3 Wallmo—Valloner 4 Wallmo, Uno, skogsman (f. 1860 29/«). Blev överjägmästare i Bergslagsdistriktet 1903 och var chef för distriktet Stockholm-Gävle 1920 —25. Han har varit led. av kommittén ang. skogsstatens lönefrågor (1906 års löne-kommitté) och ordf, i kommittéerna rörande den högre skogsunder-visningens omorganisation (1906—08) samt för taxeringen av Värmlands läns skogar 1910—12. W. har energiskt arbetat för införandet av en rationell beståndsvård samt har därvid bekämpat de tidigare allmänt tillämpade låggallringsformerna och det stereotypa trakthyggesbruket. W:s entusiastiska arbete till förmån för en individuell beståndsbehandling har varit av största värde för svenskt skogsbruk. W. har utgivit »Rationell skogsafverkning» (1897) och utvecklat och försvarat sina idéer i fackpressen. S-r. Vallmobladlusen (A'phis fa'bae — A. papäve-ris), en av de vanligaste bladlössen, angriper många kulturväxter, ss. bönor, ärter och spenat. Vinteräggen övervintra vanl. på Evonymus och Viburnum, på vilka djuren i gynnsamma fall kunna leva hela sommaren. I regel vandra de dock på våren till de ovan nämnda örterna, och på hösten återvända deras avkom-lingar till buskarna och lägga sina ägg på dem. I. T-dh. Vallmofröolja, se Opium. Vallmoolja, torkande olja, som erhålles genom pressning av vallmofrön. V. brukas bl. a. till beredning av finare målarfärger (sämre, härsknad olja i såpfabriker). God v. är blekgul el. nästan färglös, tunnflytande med mild smak. Den består huvudsaki. av linoljesyrans glycerid. C. G. S. Vallmoväxter, Papaveräceae, familj, besläktad med de korsblommiga. V. äro örter med i regel spiralställda blad, fyrtaligt, undersittande hylle och enrummigt fruktämne, bildat av två el. flera fruktblad. Flertalet tillhör n. halvklotets tempererade länder. Vanl. indelas v. i 3 underfam., av vilka 2 äro representerade i svenska floran, näml. Papaveroideae, med strålformigt byggda blommor och mjölksaft (släktena Papaver, Chelidonium, Bocco-nia m. fl.), och Fumarioideae, med ensymmetriska blommor och utan mjölksaft (Fumaria, Corydalis och Dicentra). Arter av släktena Papaver, Eschscholtzia, Bocconia, Corydalis och Dicentra odlas som prydnad. G. M-e. Vallmästare, från 1540-talet benämning på den i militär byggnadskonst kunniga person, som hade hand om vidmakthållandet av fästningars vallar. I början av 1600-talet fanns även vallmästare i fält med uppdrag att handha skansbyggnad o. dyl. V a 1 1 s ä t-tare voro biträden åt v. Dessa befattningar bibehöllos till Fortifikationens omorganisation 1811. L. W :son M.* Vallning, ett slags preparering av skidornas glidytor. Man skiljer mellan grundvall-ning och ytvallning. Den förra avser eg. mest att hindra träet att slitas ut men även att förbättra glidet i allm. På glidytorna stry-kes ett tunt lager av trätjära, varefter de försiktigt värmas, så att den av värmen tunnflytande tjäran till större delen absorberas av träets porer. Förfaringssättet upprepas med ny påstrykning några gånger. Den håll-baraste grundvallningen fås med solen som värmekälla, s. k. sommarvallning. Vid bl. a. fuktig och våt snö samt vid torr kornsnö måste emellertid glidytorna dessutom underkastas ytvallning, d. v. s. beläggas med någon specialvalla, av olika slag för olika fören, vanl. en blandning av tjära, paraffin, talg, harts, polityr etc. Ytvallor för olika fören ha nyttjats först under de senaste 15—20 åren. Å. S-n. Vallnål, fortif., se Palissad. Vallombrosaorden [-brå'sa-], katolsk munkorden, uppkallad efter det omkr. 1038 grundade klostret Vallombrosa i Toscana. Nu finns blott ett kloster i Rom. Hg Pl. Wallon [valä'], Henri, fransk historiker och politiker (1812—1904). Blev prof, i Paris 1846, skrev om slaveriet i kolonierna (1847) och i antiken (1848; ny uppl. i 3 bd 1879) samt blev 1848 sekr. i kommissionen för slaveriets avskaffande. W., som 1849—50 satt i lagstiftande församlingen, blev 1871 led. av nationalförsamlingen. Han bidrog väsentligt till antagandet av den republikanska författningen 1875. W. var undervisningsminister 1875—76 och blev 1875 senator (konservativ och sträng katolik) på livstid. Han skrev historiska arbeten, t. ex. om revolutionstribuna-let (6 bd, 1880—82) och »Les représentants du peuple en mission» (5 bd, 1888—90), med värdefulla upplysningar till konventets historia. (B. H-d.) Vallöner (fr. wallons, holl. walen), den franskspråkiga befolkningen i Belgien, omkr. 3*72 mill. Hela s. ö. Belgien, ung. upp till Meenen—Wavre—Visé—ö. om Malmedy—v. om Arlon, tillhör franska språkområdet. Dialekten där, vallon sk an, närbesläktad med pikardiska och lothringiska, är behandlad av: Ch. Grandgagnage, »Dictionnaire étymologique de la langue wallonne», I, II: 1—2 (1845—80); M. Wilmotte, »Le wallon — histoire et litté-rature» (1893) och »Études de philologie wallonne» (1932); J. Haust, »Le dialecte wallon de Liège», I—II (1927 ff.). Dialektlitteratur finns sedan medeltiden, med bl. a. julvisor (»Noels»; ett urval i Revue des Patois Gallo-Romans 1887—88) och folkkomedier (ss. »Li voyédje di Tchaufontaine», 1757, utg. av J. Haust 1924). Högfranskan, som är Belgiens riksspråk (jämte flamländskan numera), talas av de bildade samt i och kring städerna, dels inom landets vallonska, dels i viss utsträckning inom dess n. hälft, främst i Bryssel. V. synas vara en blandning av framför allt alpin ras och Medelhavsras samt nordisk ras. I Belgiens nyare historia ha de spelat en framstående roll, och landets främsta statsmän ha varit v. V:s särintressen, mot vilka den flamländska rörelsen riktats, tillvaratas av Assemblée wallonne (se d. o.). A. Lbd. V. i Sverige. Från trakten kring Liége, som var känd som medelpunkt för den högtstående belgiska järnhanteringen, inflyttade till Sverige i förra hälften av 1600-talet några tusen vallonska smeder. De inkallades av Louis De Geer (se d. o.; själv vallon). In-