Wallroth—Valmy 7 (jämte brev) av E. V. Montan (1878). Själv-biogr. (till 1789) utg. av J. Helander (1900). Jfr E. Hildebrand i Hist. Tidskr. 1885; K. G. Westman ibid. 1902 och 1924; monogr. av J. Rosengren (1901); G. Landberg i »Sveriges riksdag», avd. 1, bd 7 (1932). B. E-r. Wallroth, Karl-August, ämbetsman, numismatiker (f. 18 6 0 20/B). Tog 1890 bergsexamen i Uppsala och genomgick 1890—91 bergsskolan i Stockholm. W. blev 1892 kontrollör vid Kontrollverket, 1906 kontrolldir. och chef för nämnda verk, 1908 därjämte t. f. myntdir. och chef för Myntverket samt var 1909—27 myntdir. och chef för Mynt- och justerings-verket. Han var 1896—1905 och 1907—08 red. för avd. kemi och bergsvetenskap i Teknisk Tidskr. W. har utgivit »Sveriges mynt 1449 —1917» (i Numismatiska Meddelanden, XXII, 1918), med redogörelse för myntordningar, mynttyper samt myntens värde, vikt och halt. Vallrötning, se Linberedning. Wallsend [coäTzend], stad i Northumberland, n. England, nära Tynes mynning, inom New-castles industriområde; 44,582 inv. (1931). Varv, bly- och kopparsmältverk, cementfabriker och tegelbruk. W. är ö. ändpunkten för Hadrianus’ vall (se d. o.). Vallsjö, socken i Jönköpings län, Västra härad, s. om Nässjö; 45,66 kvkm, 2,104 inv. (1933). Skogrik, småkuperad höglandsbygd. 736 har åker, 2,632 har skogsmark. Huvudsaki. inom V. ligger Sävsjö (se d. o.). Egendom: Eksjö hovgård. Ingår i N. Sandsjö och V. pastorat, Växjö stift, V. härads kontrakt. Vallstanäs, egendom i Norrsunda och Skå-nela socknar, Stockholms län, 30 km n. om Stockholm; 682 har, därav 237 har åker; tax.-värde 293,200 kr. (1933). V., som på 1600-talet tillhörde släkterna Oxenstierna och Sparre och på 1700-talet bl. a. E. Broman, var under 1800-talet fideikommiss inom släkten von Schinkel. Inköptes 1912 av J. F. Andersson. Vallstena, socken i Gotlands n. härad, nära östkusten; 27,49 kvkm, 367 inv. (1933). I s. v. Källunge myr, därinvid odlad bygd, f. ö. skogsmark. 776 har åker, 1,127 har skogsmark. Ingår i Källunge, V., Hejnums och Bäls pastorat i Visby stift, N. kontraktet. — Kyrkans två-skeppiga långhus och tornet äro från 1100-talets slut; ung. ett årh. senare uppfördes det nuv. högresta koret samt en travé till ett nytt, större långhus. G. R-ll; E. L-k. Wall Street [coål strit], gata i New York (se d. o., sp. 948 och bild 12). Vallsättare, se Vallmästare. Valltrapp, se Valtrapp. Vallvik, sulfit- och spritfabriker i Söderala socken, Gävleborgs län, nära Ljusnans mynning; omkr. 1,000 inv. (1933). Tillhör Sulfit-a.-b. Ljusnan, gr. 1906, aktiekap. 4,2 mill. kr., 325 arb., årstillv. 47,000 ton torr sulfitcellulosa och 1,5 mill. 1 sulfitsprit. Vallvisa, en visa, sjungen vid vallning av kreaturen. Den har framgått ur »ropet», en lockton för att samla kreaturen. V. utgör ofta ett samtal mellan två personer, som ropa till varandra på långt håll. — Litt.: R. Dybeck, »Svenska vallvisor och hornlåtar» (1846). T. N. Vallväxter kallas ett antal växtarter, hu-vudsakl. tillhörande fam. Gramineae och Legu-minosae, vilka för foderändamål odlas på vallskiftena i växtföljden och