Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valloner - Vallonsmide - Vallot, Joseph - Wallot, Paul - Vallota - Vallotton, Félix - Vallox-Säby - Wallquist, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
Vallonsmide—Wallquist
6
vandringen skedde i början huvudsaki. till
De Geers bruk i Finspång och Dannemora.
Sedermera spredd de sig också till andra
trakter, i synnerhet till de uppländska järnbruken
vid österby, Gimo, Lövsta m. fl. men även
till vissa bygder i Gästrikland, Dalarna,
Östergötland, Västmanland och Värmland. V. och
deras efterkommande ha i hög grad bidragit
till järnindustriens utveckling i Sverige. De
invandrade v. voro i allm. protestanter. V.
gifte sig urspr. oftast sinsemellan, men i
senare tid blandade de sig med den svenska
befolkningen. Bland vallonättlingarna, som
för närvarande torde uppgå till flera
tiotusental, finnas en del framstående
kulturpersonligheter. Basundersökningar på
vallonätt-lingar i mell. Sverige ha företagits av
Rasbiologiska institutet under ledning av prof.
H. Lundborg. V:s språk har dött ut i
Sverige; spår därav finnas endast i några
tekniska uttryck i vallonbruken samt i vissa
familjenamn (t. ex. Anjou, Bovin, Dubois,
Gauffin, Gilljam, Ilübinette, Pousette).
Litt.: P. Pehrsson i Upplands
Fornminnes-fören:s Tidskr. 1899 och »De till Sverige
inflyttade vallonernas religiösa förhållanden» (1905;
akad. avh.); E. Hillerström, »Om valloner och
vallonättlingar i Sverige» (i H. Lundborg,
»Rasfrågor i modern belysning», 1919). Bilder
av vallonättlingar i H. Lundborg, »Svenska
folktyper» (1919). W. K-ss.
Vallonsmide, färskningsmetod (se H ä r
d-smide), varvid färskning och vällning för
uträckning försiggå i olika härdar och endast
små kvantiteter tackjärn bearbetas för varje
smälta. Louis De Geer, som vid sina bruk
anställde valloner (se d. o.), vilka skulle
förbättra järntillverkningen, anses i allm. vara
den, som infört vallonmetoden i landet. —
Vid färskningen enl. denna införes tackjärnet
i form av långa gösar (tackor) genom ett
valv bakom härden och frammakas över
forman, där det smälter och nedrinner i härden.
Omkr. 25 kg tackjärn nedsmältas och
bearbetas på en gång, varefter smältan överföres
till räckhärden för att vällas och uträckas. —
Ehuru vallonjärnet blir mycket dyrt, har
metoden ändå kunnat bibehålla sig vid vissa
svenska bruk, där tackjärn nyttjas, framställt
av den utmärkta Dannemoramalmen. Detta
tackjärn lämnar näml, vid färskning i
val-lonhärd ett smidesjärn av så ypperlig
beskaffenhet, att det för vissa ändamål, t. ex. som
råmaterial för degelståltillv., icke kunnat
överträffas, varför det av svenskt vallonjärn
framställda degelstålet har anseende som
världens finaste stål. E. S. B.
Vallot [valå’], J o s e p h, fransk geograf
(1854—1925). Ägnade sig från 1880-talet åt
studiet av Pyrenéerna och Alperna. På Mont
Blanc inrättade han 1890—92 ett
observato-rium på 4,362 m höjd. Tills, m. sin kusin
Henri V. påbörjade han utgivandet av en
karta i 1 : 20,000 över Mont Blancmassivet,
varav några blad publicerats. Observatoriet
äger ännu bestånd.
Wallot [va’låt], Paul, tysk arkitekt (1841
—1912). Studerade i Hannover och från 1862
i Bauakademie i Berlin. 1882 vann W. ett
första pris i förnyad tävlan om riksdagshus
i Berlin. Han ledde också uppförandet av
byggnaden (se bild 21 till Berlin), som stod
färdig 1894. W. blev geheimer Baurat 1894.
S. å. blev han prof, vid akad. och tekniska
skolan i Dresden. I Berlin byggde han
riks-dagspresidium, i Dresden det nya
lantdagshu-set (1907; bild på pl. 2 vid art. Dresden).
Under striderna om riksbyggnaderna på
Helgeandsholmen i Stockholm gjorde han på
anmodan av »det stora motförslagets»
förespråkare ett besök i Stockholm (sept. 1894) och
avgav ett avstyrkande utlåtande mot valet av
nämnda holme för de båda
monumentalbyggnaderna. — Jfr W. Mackowsky, »P. W. und
seine Schüler» (1912). G-gN.*
Vallöta, bot., se Narcissväxter, med
bild 3 på färgpl.
Vallotton [valåtä’], F é 1 i x, fransk
konstnär (1865—1925). Debuterade som målare
1885 med ett gubbporträtt och utställde
senare även interiörer och landskap. Mest känd
är V. för sina träsnitt, bl. a. karakteristiska
porträtt (se bild vid B a r r è s, M.). Hans
starka uttryckssätt blev uppryckande för
konstarten. W. utförde även förträffliga
affischer. G-gN?
Vallox-Säby, egendom i östuna socken,
Stockholms län, n. ö. om Knivsta station på
Stockholm—Uppsalabanan; 599 har, därav 167
har åker; tax.-värde 186,900 kr. (1933). Har
tillhört bl. a. släkterna Gyldenstolpe,
Brau-ner och von Paykull (sedan 1757). Jfr P a
y-k u 1 1, G. von.
Wallquist, Olof, biskop, politiker (1755—
1800). Prästvigd 1776, blev W. fil. mag. i
Uppsala 1779 och s. å. adjunkt i Klara
församling i Stockholm, 1780 änkedrottning
Lovisa Ulrikas
hovpredikant, 1786
domprost i Växjö och
1787 biskop där. För
sin snabba befordran
hade han att tacka
ej blott sin lärdom
och homiletiska
begåvning utan också
utmärkt praktisk
duglighet. Som stiftschef
reformerade W. på
kort tid både kyrka
och skolväsende. Bl. a.
upprättade han Växjö „„
gymnasiebibliotek. Som teolog var W. starkt
konservativ och stod främmande för tidens
neologi. W. deltog lidelsefullt i det politiska
livet som stark rojalist. Redan vid 1786 års
riksdag var han en av prästeståndets
skickligaste talare; vid 1789 års riksdag var han
jämte C. G. Nordin sitt stånds ledare. För
enväldet stod W. dock främmande. Hans
främsta politiska insatser lågo på det
finansiella området, där han var verkligt
framsynt. 1789 blev han överhovpredikant och
var 1789—92 chef för
ecklesiastikexpeditionen. Vid 1792 års riksdag var han led. av
hemliga utskottet. På riksdagen i Norrköping
1800 försvarade han med stor energi
riksdagsprotokollens offentlighet gentemot Nordin.
— W. var den gustavianska tidens främste
biskop och även som politiker en
förgrundsfigur. Av hans skrifter må nämnas
»Eccle-siastique samlingar» (8 »flockar», 1788—95).
W:s berättelse om riksdagen 1789 är tr. i
Hist. Handl., 5:4 (1866), om riksdagen 1792:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
