Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallgren, Åke Axel - Vallhof (Wahlhof) - Vallhorn - Vallhund - Wallin, David August - Wallin, Georg (Jöran), d. ä. - Wallin, Georg (Jöran), d. y. - Wallin, Georg August - Wallin, Harald - Wallin, Johan Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1355
Wallhof—Wallin, J. O.
1356
Wotan i »Rhenguldet» och »Valkyrian»,
Me-fistofeles i »Faust», Gurnemanz i »Parsifal»,
Gefmont i »Den vilseförda», Ramphis i »Aida»,
Colline i »Bohème» och Basil i »Barberaren
i Sevilla». II. G-t.
Wa’Ilhof [-häf] (W a h 1 h o f), by i Lettland,
62 km s. ö. om Riga. Gustav II Adolf
besegrade här 7 jan. 1626 en polsk häravd. under
Jan Stanislaw Sapieha. Striden betecknade
trots sitt ringa omfång en vändpunkt i
kriget. Wdt.
Vallhorn, mus., se Lur.
Vallhund, zool., se Hundraser, sp. 136.
Wallin, David August, målare (f. 1876 7/t).
Studerade i Stockholm vid Konstakad. 1898—
1903, i Paris, Italien och Spanien. W. väckte
uppmärksamhet 1905 med »Vår» (porträtt av
konstnärens hustru) och 1908 med porträtt av
Georg von Rosen (Malmö museum). Från
senare år äro porträtt av Mittag-Leffler (1920),
H. Schück (1923), Carl Milles (1925) och A.
Hägerström (1929). W. har ofta målat kvinnor
och barn, naketbilder inkomponerade i
landskap i djupt stämda toner, i hållningen brett,
i karaktären personligt, poetiskt och gärna
patetiskt, t. ex. »Moder och barn» (i staden
Budapests museum). Ett landskap, »Arildsläge»,
inköptes av Nationalmuseum 1923. G-gN.*
Wallin, Georg (J ö r a n), d. ä., biskop
(1644—1723). Blev kyrkoherde i Gävle 1685,
överhovpredikant 1690 och teol. dr 1693. Som
fältsuperintendent följde W. Karl XII på
fälttåget till Själland, blev 1701 biskop i
Göteborgs stift men förflyttades 1702 på egen
begäran till Härnösand. Där blev hans
ämbetsförvaltning försvårad genom ryssarnas
upprepade härjningar. E. Nwn.
Wallin, Georg (Jöran), d. y., biskop
(1686—1760), son till G. W. d. ä. Blev efter
studier i Uppsala och utlandet teol. lektor i
Härnösand 1710, teol. dr i Wittenberg 1720.
W. blev 1724 hovpredikant, 1727 bibliotekarie
i Uppsala och 1732 tillika teol. prof, där, 1735
superintendent på Gotland och 1744 biskop i
Göteborgs stift. Strängt ortodox, ivrade W.
mot pietism och herrnbutism. Bland hans
många skrifter märkas »Gothländska
samlingar» (d. 1 1747; d. 2 utg. 1776 av sonen M. G.
Wallenstråle), »Sigtuna stans et cadens» (1729
—32) och »Runographia gothlandica» (i
Vet.-societetens Acta, 4—5, 1743—50). Hans söner
i ett senare gifte adlades (1756) under
namnet Wallenstråle. E. Nwn.
Wallin, Georg August, finländsk
orientalist (1811—52). Blev 1839 docent i
orientalisk litteratur vid Helsingfors univ., studerade
1841—42 i Petersburg och begav sig 1843 på
en forskningsfärd till Orienten. W. vistades
först halvtannat år i Egypten, reste 1845
f. ggn till inre Arabien (Hail) med Mecka som
slutmål och återvände mars 1846 till Kairo.
