5 Vallonsmide—Wallquist 6 vandringen skedde i början huvudsaki. till De Geers bruk i Finspång och Dannemora. Sedermera spredd de sig också till andra trakter, i synnerhet till de uppländska järnbruken vid österby, Gimo, Lövsta m. fl. men även till vissa bygder i Gästrikland, Dalarna, Östergötland, Västmanland och Värmland. V. och deras efterkommande ha i hög grad bidragit till järnindustriens utveckling i Sverige. De invandrade v. voro i allm. protestanter. V. gifte sig urspr. oftast sinsemellan, men i senare tid blandade de sig med den svenska befolkningen. Bland vallonättlingarna, som för närvarande torde uppgå till flera tiotusental, finnas en del framstående kulturpersonligheter. Basundersökningar på vallonätt-lingar i mell. Sverige ha företagits av Rasbiologiska institutet under ledning av prof. H. Lundborg. V:s språk har dött ut i Sverige; spår därav finnas endast i några tekniska uttryck i vallonbruken samt i vissa familjenamn (t. ex. Anjou, Bovin, Dubois, Gauffin, Gilljam, Ilübinette, Pousette). Litt.: P. Pehrsson i Upplands Fornminnes-fören:s Tidskr. 1899 och »De till Sverige inflyttade vallonernas religiösa förhållanden» (1905; akad. avh.); E. Hillerström, »Om valloner och vallonättlingar i Sverige» (i H. Lundborg, »Rasfrågor i modern belysning», 1919). Bilder av vallonättlingar i H. Lundborg, »Svenska folktyper» (1919). W. K-ss. Vallonsmide, färskningsmetod (se H ä r d-smide), varvid färskning och vällning för uträckning försiggå i olika härdar och endast små kvantiteter tackjärn bearbetas för varje smälta. Louis De Geer, som vid sina bruk anställde valloner (se d. o.), vilka skulle förbättra järntillverkningen, anses i allm. vara den, som infört vallonmetoden i landet. — Vid färskningen enl. denna införes tackjärnet i form av långa gösar (tackor) genom ett valv bakom härden och frammakas över forman, där det smälter och nedrinner i härden. Omkr. 25 kg tackjärn nedsmältas och bearbetas på en gång, varefter smältan överföres till räckhärden för att vällas och uträckas. — Ehuru vallonjärnet blir mycket dyrt, har metoden ändå kunnat bibehålla sig vid vissa svenska bruk, där tackjärn nyttjas, framställt av den utmärkta Dannemoramalmen. Detta tackjärn lämnar näml, vid färskning i val-lonhärd ett smidesjärn av så ypperlig beskaffenhet, att det för vissa ändamål, t. ex. som råmaterial för degelståltillv., icke kunnat överträffas, varför det av svenskt vallonjärn framställda degelstålet har anseende som världens finaste stål. E. S. B. Vallot [valå'], J o s e p h, fransk geograf (1854—1925). Ägnade sig från 1880-talet åt studiet av Pyrenéerna och Alperna. På Mont Blanc inrättade han 1890—92 ett observato-rium på 4,362 m höjd. Tills, m. sin kusin Henri V. påbörjade han utgivandet av en karta i 1 : 20,000 över Mont Blancmassivet, varav några blad publicerats. Observatoriet äger ännu bestånd. Wallot [va'låt], Paul, tysk arkitekt (1841 —1912). Studerade i Hannover och från 1862 i Bauakademie i Berlin. 1882 vann W. ett första pris i förnyad tävlan om riksdagshus i Berlin. Han ledde också uppförandet av byggnaden (se bild 21 till Berlin), som stod färdig 1894. W. blev geheimer Baurat 1894. S. å. blev han prof, vid akad. och tekniska skolan i Dresden. I Berlin byggde han riks-dagspresidium, i Dresden det nya lantdagshu-set (1907; bild på pl. 2 vid art. Dresden). Under striderna om riksbyggnaderna på Helgeandsholmen i Stockholm gjorde han på anmodan av »det stora motförslagets» förespråkare ett besök i Stockholm (sept. 1894) och avgav ett avstyrkande utlåtande mot valet av nämnda holme för de båda monumentalbyggnaderna. — Jfr W. Mackowsky, »P. W. und seine Schüler» (1912). G-gN.* Vallöta, bot., se Narcissväxter, med bild 3 på färgpl. Vallotton [valåtä'], F é 1 i x, fransk konstnär (1865—1925). Debuterade som målare 1885 med ett gubbporträtt och utställde senare även interiörer och landskap. Mest känd är V. för sina träsnitt, bl. a. karakteristiska porträtt (se bild vid B a r r è s, M.). Hans starka uttryckssätt blev uppryckande för konstarten. W. utförde även förträffliga affischer. G-gN? Vallox-Säby, egendom i östuna socken, Stockholms län, n. ö. om Knivsta station på Stockholm—Uppsalabanan; 599 har, därav 167 har åker; tax.-värde 186,900 kr. (1933). Har tillhört bl. a. släkterna Gyldenstolpe, Brau-ner och von Paykull (sedan 1757). Jfr P a y-k u 1 1, G. von. Wallquist, Olof, biskop, politiker (1755— 1800). Prästvigd 1776, blev W. fil. mag. i Uppsala 1779 och s. å. adjunkt i Klara församling i Stockholm, 1780 änkedrottning Lovisa Ulrikas hovpredikant, 1786 domprost i Växjö och 1787 biskop där. För sin snabba befordran hade han att tacka ej blott sin lärdom och homiletiska begåvning utan också utmärkt praktisk duglighet. Som stiftschef reformerade W. på kort tid både kyrka och skolväsende. Bl. a. upprättade han Växjö „„ gymnasiebibliotek. Som teolog var W. starkt konservativ och stod främmande för tidens neologi. W. deltog lidelsefullt i det politiska livet som stark rojalist. Redan vid 1786 års riksdag var han en av prästeståndets skickligaste talare; vid 1789 års riksdag var han jämte C. G. Nordin sitt stånds ledare. För enväldet stod W. dock främmande. Hans främsta politiska insatser lågo på det finansiella området, där han var verkligt framsynt. 1789 blev han överhovpredikant och var 1789—92 chef för ecklesiastikexpeditionen. Vid 1792 års riksdag var han led. av hemliga utskottet. På riksdagen i Norrköping 1800 försvarade han med stor energi riksdagsprotokollens offentlighet gentemot Nordin. — W. var den gustavianska tidens främste biskop och även som politiker en förgrundsfigur. Av hans skrifter må nämnas »Eccle-siastique samlingar» (8 »flockar», 1788—95). W:s berättelse om riksdagen 1789 är tr. i Hist. Handl., 5:4 (1866), om riksdagen 1792: