Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallin, Johan Olof - Wallin, John Edward Wallace - Wallin, Karl Gustaf - Wallin, Sigurd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1357
Wallin, J. E. W____Wallin, S.
1358
Adolf Fredriks församling. Genom ett rikt
gifte stärkte han ock sin sociala ställning
(1810). Under intrycket av statsvälvningen
1809 hade förhoppningar om en
genomgripande »upplyst» reform av kyrkans böcker
väckts hos ledande kyrkomän. W.
tillmötesgick reformsträvandena såväl i det högst
tidsenliga psalmhäfte han s. å. utgav som i de
(anonyma) artiklar han publicerade i
Wall-marks Journal för Litteraturen och Theatern.
Här uttalade sig W. för att »en enda man»
finge sätta psalmboksarbetet i verket och
föreslog lämpliga personer (bl. a. sig själv)
att deltaga i ärendets förberedelse. I den 1811
tillsatta psalmbokskomrnittén blev också W.
medlem och tog snart ledningen (se
Psalmbok, sp. 217). S. å. utgav han ett nytt häfte
psalmer, där en sublim hymnton framträder
och intryck av Psaltaren, Gellert, Klopstock
och Baggesen äro märkbara. Men den skarpa
kritik, som nu riktades mot W:s tidigare
psalmer och mot den modernisering av
kyrkospråket, för vilken han tagit till orda i
Journalartiklarna, verkade snabbt på W.. liksom
han även rönte inflytande av den nya
konkreta, bibliskt naiva och målande psalmstil,
som Hedborn, Geijer och Franzén upptogo.
Därtill kom också, att dessa författares
psalmer rörde sig om Kristi person och de stora
kristna högtidernas händelser, medan W.
dittills i sina original nästan uteslutande
behandlat de s. k. förnuftsidéerna. I sina tills,
m. Franzén utg. psalmhäften (1812 och 1813)
har W. börjat tillägna sig det nya
psalmidealet. Men han övergick aldrig helt till den
exklusiva romantisk-evangelikala psalmstilen.
Under samarbetet med Johan Aström (se
d. o.) för det 1816 framlämnade förslaget till
ny psalmbok visar W., att han alltjämt
bevarar mycket av sin ungdoms filosofiska och
nyhumanistiska inställning. I den 1819
stadfästa psalmboken förenas därför kärnfull
bibelsvensk språkform med
akademisk-gustaviansk stil, liksom traditionell kyrklig
kristendom med nyplatonsk hinsideslängtan och
stoisk pliktmoral (sv. ps. 41, 45, 55, 141, 210,
224, 276, 481). — Under psalmboksarbetets
fortgång hade W. även lagt om sin
prediko-stil till ett. som han själv ansåg, mera
»enfaldigt» bibliskt framställningssätt. Men i de
»Beligionstal» han utgav (3 hd, 1825—31) är
den retoriska hållningen omisskännlig.
Teologiskt sett erbjuder W:s andliga vältalighet
föga av intresse, men samtiden tjusades av det
omsorgsfullt rytmiserade språket och den
mäktiga stämman. Sin kyrkliga bana
fortsatte W. som riksdagsman i prästeståndet
1815, domprost i Västerås 1816 (tillträdde
1818), pastor primarius och kyrkoherde i
Stor-kyrkoförsamlin?en i Stockholm 1818
(tillträdde 1821). ordensbiskop 1824,
överhovpredi-kant 1830 och slutligen ärkebiskop 1837. Han
avled under ett tillfälligt besök i Uppsala,
dit han ännu ej hunnit flytta. —- W. blev led.
av Vet.-akad. 1827.
W:s världsliga diktning avbröts, då han
engagerades i psalmboksarbetet, men ett
urval av sin poetiska alstring utgav han 1821
under titeln »Witterhetsförsök». TTär möta
så utsökt melodiösa dikter som »Hemsjukan»,
»Siömannen», »Hösten» och den majestätiska
kantaten »Guds lof», en parafras av Psalta-
rens 104:e psalm, W:s kanske yppersta
skapelse. Samlingen fick kyligt mottagande.
