Wallmark, Lars Johan, fysiker (1810—55). Avlade hovrättsexamen i Uppsala 1828, studerade 1832—38 där matematik, fysik, kemi och mineralogi och studerade senare även vid bergsskolan i Falun, i Stockholm och vid Motala mek. verkstad (där han några mån. 1840 var disponent) till 1842. 1843—46 var W. »custos ma-chinarum» (biträde vid fysiska instrumentsamlingens vård) vid Vet.-akad., av vilken han 1846 blev led. 1848 utnämndes W. till överdir. vid Teknologiska institutet i Stockholm. Av sin kvarlåtenskap testamenterade W. olika belopp till Vet.-akad. (Wallmarkska fonden), Svenska slöjdföreningen samt univ. i Uppsala och Lund. N. Zn. Wallmark, Pehr Adam, tidningsman (1777 —1858), student i Lund 1793, ingick 1799 som e. o. amanuens vid Kungl. bibi, i Stockholm och var 1811—43 bibliotekarie och chef där. W. förordnades 1809 till sekr. i kommittén för utarbetande av ny tryckfrihetsförordning och fick 1816 kansliråds titel. — W. uppträdde tidigt som skald på både svenska och latin, vann 1804 Sv. akad:s andra pris för lärodikten »Handen» och 1809 dess stora pris för en »Sång till finska arméens ära». W:s novell »Amalia, eller de finska flygtingarne» (1808), känslofull i A. Lafontaines stil, blev högst populär. Han uppsatte 1809 och utgav till maj 1813 tidningen Journal för Litteraturen och Theatern (se d. o.), som vann betydande avsättning och snart fick politisk färg. Den gjorde under det nya statsskickets tidigare år tjänst som ett värn mot folkyran och tryckfrihetens missbruk. W. gav 1810—13 undervisning i svenska åt kronprinsen Karl Johan och hans son prins Oskar. Mest känd är W. som den akademiska skolans trogne försvarare, 1810—20 i sin Journal mot den nyromantiska skolan i Sverige. Ensidigt rotfäst i 1700-talets franska upplysningslitteratur och själv en gustaviansk epigon, saknade W. förmåga att uppskatta den romantiska poesien (jfr Markalls sömnlösa nätter). W. skrev klart, med polemisk talang och okuvlig ihållighet men gick till oerhörda överdrifter i sin polemik. 1823 försvarade W. med framgång den konstitutionella friheten mot H. J ärtas paradoxa utfall i »Odalmannen». Som red. av Sveriges Statstidning 1834—44 och av Post- och Inrikes Tidningar 1844—47 anfölls han hätskt av oppositionstidningarna. Kunskapsrik, uthållig och hederlig, fyllde W. på ett erkännansvärt sätt de värv, som förhållandena jämte hans eget moderat-konserva-tiva skaplynne anvisade honom. — W. skrev vidare de satiriska romanerna »Min första resa till Stockholm» (1813) och »Resan till Stockholm, år 1913, af Fuselbrenner» (1819), dramat »Sulioterna» (1827; tonsatt av J. F. Berwald) samt »Försök att upplysa publiken om föremålet och beskaffenheten af den elfva-åriga tvisten inom vår litteratur» (1821), »His-torisk-statistisk återblick på Sveriges yttre och inre förhållanden under de sist förflutna tretti åren» (1843) och politiska broschyrer. — Jfr monogr. av Clara Wallmark (1914); J. E. Rydqvist, »Bidrag till Kongl. Bibliotekets historia» (utg. av E. Sundström, 1926). F. V.* Vallmo, Papäver, släkte av fam. vallmoväxter, igenkänt på sina stora, i spetsen av stjälken och grenarna sittande, långskaftade blommor med 2 foderblad och 4 i knoppen hopskrynklade, snart avfallande kronblad. Ståndarna äro talrika, fruktämnet klotformigt el. klubblikt och enrummigt. Kapseln öppnar sig med hål. Hithörande arter äro en- el. fleråriga örter med vit mjölksaft och röda, mera sällan gula el. vita blommor och ha sin huvudutbredning i Sydeuropa, Mindre Asien och Persien. R å g v a 11 m o, P. dubium, och spik vallmo, P. argemone, äro mer el. mindre allmänna enåriga åkerogräs i Götaland och Svealand. Den fleråriga, tätt mjukludna fjällvallmon, P. radicatum, är sällsynt i Torne lappmark. Flera arter odlas som prydnadsväxter, allmännast den mångformiga trädgårdsvall m o n, P. somniferum, moderväxten för opium (se d. o.; fröna nyttjas som brödkrydda till »bergisbröd»), och den storblommiga turkiska vallmon, P. orientale. G. M-e. XX. 1