21 Valsätt—Walther von der Vogelweide 22 valsen är driven och den övre medföljer i rotationen endast genom friktionen. Universalvalsverk användas för tillv. av s. k. universal plåt samt för valsning av bandjärn, platiner m. m. 2. För krossning huvudsaki. av malm ha bland andra krossningsmaskiner även ett slags v., s. k. v a 1 s k r o s s a r, kommit till användning. En valskross (bild 4) består av två lika stora valsar, placerade efter varandra och roterande åt motsatt håll. Den ena valsen är fast lagrad, den andra är ställbar, så att avståndet mellan valsarna kan avpassas efter storleken på det material, som skall krossas. Vid finkrossning ned till 1 mm pressas valsarna intill varandra. Den ställbara valsen stödes av kraftiga spiralfjädrar, för att maskinen ej skall skadas vid för stort motstånd mot krossningen. G. öqt. Valsätt, se Val. Valsöarna, ögrupp i Replots socken, Vasa län, Finland, i N. Kvarken, med fyr (anlagd 1886). Val Tellfna, V a 11 e 11 i'n a, ty. Wel t lin, alplandskap i Lombardiet, n. Italien, omfattar övre Addas dal från Stelvio (Stilfser Joch) till Comosjön, begränsad av Bernina-alperna i n. och Bergamaskalperna i s. Nedre delarna (egentliga V.) äro välodlade och tätt befolkade. Huvudorter: Sondrio, Tirano och Bormio. Tirano är ändpunkt för Val Tellina-banan (se Elektriska järnvägar, sp. 584), som sätter V. i förbindelse med italiem ska järnvägsnätet, och Berninabanan, som leder till S:t Moritz i Schweiz. S. F. V. hörde sedan 1335 till Milano. 1512 erövrades det av Graubünden. 1620 sökte katolikerna i V. genom att mörda ett stort antal protestanter göra sig oberoende av Graubünden, vilket gav signalen till ett mångårigt, blodigt krig, i vilket även österrikare, spanjorer och fransmän ingrepo. Först 1637 återställdes Graubündens välde. 1797 förenades V., jämte Bormio, av Bonaparte med Cisal-pinska republiken. Sedan 1804 hörde det till konungariket Italien och sedan 1814 till konungariket Lombardiet-Venezien. 1859 kom V. till konungariket Italien. Å. S-n. Walter [coå'lto], engelsk tidningsägarsläkt, se Times. Walter, Bruno, tysk dirigent (f. 1876). Har gjort glänsande karriär som operakapellmästare och var i denna egenskap 1901—12 verksam vid Wiens hovopera. 1913—22 var W. generalmusikdir. i München och ledde från 1925 Städtische Oper i Berlin samt senare Gewandhauskon-serterna i Leipzig. Såsom jude måste W. 1933, i samband med nazismens seger, lämna sina tyska befattningar. Tidigare engagemang såsom en av dirigenterna för Metropolitanoperan och filharmoniska or kestern i New York ha däremot förlängts. W :s utsökta dirigentkonst beundrades 1929 i Konsertföreningen i Stockholm. H. G-t. Walter, Emil, tjeckisk diplomat och författare (f. 1890), fil. dr 1929. Var 1919—29 »kulturattaché» vid tjeckoslovakiska beskickningen i Stockholm, tjänstgjorde sedan vid utrikesdep. i Prag, blev 1930 lektor i svenska vid Karlsuniv. i Prag och 1933 förste lega-tionssekr. i Stockholm. W. har gjort sig högt förtjänt om det svensk-tjeckoslovakiska kulturutbytet och bl. a. översatt verk av Selma Lagerlöf till tjeckiska. Han har även översatt danska och norska arbeten samt isländska sagor. A. A-t. Walter, Ferdinand, tysk rättslärd (1794 —1879), prof, i Bonn sedan 1821. Hans mest kända arbete var »Lehrbuch des Kirchen-rechts» (1822; 14:e uppl. 1871). C. G. Bj. Walter [wå'lto], Hubert, engelsk prelat och statsman (d. 1205). Blev 1189 biskop av Salisbury och följde Rikard Lejonhjärta på tredje korståget, ledde engelska korsfararhä-rens hemfärd och blev efter återkomsten 1193 justitiarius (riksföreståndare) och ärkebiskop av Canterbury. W:s styrelse blev epokgörande i Englands konstitutionella utveckling genom en politik, som avsåg utnyttjandet av städernas borgare och särskilt de mindre godsägarna för regeringsmaktens ändamål och varigenom han kraftigt bidrog till utvecklingen av selfgovernmentsystemet. Ilan avlägsnades 1198 från sin världsliga maktställning men skötte från 1199 till sin död kanslersämbetet under konung Johan. R.Sv-m. Waltershausen [valtorshåu'zøn], Sartorius v., seSartoriusvonWaltershausen. Walther, J o h a n n, tysk musiker (1496-— 1570). Vistades 1548—54 i Dresden för att på kurfurstens befallning ordna den protestantiska kyrkomusiken och utgav bl. a. den första luterska koralboken, »Geystlich Gesang-büchlein» (1524). W. skrev psalmen »Herz-lich tut mich erfreuen» (»Mig gör stor lust och glädje», gamla psalmboken n:r 412). T. N. Walther, Johannes, tysk geolog och paleontolog (f. 1860), erhöll 1894 Haeckelpro-fessuren i Jena samt var 1906—29 prof, i Halle. W. har i sina arbeten strävat efter att genom jämförelser med nu försiggående processer klarlägga de förhållanden, under vilka de sedimentära bergarterna bildats och de fossila lämningarna i dem inbäddats. Hans arbeten på detta område ha varit banbrytande. K. A. G. Walther von der Vogelweide [va'ltor fån där fä'golväTdo], medeltidens störste tyske lyriker (f. omkr. 1170 i Tyrolen el. Österrike, d. omkr. 1230). W. sökte sin utkomst som minnesångare 1187 —98 i Wien hos hertig Fredrik I, därefter hos Filip av Schwaben, kejsar Otto IV och kejsar Fredrik II, som gav honom ett litet län. — W. övergår alla min-nesångare i mångsidighet och harmoni mellan inne-