Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Varangerfjord, Varangeren - Varangerfrågan - Varangerhalvön - Varannandagsfrossa - Varanödlor, Varaner - Varaždin - Varbakterier - Varberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
V arangerf rågan—V arberg
56
Bandvaran, Varanus salvator.
(därinvid Kirkenes och Sör-Varanger; se dessa
ord) och Jarfjord. Ax. S.
Varangerfrågan, tvist om förhållandena
mellan Norge, Ryssland och Finland vid
Va-rangerfjord. En kodicill till 1751 års
svenskdanska gränsregleringstraktat (om tidigare
gränsändringar se Finmarken) stadfäste
rätten för lapparna på ömse sidor om gränsen
att höst och vår med sina renhjordar flytta
än nedåt kusten, än uppåt fjällen. Först 1826
uppdelades Norges och Rysslands
»gemensamhetsområde» så, att Pasviks och Jakobs älvar
i huvudsak blevo gränsen. Slitningar
upp-stodo snart med anledning av de talrika
norska renarnas skadegörelse i Finland och
behandlingen av de finska lapparna vid fisket
i Norge. 1851 förmåddes ryska regeringen,
som aldrig biträtt 1751 års bestämmelser, av
finska myndigheter att underkänna traktaten,
yrka på utvidgad fiskerätt i Ishavet för de
finska lapparna och på upplåtande av en
sträcka på s. Varangerkusten för dessas
vinteruppehälle. Norge avslog kraven, och
gränsen spärrades av Ryssland 1852. — Frågan,
som bör ses i ljuset av den dåtida ryska
regeringens strävan att upphjälpa det finska
stor-furstendömets ekonomiska blomstring, väckte
i Skandinavien misstankar om aggressiva
ryska strävanden samt ledde, under engelsk
påverkan, 1855 till novembertraktatens
förbindelse för Sverige-Norge att icke till
Ryssland avstå något område el. medgiva det
någon betes- el. fiskerätt på sina kuster.
Senare rysk-finska försök att återupptaga
frågan (1859 och 1861) blevo resultatlösa.
Först 1920 löstes den genom Dorpatfreden,
som på Rysslands bekostnad gav Finland
tillträde till Ishavet. — Litt.: C. F.
Palm-stierna, »Sverige, Ryssland och England 1833
—55» (1932; akad. avh.). C. F. P-a.
Varangerhalvön, lapska Varjag-N jargga,
halvö i Finnmark fylke, n. Norge, mellan Tana
älv i v., Varangerfjord i s. och Ishavet i ö.
och n. Är i det inre uppfylld av låga, stora
ödemarker; högsta punkten, Skibskjölen, når
637 m ö. h. Skärgård saknas. På nordkusten
fisklägena Berlevåg, Kongsfjord, Makaur,
Syltefjord och Havningberg, i ö. staden Vardö
och i s. Vadsö. Ax. S.
Varannandagsfrossa, med., se Malaria,
sp. 688.
Varänödlor, V a r ä n e r, Varanidae,
ödlefa-milj med omkr. 30 arter i Afrika, Sydasien,
Australien och på Söderhavsöarna. V. ha
långsträckt, kraftig kropp, väl utbildade ben med
skarpa klor samt lång svans. De äta alla slags
mindre ryggradsdjur samt insekter. De
försvara sig även mot människan med tänder,
klor och den kraftiga svansen. Åtskilliga
arter nå avsevärd storlek. N i 1 ö d 1 a n el. N
il-v a r a n e n, Varanus niloticus, är mörkt brun
med gula fläckar och blir 1,7 m lång, därav
svansen 1 m, finns i Afrikas flesta floder och
lever huvudsaki. av smärre däggdjur, fåglar
och andra ödlor. Som fiende till krokodilen,
vars ägg den ansågs förtära, är den ofta
avbildad på egyptiska minnesmärken. Den ätes
mångenstädes. B a n d v a r a n e n, Varanus
salvator, från s. Asien, blir 2,4, undantagsvis
t. o. m. 3 m. ö k e n v a r a n e n, Varanus
gri-seus, högst 1,3 m lång, förekommer i
ökentrakterna i n. Afrika och s. v. Asien. Den
angriper människor, då den överraskas. T. P.
Varazdin [varazdin], magyar. Varasd, ty.
Warasdin, stad i Kroatien, n. Jugoslavien,
nära Drava; 14,613 inv. (1931). V. var fordom
gränsfästning mot turkarna och en
centralpunkt inom Militärgränsen (se d. o.). 9 km
s. s. v. om V. den besökta badorten V a r a
z-dinske Toplice.
Varbakterier, se Bakterier, sp. 740 ff.,
och Varbildning.
Varberg, stapelstad i Hallands län, på
övergången mellan n. Hallands klippkust och s.
Hallands kustslätt, innanför Getterön; 1,218
har, därav 1,211 har land, 8,892 inv. (1933).
På en i havet
utskjutande bergplatå reser
sig Varbergs fästning
(se d. o.), som av
Badhusparken,
hamnområdet och
järnvägen skiljes från den
egentliga staden, vars
centrala delar trots
förödande eldsvådor i
stort bevarat
1600-talets regelbundna
stadsplan. Kring
Stora torget ligga den
1770 uppförda kyrkan,
rådhuset (uppfört efter
1863 års brand),
stadshuset, sparbankshuset
och f. d. apotekshuset
(trol. från 1700-talet).
Bland övriga
byggnader märkas teatern,
sam realskolan,
flickläroverket, länslasa
rettet och det 1931 invigda telegraf- och
posthuset. I centrum ligga de flesta äldre
bostadshusen och i utkanterna nybebyggda
områden och trädgårdstomter. S. ö. om
staden ligger Påskberget med nöjespark och
idrottsplats. V. är bekant som badort.
Särskilt uppsökas Getteröns och
Apelvi-kens klipp- och sandstränder. Fästningen,
vars vallgravar torrlagts, användes nu bl. a.
till museum. Söderut ligger Apelvikens (se
d. o.) kustsanatorium. Industrien, som är
stadd i stark utveckling, räknade 1931 33
arbetsställen och 978 arb. Främst märkas
Gunnebo bruks nya a.-b:s
järnmanufakturverk (jfr Gunnebo), Svenska cykelfabriken
(gr. 1902, 350 arb.), stenhuggerier, Malmö
yllefabriks a.-b:s bomullsspintieri m. m. och
Larsson & Perssons skofabrik. Elektrisk
energi erhålles genom Yngeredsfors
kiaft-a.-b:s elektricitetsverk. 1933 påbörjades av
Bild 1.
Varbergs vapen.
I fält av silver en platå
med en därifrån
uppväxande ek, allt grönt, samt
till höger om denna ett
rött torn och till vänster
en mot trädet upprest
bock av samma färg,
båda stående på platån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
