Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallmo, Uno - Vallmobladlusen - Vallmofröolja - Vallmoolja - Vallmoväxter - Vallmästare - Vallning - Vallnål - Vallombrosaorden - Wallon, Henri - Valloner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
Wallmo—Valloner
4
Wallmo, Uno, skogsman (f. 1860 29/«). Blev
överjägmästare i Bergslagsdistriktet 1903 och
var chef för distriktet Stockholm-Gävle 1920
—25. Han har varit led. av kommittén ang.
skogsstatens
lönefrågor (1906 års
löne-kommitté) och ordf, i
kommittéerna rörande
den högre
skogsunder-visningens omorganisation (1906—08) samt
för taxeringen av
Värmlands läns
skogar 1910—12. W. har
energiskt arbetat för
införandet av en
rationell beståndsvård
samt har därvid
bekämpat de tidigare
allmänt tillämpade låggallringsformerna och
det stereotypa trakthyggesbruket. W:s
entusiastiska arbete till förmån för en individuell
beståndsbehandling har varit av största värde
för svenskt skogsbruk. W. har utgivit
»Rationell skogsafverkning» (1897) och utvecklat
och försvarat sina idéer i fackpressen. S-r.
Vallmobladlusen (A’phis fa’bae — A.
papäve-ris), en av de vanligaste bladlössen, angriper
många kulturväxter, ss. bönor, ärter och spenat.
Vinteräggen övervintra vanl. på Evonymus
och Viburnum, på vilka djuren i gynnsamma
fall kunna leva hela sommaren. I regel vandra
de dock på våren till de ovan nämnda
örterna, och på hösten återvända deras
avkom-lingar till buskarna och lägga sina ägg
på dem. I. T-dh.
Vallmofröolja, se Opium.
Vallmoolja, torkande olja, som erhålles
genom pressning av vallmofrön. V. brukas bl. a.
till beredning av finare målarfärger (sämre,
härsknad olja i såpfabriker). God v. är
blekgul el. nästan färglös, tunnflytande med mild
smak. Den består huvudsaki. av linoljesyrans
glycerid. C. G. S.
Vallmoväxter, Papaveräceae, familj,
besläktad med de korsblommiga. V. äro örter med i
regel spiralställda blad, fyrtaligt,
undersittande hylle och enrummigt fruktämne, bildat av
två el. flera fruktblad. Flertalet tillhör n.
halvklotets tempererade länder. Vanl. indelas
v. i 3 underfam., av vilka 2 äro
representerade i svenska floran, näml. Papaveroideae,
med strålformigt byggda blommor och
mjölksaft (släktena Papaver, Chelidonium,
Bocco-nia m. fl.), och Fumarioideae, med
ensymmetriska blommor och utan mjölksaft (Fumaria,
Corydalis och Dicentra). Arter av släktena
Papaver, Eschscholtzia, Bocconia, Corydalis
och Dicentra odlas som prydnad. G. M-e.
Vallmästare, från 1540-talet benämning på
den i militär byggnadskonst kunniga person,
som hade hand om vidmakthållandet av
fästningars vallar. I början av 1600-talet fanns
även vallmästare i fält med uppdrag
att handha skansbyggnad o. dyl. V a 1 1 s ä
t-tare voro biträden åt v. Dessa befattningar
bibehöllos till Fortifikationens
omorganisation 1811. L. W :son M.*
Vallning, ett slags preparering av
skidornas glidytor. Man skiljer mellan
grundvall-ning och ytvallning. Den förra avser eg. mest
att hindra träet att slitas ut men även att
förbättra glidet i allm. På glidytorna
stry-kes ett tunt lager av trätjära, varefter de
försiktigt värmas, så att den av värmen
tunnflytande tjäran till större delen absorberas
av träets porer. Förfaringssättet upprepas
med ny påstrykning några gånger. Den
håll-baraste grundvallningen fås med solen som
värmekälla, s. k. sommarvallning. Vid bl. a.
fuktig och våt snö samt vid torr kornsnö
måste emellertid glidytorna dessutom
underkastas ytvallning, d. v. s. beläggas med någon
specialvalla, av olika slag för olika fören, vanl.
en blandning av tjära, paraffin, talg, harts,
polityr etc. Ytvallor för olika fören ha
nyttjats först under de senaste 15—20 åren. Å. S-n.
Vallnål, fortif., se Palissad.
Vallombrosaorden [-brå’sa-], katolsk
munkorden, uppkallad efter det omkr. 1038
grundade klostret Vallombrosa i Toscana. Nu finns
blott ett kloster i Rom. Hg Pl.
Wallon [valä’], Henri, fransk historiker
och politiker (1812—1904). Blev prof, i Paris
1846, skrev om slaveriet i kolonierna (1847)
och i antiken (1848; ny uppl. i 3 bd 1879)
samt blev 1848 sekr. i kommissionen för
slaveriets avskaffande. W., som 1849—50 satt i
lagstiftande församlingen, blev 1871 led. av
nationalförsamlingen. Han bidrog väsentligt
till antagandet av den republikanska
författningen 1875. W. var undervisningsminister
1875—76 och blev 1875 senator (konservativ
och sträng katolik) på livstid. Han skrev
historiska arbeten, t. ex. om
revolutionstribuna-let (6 bd, 1880—82) och »Les représentants
du peuple en mission» (5 bd, 1888—90), med
värdefulla upplysningar till konventets
historia. (B. H-d.)
Vallöner (fr. wallons, holl. walen), den
franskspråkiga befolkningen i Belgien, omkr.
3*72 mill. Hela s. ö. Belgien, ung. upp till
Meenen—Wavre—Visé—ö. om Malmedy—v.
om Arlon, tillhör franska språkområdet.
Dialekten där, vallon sk an, närbesläktad med
pikardiska och lothringiska, är behandlad av:
Ch. Grandgagnage, »Dictionnaire étymologique
de la langue wallonne», I, II: 1—2 (1845—80);
M. Wilmotte, »Le wallon — histoire et
litté-rature» (1893) och »Études de philologie
wallonne» (1932); J. Haust, »Le dialecte wallon
de Liège», I—II (1927 ff.). Dialektlitteratur
finns sedan medeltiden, med bl. a. julvisor
(»Noels»; ett urval i Revue des Patois
Gallo-Romans 1887—88) och folkkomedier (ss. »Li
voyédje di Tchaufontaine», 1757, utg. av J.
Haust 1924). Högfranskan, som är Belgiens
riksspråk (jämte flamländskan numera), talas
av de bildade samt i och kring städerna,
dels inom landets vallonska, dels i viss
utsträckning inom dess n. hälft, främst i Bryssel.
V. synas vara en blandning av framför allt
alpin ras och Medelhavsras samt nordisk ras.
I Belgiens nyare historia ha de spelat en
framstående roll, och landets främsta
statsmän ha varit v. V:s särintressen, mot vilka
den flamländska rörelsen riktats, tillvaratas
av Assemblée wallonne (se d. o.). A. Lbd.
V. i Sverige. Från trakten kring Liége,
som var känd som medelpunkt för den
högtstående belgiska järnhanteringen, inflyttade
till Sverige i förra hälften av 1600-talet
några tusen vallonska smeder. De inkallades
av Louis De Geer (se d. o.; själv vallon). In-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
