55 V arangerf rågan—V arberg 56 Bandvaran, Varanus salvator. (därinvid Kirkenes och Sör-Varanger; se dessa ord) och Jarfjord. Ax. S. Varangerfrågan, tvist om förhållandena mellan Norge, Ryssland och Finland vid Va-rangerfjord. En kodicill till 1751 års svenskdanska gränsregleringstraktat (om tidigare gränsändringar se Finmarken) stadfäste rätten för lapparna på ömse sidor om gränsen att höst och vår med sina renhjordar flytta än nedåt kusten, än uppåt fjällen. Först 1826 uppdelades Norges och Rysslands »gemensamhetsområde» så, att Pasviks och Jakobs älvar i huvudsak blevo gränsen. Slitningar upp-stodo snart med anledning av de talrika norska renarnas skadegörelse i Finland och behandlingen av de finska lapparna vid fisket i Norge. 1851 förmåddes ryska regeringen, som aldrig biträtt 1751 års bestämmelser, av finska myndigheter att underkänna traktaten, yrka på utvidgad fiskerätt i Ishavet för de finska lapparna och på upplåtande av en sträcka på s. Varangerkusten för dessas vinteruppehälle. Norge avslog kraven, och gränsen spärrades av Ryssland 1852. — Frågan, som bör ses i ljuset av den dåtida ryska regeringens strävan att upphjälpa det finska stor-furstendömets ekonomiska blomstring, väckte i Skandinavien misstankar om aggressiva ryska strävanden samt ledde, under engelsk påverkan, 1855 till novembertraktatens förbindelse för Sverige-Norge att icke till Ryssland avstå något område el. medgiva det någon betes- el. fiskerätt på sina kuster. Senare rysk-finska försök att återupptaga frågan (1859 och 1861) blevo resultatlösa. Först 1920 löstes den genom Dorpatfreden, som på Rysslands bekostnad gav Finland tillträde till Ishavet. — Litt.: C. F. Palm-stierna, »Sverige, Ryssland och England 1833 —55» (1932; akad. avh.). C. F. P-a. Varangerhalvön, lapska Varjag-N jargga, halvö i Finnmark fylke, n. Norge, mellan Tana älv i v., Varangerfjord i s. och Ishavet i ö. och n. Är i det inre uppfylld av låga, stora ödemarker; högsta punkten, Skibskjölen, når 637 m ö. h. Skärgård saknas. På nordkusten fisklägena Berlevåg, Kongsfjord, Makaur, Syltefjord och Havningberg, i ö. staden Vardö och i s. Vadsö. Ax. S. Varannandagsfrossa, med., se Malaria, sp. 688. Varänödlor, V a r ä n e r, Varanidae, ödlefa-milj med omkr. 30 arter i Afrika, Sydasien, Australien och på Söderhavsöarna. V. ha långsträckt, kraftig kropp, väl utbildade ben med skarpa klor samt lång svans. De äta alla slags mindre ryggradsdjur samt insekter. De försvara sig även mot människan med tänder, klor och den kraftiga svansen. Åtskilliga arter nå avsevärd storlek. N i 1 ö d 1 a n el. N il-v a r a n e n, Varanus niloticus, är mörkt brun med gula fläckar och blir 1,7 m lång, därav svansen 1 m, finns i Afrikas flesta floder och lever huvudsaki. av smärre däggdjur, fåglar och andra ödlor. Som fiende till krokodilen, vars ägg den ansågs förtära, är den ofta avbildad på egyptiska minnesmärken. Den ätes mångenstädes. B a n d v a r a n e n, Varanus salvator, från s. Asien, blir 2,4, undantagsvis t. o. m. 3 m. ö k e n v a r a n e n, Varanus gri-seus, högst 1,3 m lång, förekommer i ökentrakterna i n. Afrika och s. v. Asien. Den angriper människor, då den överraskas. T. P. Varazdin [varazdin], magyar. Varasd, ty. Warasdin, stad i Kroatien, n. Jugoslavien, nära Drava; 14,613 inv. (1931). V. var fordom gränsfästning mot turkarna och en centralpunkt inom Militärgränsen (se d. o.). 9 km s. s. v. om V. den besökta badorten V a r a z-dinske Toplice. Varbakterier, se Bakterier, sp. 740 ff., och Varbildning. Varberg, stapelstad i Hallands län, på övergången mellan n. Hallands klippkust och s. Hallands kustslätt, innanför Getterön; 1,218 har, därav 1,211 har land, 8,892 inv. (1933). På en i havet utskjutande bergplatå reser sig Varbergs fästning (se d. o.), som av Badhusparken, hamnområdet och järnvägen skiljes från den egentliga staden, vars centrala delar trots förödande eldsvådor i stort bevarat 1600-talets regelbundna stadsplan. Kring Stora torget ligga den 1770 uppförda kyrkan, rådhuset (uppfört efter 1863 års brand), stadshuset, sparbankshuset och f. d. apotekshuset (trol. från 1700-talet). Bland övriga byggnader märkas teatern, sam realskolan, flickläroverket, länslasa rettet och det 1931 invigda telegraf- och posthuset. I centrum ligga de flesta äldre bostadshusen och i utkanterna nybebyggda områden och trädgårdstomter. S. ö. om staden ligger Påskberget med nöjespark och idrottsplats. V. är bekant som badort. Särskilt uppsökas Getteröns och Apelvi-kens klipp- och sandstränder. Fästningen, vars vallgravar torrlagts, användes nu bl. a. till museum. Söderut ligger Apelvikens (se d. o.) kustsanatorium. Industrien, som är stadd i stark utveckling, räknade 1931 33 arbetsställen och 978 arb. Främst märkas Gunnebo bruks nya a.-b:s järnmanufakturverk (jfr Gunnebo), Svenska cykelfabriken (gr. 1902, 350 arb.), stenhuggerier, Malmö yllefabriks a.-b:s bomullsspintieri m. m. och Larsson & Perssons skofabrik. Elektrisk energi erhålles genom Yngeredsfors kiaft-a.-b:s elektricitetsverk. 1933 påbörjades av Bild 1. Varbergs vapen. I fält av silver en platå med en därifrån uppväxande ek, allt grönt, samt till höger om denna ett rött torn och till vänster en mot trädet upprest bock av samma färg, båda stående på platån.