13 Valpsjuka—Valrossar 14 jakobitisk restauration och hans strävan att bringa ordning i finanserna förmådde honom att slå in på en med seg konsekvens fullföljd fredspolitik, genomförd icke minst med hjälp av den av honom systematiserade parlamentskorruptionen. Av en växande opposition tvangs W. att 1739 förklara Spanien krig, och motgångarna under detta föranledde hans avgång 1742. — Litt.: Monogr. av W. Coxe (3 bd, 1798—1800), J. Morley (1890). E. Jenks (1893) och P. Vaucher (1924). R. Sv-m. Valpsjuka, smittsam hundsjukdom, som angriper företrädesvis unga djur i åldern 2—18 mån. Smittämnet förekommer särskilt i sekretet från näsa och ögon och överföres antingen direkt från djur till djur el. indirekt genom personer el. föremål, som varit i beröring med sjuka djur. Inkubationstiden är 3—7 dagar, enl. en del författare dock ända till 2—3 veckor. V. angriper såväl matsmältnings- som andningsorganen och ögonen. Symtom äro kräkningar och diarré samt ljusskygghet och riklig gulgrön flytning från ögon och näsa. Då katarren sprider sig till struphuvudet och luftrören, uppkommer en ofta synnerligen svårartad hosta. Ett karakteristiskt symtom är även ett egendomligt hudutslag under buken och på insidan av låren, bestående av en mängd ärtstora blåsor, fyllda med ett grågult innehåll av egendomlig och karakteristisk lukt. Stundom angripas även nervsystemets centrala delar. Hunden bör snarast komma under sakkunnig vård. Serumbehandling har på senare tider försökts med ofta gott resultat. — Valparnas motståndskraft stärkes genom god vård och kraftig föda med tillräcklig mängd animaliska ämnen, ss. kött och ben. E. T. N. Walpu'rgis, se Valborg. Walras [valra'], L é o n, fransk nationalekonom (1834—1910), prof, i Lausanne 1870—92. Fadern, som var prof, i Évreux och teoretisk nationalekonom, utgick från »knappheten» (rareté) såsom grundläggande för värde och pris. W. utvecklade begreppet »knapphet» med större klarhet och framställde som en av de första (se J e v o n s, W. S.) i början av 1870-talet den s. k. gränsnytteläran (se Gränsnytta och Värde). Prisläran behandlade han i många arbeten med matematisk metod. Produktionskostnader och pris betinga varandra ömsesidigt, och hela det ekonomiska systemet är vid enskild äganderätt och fri konkurrens teoretiskt att betrakta som ett generellt jämviktssystem, för vilket teorien har att klarlägga villkoren, liksom för verkningar och återverkningar av tillfälliga störningar. Detta teoretiska betraktelsesätt har i den moderna teorien långsamt vunnit terräng. W:s författarskap har sålunda i viss mån varit epokgörande och även starkt influerat senare forskare, bl. a. svenskarna Cassel och Wicksell. Teorien för rättvisa i beskattningen ägnade W. livligt intresse, liksom jordfrågan. vars lösning han såg i jordens natio-nalisering, och kooperationen, realiserad mel-lanfolkligt genom frihandel och fred. Bland hans arbeten märkas »Éléments d’économie politique pure» (2 bd, 1874—77; 4:e uppl. 1900), »Études d’économie sociale» (1896) och »Études d’économie politique appliquée» (1898). _ E. F. K. S-n. Valrav (lat. cetacetim). I särskilda hålighe- Plaza de Victoria i Valparafso. ter i kaskelotens (se Valar, sp. 1302) kropp, förnämligast i huvudets övre del, förekommer i stor mängd en klar vätska, som består av en lösning av fasta ämnen i ett flytande fett, valravsolja. Sedan denna vätska uttappats ur djuret, avskilja sig snart de fasta ämnena, den egentliga v., från oljan. I renat tillstånd bildar v. (även kallad spermaceti) vita, bladigt kristallin i ska, pärlemorglänsande, genomlysande, spröda stycken, som kännas feta och hala, ha mild, fettartad smak och föga el. ingen lukt. Sv. farmakopéns v. har smpt mellan 45° och 54° C, löses i varm alkohol, eter, oljor o. s. v. samt förbrinner med klart lysande låga. V. nyttjas till fabrikation av ljus men även till andra tekniska produkter, i medicin mest som beståndsdel i salvor (se C o 1 d-c r e a m) o. dyl. — Kemiskt är v. en blandning av flera närbesläktade fasta eterarter, av vilka den i största mängd förekommande är cetin, s. k. valravsfett, palmitinsyre-cetyleter, som till sina egenskaper närmast liknar den renade v. C. G. S. Valrike, se Arvrike. Valros, FredrikAlexander, finländsk journalist (f. 1887). Var huvudred, för Svenska Tidningen (Helsingfors) 1919—21, medarb. i Nya Dagligt Allehanda 1922—24 och i Huf-vudstadsbladet 1925—30 samt är från 1930 huvudred, för Svenska Pressen. 1933 ordf, för Finlands svenska publicistförbund. H. E. P. Valrossar, Odoåènidae (Trichèchidae), till säldjuren hörande familj, endast representerad av valrossläktet, Odobénus (Trichéchus, Rosmärus). Valrossen kan böja fram baklemmarna under kroppen och nyttja dem vid rörelse på land. De äro dock mera lämpade för simning, och endast de nyttjas därvid. Både fram- och bakfötter ha simhud. Den fullvuxna valrosshanen kan nå en längd av över 4 m från nosen till den trubbiga svans-knölen. Honan är 1/« mindre. Hårklädnaden är helt kort, tilltryckt, brun till färgen och hos äldre gles. På överläppen sitta i 12—15 täta rader mycket grova, 5—6 cm långa morr-hår, som trol. tjänstgöra vid näringsuppta-gandet. ögonen äro små, ytteröron saknas. Hörntänderna i överkäken äro mycket stora