Under sina sista år upplevde han en poetisk
efter-sommar. Koleraåret 1834 inspirerade
»Dödens Engel»; en grupp dikter med Dalamotiv
tillkom något senare (»Afskedsblick»,
»Ilö-bergningen», »Smeden» m. fl.). Vital är
skålen för Georg Washington (1837), gripande
»Vandrarens aftonbön» (1836). Hans
receptiva begåvning kom mest till sin rätt, då
den mötte bibelns, särskilt G. T:s, högstämda
lyrik. — Som personlighet kännetecknad av
»kraft och oro», var W. i sin prästerliga
verksamhet full av iver att hjälpa och rädda
olyckliga människor. Social och kollektiv
samkän-sla ligger också bakom hans största livsverk:
psalmboken, som skulle vara »allom allt, allas
tillhörighet och tillflykt». Ingen svensk
diktare torde ha ägt en vidsträcktare läsekrets.
W:s »Samlade vitterhetsarbeten» utgåvos
under inseende av B. v. Beskow (2 bd, 1847—
48; flera uppl., senast 1878), som även
redigerade hans »Predikningar» (två årg.; 1840
—41, 1850—52). — Litt. om W. är ej
särskilt rik. En samling av samtidas minnestal
och levnadsteckningar utgavs av S. A.
llol-lander, »Minne af J. O. W.» (1865). Se f. ö.
F. Böök, »Den romantiska tidsåldern» (1918;
ny uppl. 1928), E. Liedgren i Kyrkohist.
Ars-skr. 1915—17 och »J. O. W. i yngre år» (1929)
och där anf. litt. samt B. v. Schmalensée,
»Frans Michael Franzén och Johan Olof W.
som förkunnare» (1932; akad. avh.). Jfr även
E. A. Karlfeldt i »Sv. akad:s handl. ifrån år
1886», bd 40 (1930). — W:s porträtt återges
på vidst. plansch. Li.
Wallin, John Edward Wallace,
svenskamerikansk psykolog (f. 1876 21/i). Var 1912
—14 prof, i klinisk psykologi vid
Pittsburgh-univ. och 1914—21 dir. för en
»psycho-educa-tional» klinik i S:t Louis, Missouri, samt har
därefter utövat liknande verksamhet vid olika
univ. W. har utövat flitigt författarskap och
bl. a. skrivit »The education of bandicapped
children» (1924), »Studies of mental defects
and handicaps» (1925) samt »Clinical and
abnormal psychology» (1927). Han har särskilt
sysslat med uppgiften att genom lämpliga
undervisningsmetoder bringa mentalt efterblivna
el. defekta barn upp till en normal
utveck-lin^spunkt. O. A. L-r.*
Wallin, Karl Gustaf, elektrotekniker,
högskollärare (1858—1922). Utexaminerades
från Tekniska högskolan 1882, blev 1902 t. f.
och 1907 ord. prof, där i elektroteknik och var
1890—1908 verkst. dir. för Stockholms
elektriska belysnings a.-b., som ägde det första
elektricitetsverket i Stockholm. W. anses som en av
elektroteknikens pioniärer i Sverige. G. IT-r.
Wallin, Sigurd, kultur- och
konsthistoriker (f. 1882 1/i). Blev fil. lic. i Uppsala 1917
och fil. hedersdr där 1932. var 1913—16
amanuens vid kungl. husgerådskammaren, blev
1916 amanuens vid Nordiska museet och är
sedan 1924 intendent där och föreståndare för
dess högreståndsavd. Han har skrivit bl. a.
»Sengotiskt monumentalmåleri i Sverige»
(1917) och »Uppländska målarskolor» (1933;
båda tills, m. H. Cornell), »Målaren Peter,
Albertus Pictors lärare» (i »Studier i
Upplands kyrkliga konst», 1918), »Seglora kyrka
på Skansen» (s. å.) och »Nordiska museet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
