Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallquist, Olof - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallroth—Valmy
7
(jämte brev) av E. V. Montan (1878).
Själv-biogr. (till 1789) utg. av J. Helander (1900).
Jfr E. Hildebrand i Hist. Tidskr. 1885; K. G.
Westman ibid. 1902 och 1924; monogr. av J.
Rosengren (1901); G. Landberg i »Sveriges
riksdag», avd. 1, bd 7 (1932). B. E-r.
Wallroth, Karl-August, ämbetsman,
numismatiker (f. 18 6 0 20/B). Tog 1890
bergsexamen i Uppsala och genomgick 1890—91
bergsskolan i Stockholm. W. blev 1892 kontrollör
vid Kontrollverket, 1906 kontrolldir. och chef
för nämnda verk, 1908 därjämte t. f. myntdir.
och chef för Myntverket samt var 1909—27
myntdir. och chef för Mynt- och
justerings-verket. Han var 1896—1905 och 1907—08 red.
för avd. kemi och bergsvetenskap i Teknisk
Tidskr. W. har utgivit »Sveriges mynt 1449
—1917» (i Numismatiska Meddelanden, XXII,
1918), med redogörelse för myntordningar,
mynttyper samt myntens värde, vikt och halt.
Vallrötning, se Linberedning.
Wallsend [coäTzend], stad i Northumberland,
n. England, nära Tynes mynning, inom
New-castles industriområde; 44,582 inv. (1931).
Varv, bly- och kopparsmältverk,
cementfabriker och tegelbruk. W. är ö. ändpunkten för
Hadrianus’ vall (se d. o.).
Vallsjö, socken i Jönköpings län, Västra
härad, s. om Nässjö; 45,66 kvkm, 2,104 inv.
(1933). Skogrik, småkuperad höglandsbygd.
736 har åker, 2,632 har skogsmark.
Huvudsaki. inom V. ligger Sävsjö (se d. o.).
Egendom: Eksjö hovgård. Ingår i N. Sandsjö och
V. pastorat, Växjö stift, V. härads kontrakt.
Vallstanäs, egendom i Norrsunda och
Skå-nela socknar, Stockholms län, 30 km n. om
Stockholm; 682 har, därav 237 har åker;
tax.-värde 293,200 kr. (1933). V., som på 1600-talet
tillhörde släkterna Oxenstierna och Sparre och
på 1700-talet bl. a. E. Broman, var under
1800-talet fideikommiss inom släkten von
Schinkel. Inköptes 1912 av J. F. Andersson.
Vallstena, socken i Gotlands n. härad, nära
östkusten; 27,49 kvkm, 367 inv. (1933). I s. v.
Källunge myr, därinvid odlad bygd, f. ö.
skogsmark. 776 har åker, 1,127 har skogsmark.
Ingår i Källunge, V., Hejnums och Bäls pastorat
i Visby stift, N. kontraktet. — Kyrkans
två-skeppiga långhus och tornet äro från
1100-talets slut; ung. ett årh. senare uppfördes det
nuv. högresta koret samt en travé till ett
nytt, större långhus. G. R-ll; E. L-k.
Wall Street [coål strit], gata i New York
(se d. o., sp. 948 och bild 12).
Vallsättare, se Vallmästare.
Valltrapp, se Valtrapp.
Vallvik, sulfit- och spritfabriker i Söderala
socken, Gävleborgs län, nära Ljusnans
mynning; omkr. 1,000 inv. (1933). Tillhör
Sulfit-a.-b. Ljusnan, gr. 1906, aktiekap. 4,2 mill. kr.,
325 arb., årstillv. 47,000 ton torr
sulfitcellulosa och 1,5 mill. 1 sulfitsprit.
Vallvisa, en visa, sjungen vid vallning av
kreaturen. Den har framgått ur »ropet», en
lockton för att samla kreaturen. V. utgör ofta
ett samtal mellan två personer, som ropa till
varandra på långt håll. — Litt.: R. Dybeck,
»Svenska vallvisor och hornlåtar» (1846). T. N.
