde.
Först under Peter I:s tid blomstrade det åter
upp. 1920 fingo munkarna finsk
medborgarrätt. J. E. R.*
Väland, byggnad i Göteborg, uppf. 1886 för
konstföreningens utställningar m. m. samt
Göteborgs musei-, rit- och målarskola. Då
konsthallen vid Götaplatsen 1923 blev färdig,
flyttade konstföreningen och målarskolan dit.
V. tillhör nu Par Bricole och är restaurang.
Valar, Cetäcea, ordning bland
däggdjuren. Den utpräglade anpassning till
levnad i vatten, som v. förete, gjorde, att de
ända till Linnés tid räknades som fiskar, och
än i dag talas om »valfiskar». Bland ytliga
likheter med fiskar märkas huvudets förening
med kroppen utan synlig hals, framlemmarnas
fenlika form, förekomsten av ryggfena, den av
glatt hud klädda, spolformiga kroppens bakre
avslutning med en stjärtfena, som dock för att
underlätta rörelser i vertikal led är vågrät.
Fenornas byggnad är dock helt olika mot hos
fiskarna. V :s rygg- och stjärtfena bestå blott
av bindväv utan skelett, men bröstfenorna ha
med vissa modifikationer samma benstöd som
andra däggdjurs framben. Äkta ledgång
finnes blott mellan skulderblad och överarm,
övriga leder förbindas med bindväv. Antalet
fingrar är hos bardvalarna ofta
blott 4, hos övriga 5, men
antalet leder i fingrarna kan vara
både mindre och större (ända
till 14) än hos andra däggdjur.
Rester av baklemmar fiunas
ofta blott som ett i bukväggen
löst liggande bäckenrudiment.
I skallen äro ansiktsdelens ben,
ss. plog-, över- och
mellankäks-ben (och med dem underkäken),
starkt förlängda, varigenom
näsöppningarna flyttas bakåt
och näsbenen bli korta.
Iljärn-skålen är däremot bred, liksom
hoptryckt bakifrån framåt.
Nackbenet är stort,
sammansmälter med interparietalbenet
och kommer i kontakt med de
förkortade pannbenen, så att
hos tandvalarna t. o. m.
hjässbenen helt pressas nedåt
sidorna. Halskotornas antal är
det normala, 7, men de äro alltid
förkortade och ofta mer el. mindre
sammanvuxna, stundom till ett stycke. Ryggkotorna
ha en mycket elastisk förbindelse med
varandra. Revbenen äro ej så fast förbundna
med ryggraden som hos lantdäggdjur, och
särskilt de bakre leda ej mot kotkropparna.
Bröstbenet är ofta kort, stundom blott
förbundet med ett par revben. De flesta ben
äro porösa och fettrika. Hjärnan är rundad
och bred med talrika djupa vindlingar, i
proportion till kroppen liten. Luktorganet är
rudimentärt, ögonen äro små med
skydds-bildningar mot vattentrycket. Ytteröron
saknas. överhudsskiktet är jämförelsevis tjockt,
men det egentliga hornlagret är helt tunt.
En kompakt läderhud som hos lantdäggdjur
finnes blott hos några få arter, i stället
upptages underhuden av ett tjockt späcklager.
Hår saknas utom som fåtaliga rudiment på
nos och underkäke hos några få arter.
Tandvalarna ha tänder, men bardvalarna ha i st. f.
tänder barder, tvärställda hornskivor, som
(motsv. gomvecken hos andra däggdjur)
utväxa nedåt från gommens slemhinna. Till
formen äro de triangulära, stundom dock
långa och med smal bas, på inre sidan ha de
en tät frans av horn trådar, lika tagel.
Magen består av 3 el. flera avd., vilket står i
samband med att födan ej kan tuggas. På
grund av revbenens stora rörlighet kan
brösthålan starkt förstoras vid andningen, och den
sträcker sig på ryggsidan långt bakåt. Vid
andningen kan struphuvudet skjutas in i
näsgången, vars yttre mynning kan öppnas och
slutas. Den kallas ofta spruthålet, emedan
den utandade luftens fuktighet brukar
kondenseras till en ångstråle. Vattensprutning
äger eg. ej rum, men om utandningen sker,
innan näsöppningen kommit över vattenytan,
kan något vatten följa med upp i luften. Vanl.
andas valen 2—3 gånger tätt efter varandra,
innan den gör en längre dykning. Denna kan
vara olika länge för olika arter, 10—45 min.
Sårade v. sägas kunna stanna under vattnet
ända till ett par tim. V. ha ej blott förmågan
att intaga mycket luft, utan de ha även en
mycket stor blodmängd, som genom ett rikt
förgrenat nätverk av kärl kan fördelas på be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
