23 Valthorn—Valv 24 håll och form, manligt sinnelag och finkänslig uppskattning av kvinnan. Hans dikter utmärkas av djup och ren känsla, även för naturen, rikedom på tankar, vacker och åskådlig form (ett slags förädlad folkton) samt redligt sinnelag. I sin dikt förde W. även kejsarens talan emot påvens anspråk, förehöll furstarna deras plikter och klagade över rikets svunna glans. Hans didaktiska »Sprüche» utveckla kärnfull levnadsvishet. W:s dikter äro utg. av bl. a. K. Lachmann (1827; 8:e uppl. 1923). Valda sånger i sv. övers, av A. U. Bååth (1897). — Monogr. av A. Schönbach (4:e uppl. 1923) och W. Burdach (2:a uppl. 1928). Kj-t.* Valthorn (jfr Horn), ett trångt mensurerat mässingsinstrument, huvudsaki. lagt samman i cirkelform med vid utvikning på klockstyc-ket. Tonen är mjuk i förhållande till trumpetens. Urspr. jakthorn, framträder v. som konstinstrument mot 1600-ta-lets slut i Frankrike och infördes under 1700-talet småningom i opera- och symfoniorkestern. Omkr. 1800 insatte man lösa byglar för att förlänga röret, så att man kunde spela i alla tonarter (»in-ventionshorn»). Sedan ventilen 1813 uppfunnits, har man övergått till »ventilvalthorn». Man använder dock v. i bestämda (i partituret föreskrivna) tonarter. Vid 1800-talets början förekom v. även solistiskt på konserter (Hirschfeld berömd valthornssolist i Sverige). — V. är även benämning för en tungstämma i orgeln (8', 4' och 2'). T. N. Valthornssnäcka, dets. som kongsnäcka (se d. o.). Walton [coältn], I z a a k, engelsk skriftställare (1593—1683). W:s »The compleat angler, or the contemplative man’s recrea-tion» (1653; många uppl.) är ett av den engelska litteraturens klassiska verk. Eg. avsedd att vara en handbok i metning, innehåller den även vackra landskapsbeskrivning-ar, dialoger och sånger, allt stämplat av sin författares okonstlade och fridsälla väsen. W. författade även åtskilliga biografier, »Waltoniana» 1878, »Lives» utg. av A. Dob-son (2 vol.) 1898. — Se S. Martin, »I. W. and his friends» (1903). F. V.* Valtorp, socken i Skaraborgs län, Gudhems härad, på Falbygdens (se d. o.) högslätt, n. ö. om Falköping; 11,57 kvkm, 496 inv. (1933). Genomflytes av Slafsan. 722 har åker, 67 har skogsmark. Egendom: Vrangelsholm; kalkbruk: Rössberga. Ingår i Stenstorps, Brunnhems, S. Kyrketorps, Segerstads, V:s och Håkantorps pastorat i Skara stift, Falköpings kontrakt. Valtrapp el. V a 111 r a p p, täcke att lägga över ridhästens sadel, nyttjades i svenska armén till slutet av 1800-talet. Jfr Schabrak. Valurfoss, 350 m högt vattenfall i Veigo, en biflod till Bjoreia, Hardanger, Norge. Kan utbyggas för 170.000 hkr. Ax. S. Valüta, it., värde, belopp; ett lands gällande mynt el. lagliga betalningsmedel (guld-, silver-, pappersvaluta, den svenska, tyska etc. v., valutaförsämring); växlar i utländskt mynt och främmande mynt som föremål för affärer och kursnoteringar (utländska v., valutamarknaden, valutaspekulationer); vederlag (i pengar el. varor), som motsvarar en växels belopp och förutsättes av remittenten ha lämnats trassenten (se Växel); i allm. motsv. värde (»få valuta för»). — Jfr A r-bi t r age, Dumping, sp. 100, och Växelkurs. Å. W:sonM.‘ Valuta bekommen, hand, och jur., uttryck, som brukas i skuldebrev och växlar som ett erkännande, att den förmån, på grund varav betalning nu utfästes, verkligen kommit utställaren till godo. Denne har t. ex. mottagit försträckning el. köpt varor på kredit; genom uttrycket »valuta bekommen», s. k. valutaklausul, avstår utställaren på förhand från invändningen, att han lämnat papperet ifrån sig i hopp att mottaga förmånen, vilken emellertid uteblivit. I själva verket utesluter valutaklausulen ej fullständigt möjligheten att göra nämnda invändning; dess betydelse är därför ringa. C. G. Bj. Valutaklausul, se Valuta bekommen. Valv, byggnlc., en av kilformiga stycken (valvstenar, valvkilar) sammansatt betäckning över en given yta. Är denna jämförelsevis smal i förhållande till sin längd, t. ex. i en dörr- el. fönsteröppning, mellan ett par pelare, kolonner, pilastrar el. dyl., så nyttjas vanl. benämningarna valvbåge, m u r b å g e el. endast båge, även valv- ring (bild 1). V. måste uppbäras och stöttas av vederlag, så anordnade, att det snett utåt riktade valvtrycket neutraliseras. Vederlagets övre plan, mot vilka v. (bågen) omedelbart stöder sig, kallas a n f a n g (bild 1 C). V :s hjässa är i regel dess högsta punkt. Ett cirkel- el. ellipsformat v. skall ha en s. k. slutsten (bild 1 B) i hjässan, ett spetsbågs-valv en fog. Den del av v., som stöter närmast intill vederlaget, kallas v a 1 v f o t; dennas första sten kallas dyna (d y n s t e n) el. anfangssten (bild 1 A). Avståndet mellan hjässa och fot kallas v a 1 v b e n. Valvhöjden (pilhöjden; bild 1 P) kallas vinkelräta avståndet mellan v:s hjässa och en mellan anfangspunkterna dragen linje. Avståndet mellan de sistnämnda är v:s spännvidd (bild 1 S). — Som material för valvbyggnader nyttjas såväl naturlig sten som tegel el. andra konstgjorda stenar. För uppförandet av ett v. fordras i de flesta fall en s. k. v a 1 v s t o m m e, vanl. av trä, klädd Valthorn (ventil val thorn). Bild 1. Valvbåge.