Vallväxter kallas ett antal växtarter,
hu-vudsakl. tillhörande fam. Gramineae och
Legu-minosae, vilka för foderändamål odlas på
vallskiftena i växtföljden och på mer el. mindre
8
permanenta kulturbeten el. såsom vilda
skördas el. avbetas på ängar och betesmarker. De
indelas i slätter- och betesväxter. De i
Sverige viktigaste äro: 1) gräs: a) s 1 å 11 e
r-gräs: timotej, hundäxing, ängssvingel,
engelskt och italienskt rajgräs (se L o 1 i u m),
knylhavre, renlosta, ängskavle och i Norrland
även rödven (se V e n s 1 ä k t e t); b)
betesgräs: ängs-, kärrgröe (se P o a) och sengröe
(Poa palustris), röd- (Festuca rubra) och
får-svingel, krypven, kamäxing, engelskt rajgräs,
ängssvingel, ängskavle (de tre sistnämnda
tillika slåttergräs) m. fl.; 2) b a 1 j v ä x t e r:
röd-, alsike- och vitklöver, blå- och
humle-lucern el. snåre samt gul el. svensk lucern
(se M e d i c a g o), getväppling, sötväppling
och käringtand. Utmärkande för
slåttergrä-sen är i allm. en mer el. mindre tät tuva
samt upprätta, relativt långa strån, medan de
typiska betesgräsen ej äro tuvbildande utan
utbreda sig medelst utlöpare och därigenom
bilda en tät och mot betesdjurens tramp
motståndskraftig matta. Genom sitt växtsätt äro
de även i stånd att fördraga ofta upprepad
betning. Av baljväxterna är vitklövern en
utpräglad betesväxt, getväppling,
sötväppling och käringtand både betes- och
slåtter-växter, de övriga huvudsaki. slåtterväxter.
I högre grad utlöpande är blott vitklövern.
V. förtäras antingen omedelbart av djuren vid
betningen, el. också skördas de och utfodras
dels i grönt tillstånd och dels efter
konservering genom höberedning el. ensilering. Då
vallväxtgrödorna innehålla de för husdjuren
viktigaste näringsämnena och vitaminerna i
de lämpligaste proportionerna och
foderenheterna i dessa grödor kunna produceras
billigare än i andra, har odlingen av v. avsevärt
ökat och omfattar i Sverige f. n. omkr. 40 %
av åkerarealen. G. N.-L.
Vallängd, dets. som röstlängd (se d. o.).
Vallört, Sy’mphytum, släkte av fam.
sträv-bladiga växter, med smalt klocklik eller
bä-garformig blomkrona. Omkr. 15 arter höra
hemma i s. och mell. Europa samt
Orienten och äro strävhåriga, högvuxna, fleråriga
örter med vanl. violetta el. blå blommor. 8.
officinale, som har stjälken upptill brett vingad
(av de nedlöpande bladbaserna), odlas något
som prydnadsväxt, förr även som
medicinalväxt. Här och där förvildad. G. M-e.
Vallö stift, adligt jungfrustift på Själland,
omkr. 7 km s. om Köge, grundat 1737 för
ogifta damer av dansk adel. Av de inskrivna
stiftsdamerna ha en del bostad på slottet;
såväl dessa som de andra inskrivna få årligt
understöd. Utom Vallö och fem andra
huvudgårdar äger stiftelsen omkr. 13 mill. kr. Vallö
slotts äldsta delar härstamma från 1500-talet,
men hela byggnaden är återuppförd efter en
brand 1893. P. E-t.
Vallöy, industriort i Vestfold fylke, s. ö.
Norge, 6 km ö. om Tönsberg; 470 inv. (1930).
I V. Norges enda raffinaderi för
mineraloljor. Ax. S.
Va’lmiera, se W o 1 m a r.
Välmiki, se Rämäyana.
Valmundsön, se Djurgården, sp. 1050.
Valmy [-mi’], by i fr. dep. Marne, 32 km
ö. n. ö. om Chalons-sur-Marne; 375 inv. (1921).
Här stredo 20 sept. 1792 fransmännen under
Dumouriez mot österrikisk-preussiska armén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
