57 Warberg—Varbergs fästning 58 staden en betydande fördjupning och utvidgning av hamnen. Samtidigt utföres av Statens arbetslöshetskommission en II:a klass flygplats på Getterön med väg från hamnen. I V:s hamn, som 1934 får en kajlängd av tills. 1,020 m och ett kajdjup av 5—7,25 m (inseglingsränna 7,75 m djup), ankommo och avgingo 1931 1,714 fartyg om tills. 355,474 nettoton, därav 382 fartyg om 102,618 ton i utrikes fart. Främst importeras kol, järntråd, bomull o. a. råvaror för Borås’ och s. Västergötlands textilindustri och exporteras sten, trävaror och fisk. Staden har tullkammare, sparbank, avd.-kontor av 3 affärsbanker, station vid Västkustbanan (S. J.), V.— Borås och V.—Ätrans järnvägar, lasarett och epidemisjukhus. Med 4 n:r i veckan utgivas i V. Norra Hallands Tidning Vest-kusten (moderat) och Varbergsposten (liberal). Tax.-värdet uppgick 1933 till 27,522,800 kr. å skattepliktig fastighet och 5,629,500 kr. å skattefri, den tax. inkomsten till 9,476,640 kr., stadens tillgångar vid årsskiftet 1931/32 till 5,636,552 kr. och skulder till 3,564,730 kr. I kyrkligt hänseende utgör V. ett pastorat i Göteborgs stift, Varbergs kontrakt. G. R-ll. I V. har påträffats spår av — efter vad det vill synas — Sveriges äldsta bebyggelse, omkr. 9000—10000 f. Kr. (se uppsats av N. Niklasson i »Arkeologiska studier tillägnade H. K. H. kronprins Gustaf Adolf», 1932); jfr dock uppsats av A. Bagge i Fornvännen 1933. Staden har tidigast legat omkr. 7 km s. om nuv. V. på Gamla Köpstads ägor i Träslövs socken. Därefter synes en stad ha anlagts strax n. om nuv. V. (där tingshuset är beläget) men torde aldrig ha fått någon större omfattning. Ett tredje V. uppstod omkr. 4 km n. om det nuv. vid kungsgården Lindhov och blev under unionstiden en jämförelsevis betydande stad. Ett karmelitkloster instiftades 1477. V. förstördes trots sina starka befästningar (jfr Varbergs fästning) i grund 1565 av svenskarna och flyttades efter Stettinfreden 1570 till nuv. stadsdelen Platsarne. Denna stads-bildning ödelädes helt av eldsvåda 1666, varefter V. uppbyggdes på sin nuv. plats. Ofta har staden härjats av eld, senast 1863, då hela s. delen nedbrann. — Litt.: J. E. Jönsson, »Några Varbergsminnen» (1880); J. Rosén, »Varbergs historia» (i Göteborgska Magasinet 1759; utg. av B. Möller 1923). Jfr C. G. Clae-son i »Sveriges städer», bd IX (1916), samt litt. vid Varbergs fästning. Å. S-n. Warberg, Johan August, skådespelare och teaterledare (1842—1915). W. debuterade 1861, var bl. a. 1865— 70, 1871—72, 1879—81 anställd vid Södra teatern, 1872—76 vid Mindre teatern och från 1895 som regissör vid Södra teatern. W. ledde 1876—79 tills, m. A. Berndt och 1881 —84 ensam Mindre teatern samt 1889—95 Vasateatern, till 1893 tills, m. E. Strömberg. W. var en populär 1. Sparbanken och Göteborgs bank 2. Gammal kyrkogård 3. Post och telegraf 4. Teater 5. Brandstation 6. N. Hallands lantmäns centralförening 7. Smedjebastionen 8. Bastionen Vita Munken 9. Bastionen Grå Munken 10. Bastionen Röda Munken 11. Fästningsterrassen 12. Kyrkruin och mångsidig skådespelare och operettsångare med humor, känslovärme och komisk fantasi. Bland hans roller märkas Monteda-fior i »Frihetsbröderna», Fritz i »Storhertiginnan av Gerolstein», Eisenstein i »Läderlappen», Ollendorff i »Tiggarstudenten», d’Ar-tagnan i »De tre musketörerna» och Adhémar i »Vi skiljas». G. K-g. Varberg—Borås—Herrljunga järnvägar (sign. V. B. H. J.) omfatta de två samförvaltade (spårvidd 1,435 m) Borås—Herrljunga (även benämnd Borås järnväg, se d. o., öppnad 1863 smalspårig och ombyggd normalspårig 1898) och Varberg—Borås järnvägar. Den sistnämnda, 85,o km, öppnad 1880, förbinder Varberg med Borås. — Minnesskrift av H. Danielsson (1930). F. P. Varberg—Borås järnväg, se Varberg — Borås — Herrljunga järnvägar. Varbergs fästning är belägen på en i Kattegatt utskjutande klipplatå invid Varberg (se d. o., med karta och bilder). Den utdömdes som fästning 1830. — Redan på 1100-talet fanns pä klippans krön ett fäste. I slutet av 1200-talet uppförde greve Jakob av Halland en borg där, som han (jämte sitt grevskap) 1305 överlämnade åt Håkon av Norge. V. innehades sedan av den svenske hertig Erik Magnusson, efter vars död den tillföll Magnus Eriksson, som ofta residerade där. Från 1419 till in på 1480-talet, utom 1469 —72, innehades slottet av Axel Pedersson Tott och hans söner Erik, Ivar och Åke samt den sistnämndes son Erik. 1434 och 1436 belägrades V. av Engelbrekt. 1565 föll slottet i svenskarnas händer men återtogs av danskarna 1569, varvid D. Rantzau stupade. Av Kristian IV försågs V. med bastioner åt såväl land- som sjösidan. Genom freden i VARBERG Skala 1:20000