S. å. företog han en färd till Palestina och
Syrien samt startade 1847 på en tredje resa,
genom Arabien till Bagdad och Persien och
tillbaka genom Syrien till Kairo, där han
inträffade 1849. W. vistades 1849—50 för studier
i London, där han vann erkännande, och
återvände 1850 till Helsingfors, där han 1851 blev
prof, i orientalisk litteratur. Genom W:s
förtidiga död blevo de vetenskapliga
resultaten av hans färd fragmentariska. Hans bidrag
till arabiska språkets fonetik och
undersök
ningar rörande beduinernas språk ha fått
bestående värde (publicerade i Zeitschrift der
Deutschen Morgenländischen Gesellschaft,
redigerade av H. Kellgren). Av S. G. Elmgren
sammanställdes W :s »Reseanteckningar från
Orienten åren 1843—49» (4 bd, 1864—66),
vilka kompletteras av »Bref och
dagboksanteckningar», utg. jämte levnadsteckning av
K. Tallqvist (1905). H. E. P.
Wallin, Harald, skolman, ämbetsman (f.
1871 22/io). Blev fil. dr 1901, adjunkt vid högre
allm. läroverket i Gävle s. å., lektor vid högre
allm. läroverket i Luleå 1902, rektor där 1906
och vid högre allm. läroverket i Västerås 1916,
blev undervisningsråd och led. av
Folkskolöverstyrelsen 1917 och övergick 1920 till
Skolöverstyrelsen, där han från 1929 är chef för
läroverksavd. 1927—30 tillhörde han 1927 års
skolsakkunniga. lian har utgivit bl. a.
läro-verksstadgan (1928 års tills, m. B. J :n
Berg-qvist, 1933 års tills, m. II. Grimlund). Fr. Sg.
Wallin, Johan Olof, skald, ärkebiskop
(1779 18/io—1839 30/8), f. i Stora Tuna i
Dalarna. Blev student i Uppsala 1799 men måste
liksom under skoltiden i Falun avbryta
studierna för konditioner. Redan som gymnasist
hade W. tillägnat sig den moderata
medel-vägsfilosofi, som han sedan livet igenom följde
och som ej blott underlättade hans karriär
utan även satte honom i stånd att lära av
sinsemellan stridande riktningar. Av D.
Boe-thius och K. Dahl (se dessa ord) inhämtade
han som student en mildrad kantianism och en
kristligt färgad nyhumanism. Leopold tog sig
an hans litterära uppfostran, och W. gjorde
lojalt sina gesällprov inför Sv. akad.
(prisbe-lönta övers, i Kellgrens maner från latinska
skalder 1803, 1805, 1807, stora priset för
»Uppfostraren» 1805). Men vid sidan av det
mera officiella författarskapet idkade han ett
burleskt realistiskt, där hans fyndiga
rimkonst, drastiska ordval och gammalsvenska
kraft gåvo sig fritt utlopp (t. ex. »Fägnerim»,
1805). Viktiga för kännedomen om den unge
W:s olika stilarter äro hans täta bidrag till
Linköpings Bladet 1805—06 (märkligast den
stora Schillerpåverkade elegien »Till en vän
vid dess fästmös död»).
Sedan W. 1803 blivit fil. mag. och erhållit
en förmånlig informatorsplats på Boo i Närke,
sökte han (dec. 1804) förgäves en docentur i
estetik i Uppsala och började därpå förbereda
sig för det prästerliga kallet. Ilan lät kalla
sig till huspredikant hos frih. C. D. Hamilton
på Boo och prästvigdes i Västerås (1806).
S. å. blev han teol. adjunkt vid Karlbergs
krigsakademi. Han vann nu bifall för allt
vad han gjorde: galanta och sentimentala
tillfällighetsdikter, sällskapsvisor, moderniserade
psalmer och stundom starkt maniererade
predikningar. Utom ett par dikthäften (1806,
1808) utgav W. två samlingar »Omarbetade
Kyrkopsalmer» (1807), där även M. Choræus’
försök fått rum. Att W. var mäktig större
poetiska upncifter visade hans »Dityramb
den 24 Januari 1808» (vid avtäckningen av
Sergels staty över Gustav III). 1808 vann
han med sin »Sång öfver Gustaf 111» den
största belöning, som Sv. akad. någonsin
utdelat (200 dukater). 1809 blev W. lektor vid
Krigsakad., kyrkoherde i Solna och teol. dr,
1810 led. av Sv. akad., 1812 kyrkoherde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