på mer el. mindre 8 permanenta kulturbeten el. såsom vilda skördas el. avbetas på ängar och betesmarker. De indelas i slätter- och betesväxter. De i Sverige viktigaste äro: 1) gräs: a) s 1 å 11 e r-gräs: timotej, hundäxing, ängssvingel, engelskt och italienskt rajgräs (se L o 1 i u m), knylhavre, renlosta, ängskavle och i Norrland även rödven (se V e n s 1 ä k t e t); b) betesgräs: ängs-, kärrgröe (se P o a) och sengröe (Poa palustris), röd- (Festuca rubra) och får-svingel, krypven, kamäxing, engelskt rajgräs, ängssvingel, ängskavle (de tre sistnämnda tillika slåttergräs) m. fl.; 2) b a 1 j v ä x t e r: röd-, alsike- och vitklöver, blå- och humle-lucern el. snåre samt gul el. svensk lucern (se M e d i c a g o), getväppling, sötväppling och käringtand. Utmärkande för slåttergrä-sen är i allm. en mer el. mindre tät tuva samt upprätta, relativt långa strån, medan de typiska betesgräsen ej äro tuvbildande utan utbreda sig medelst utlöpare och därigenom bilda en tät och mot betesdjurens tramp motståndskraftig matta. Genom sitt växtsätt äro de även i stånd att fördraga ofta upprepad betning. Av baljväxterna är vitklövern en utpräglad betesväxt, getväppling, sötväppling och käringtand både betes- och slåtter-växter, de övriga huvudsaki. slåtterväxter. I högre grad utlöpande är blott vitklövern. V. förtäras antingen omedelbart av djuren vid betningen, el. också skördas de och utfodras dels i grönt tillstånd och dels efter konservering genom höberedning el. ensilering. Då vallväxtgrödorna innehålla de för husdjuren viktigaste näringsämnena och vitaminerna i de lämpligaste proportionerna och foderenheterna i dessa grödor kunna produceras billigare än i andra, har odlingen av v. avsevärt ökat och omfattar i Sverige f. n. omkr. 40 % av åkerarealen. G. N.-L. Vallängd, dets. som röstlängd (se d. o.). Vallört, Sy'mphytum, släkte av fam. sträv-bladiga växter, med smalt klocklik eller bä-garformig blomkrona. Omkr. 15 arter höra hemma i s. och mell. Europa samt Orienten och äro strävhåriga, högvuxna, fleråriga örter med vanl. violetta el. blå blommor. 8. officinale, som har stjälken upptill brett vingad (av de nedlöpande bladbaserna), odlas något som prydnadsväxt, förr även som medicinalväxt. Här och där förvildad. G. M-e. Vallö stift, adligt jungfrustift på Själland, omkr. 7 km s. om Köge, grundat 1737 för ogifta damer av dansk adel. Av de inskrivna stiftsdamerna ha en del bostad på slottet; såväl dessa som de andra inskrivna få årligt understöd. Utom Vallö och fem andra huvudgårdar äger stiftelsen omkr. 13 mill. kr. Vallö slotts äldsta delar härstamma från 1500-talet, men hela byggnaden är återuppförd efter en brand 1893. P. E-t. Vallöy, industriort i Vestfold fylke, s. ö. Norge, 6 km ö. om Tönsberg; 470 inv. (1930). I V. Norges enda raffinaderi för mineraloljor. Ax. S. Va'lmiera, se W o 1 m a r. Välmiki, se Rämäyana. Valmundsön, se Djurgården, sp. 1050. Valmy [-mi'], by i fr. dep. Marne, 32 km ö. n. ö. om Chalons-sur-Marne; 375 inv. (1921). Här stredo 20 sept. 1792 fransmännen under Dumouriez mot österrikisk-preussiska armén