(59 Varia—Variometer 70 (1846; 5:e uppl. 1886). — A. J. W. W:s bror Clas W. (1821—91) blev fil. mag. i Lund 1844, docent i exegetisk teologi 1848, kyrkoherde i Slöta (Skara stift) 1858, teol. dr 1868 samt var prof, i dogmatik och moralteologi i Lund 1867 —90. Gammall uterskt ortodox, utövade han ett vidsträckt inflytande på den yngre teologgenerationen. Han författade ett antal teologiska skrifter och utgav 1888 N. T. på svenska med textkritiska anmärkningar. — Bröder till A. J. W. W. och C. W. voro även fil. mag. David Richard W. (1827—1900), domprost i Kalmar 1877 och teol. dr 1893, konservativt högkyrklig kyrkomän, och godsägaren Gottfrid W. (1826—1906) på Tuna vid Lund, en av ledarna inom sockerbetsodlingen och betsockerindustrien. Hg Pl. Va'ria, lat., litet av varje; v. är ej sällan titel på böcker el. tidskrifter, t. ex. en i Stockholm (sista året i Göteborg) 1898—1906. Variabel, föränderlig, växlande. — Mat. När en storhet tänkes genomlöpa en serie successiva värden, kallas den v. Om en annan storhet är beroende av denna föränderliga, så är den själv en v. och säges vara funktion av den andra. Storheterna kallas också beroende, resp, oberoende v. T. B. Variabla stjärnor, se Föränderliga stjärnor (även i suppl.). Varia'nt, avvikande läsart, växelform. Variäta, se M e 1 a n c h t h o n, sp. 1134. Variätio dele'ctat, lat., »ombyte förnöjer»; citat från Phaedrus. Variation, förändring, omväxling, ombyte. 1. (Astron.) En huvudavvikelse el. huvud-störing i månens rörelse, orsakad av solens attraktion. V. framträder som en periodisk förändring under en halv synodisk månad i månens hastighet och uppgår i maximum till 39,5' åt ettdera hållet. K. Lmk. 2. (Biol.) Som v. betecknas det förhållandet, att olika individer, tillhörande samma art (se d. o.), visa avvikelser från varandra. Man skiljer på modifikationer, som icke äro ärftliga och bero på växlande yttre faktorers verkan, kombinationer, som uppstå genom bastardklyvning och nykombination av anlag, och mutationer, som uppstå genom en diskontinuerlig förändring av arvsanlag. De båda sistnämnda slagen av v. betecknas som ärftlig v. Studeras karaktärer, som kunna mätas el. vägas, och avsättas mått el. vikt på abskissa och antalet individer på ordinata, får man i de båda förstnämnda fallen av v. ofta en symmetrisk »variations-kurva», som påminner om den Gausska san-nolikhetskurvan. Individernas fördelning motsvarar här koefficienterna i binomialformeln (se Binomialteoremet). Ett stort material över v. har sammanbragts av Bate-son (se d. o.; jfr Diskontinuerlig). Den könliga fortplantningens och befruktningens (se d. o.) roll anses vara att öka antalet kombinationer av anlag. Jfr Ärftlighet. J. R-m. 3. (Mat.) Ett begrepp, vilket förekommer i flera bemärkelser. Förutom det till va-riationskalkylen (se d. o.) hörande begreppet förekommer i differentialekvationernas teori en metod, benämnd konstanternas v., vilken visat sig särskilt resultatgivande med avseende på lineära ekvationer. Dessutom menas med v. alla de sammanställningar av två, tre el. flera element, som kunna bildas ur ett givet större antal element. T. B. 4. (Mus.) Förändring och omgestaltning av ett tema. Som konstform användes v. först vid 1500- och 1600-talets danssvit. I början voro alla danserna i en svit byggda på samma melodi. På 1700-talet upptogs v. för att framhäva den virtuosa färdigheten. Solistkonserterna överflödade av v. över kända melodier (i Sverige t. ex. »Gubben Noak»). Wienklas-sikerna, Haydn, Mozart och Beethoven, utvecklade vidare denna konstart. Även romantikerna hyste förkärlek för denna form. Men-delssohns »Variations sérieuses» och Schu-manns symfoniska v. voro försök att konstnärligt höja stilarten. Brahms skrev även haltfulla variationsverk. Alltsedan Beethoven har v. använts som symfonisk stilart. Nionde symfoniens adagiosats och pastoralsymfoniens finale äro goda ex. på konstnärligt högtstående verk i variationsform. T. N. 5. (Meteor.) Se Operiodisk variation. 6. (Fys.) Se Deklination 3 och J o r d-magnetism. 7. (Sjöv.) Från engelskan lånat namn på kompassens missvisning (se d. o.). Variationskalkyl, gren av matematiken med huvuduppgift att bestämma maximum och minimum hos vissa uttryck, vanl. under form av definita integraler, när i dessa uttryck ingående funktioner ändra form, variera (i motsats till analysens vanliga maximi- och minimiproblem, där en oberoende variabel storhet antages förändra sitt värde). V:s praktiska betydelse ligger i sådana spörsmål som t. ex. uppgiften att bestämma den kortaste linjen mellan två givna punkter på en buktig yta el. att bestämma den kroklinje av given längd, som, dragen mellan två givna punkter, med sina yttersta ordinator och abskissaxeln bildar den största ytan. — Ursprunget till v. spåras redan i slutet av 1600-talet hos bröderna Bernoulli. Senare sysslade bl. a. Euler, Lagrange, Cauchy och Weierstrass med hithörande frågor. T. B. Variera, avvika sinsemellan, förändra (sig), växla (om). Varierande hopp, se Simning, sp. 885 och bild 3. Varieté, Varietéteater, teater med brokigt program av specialkonstnärer, vanl. i förening med servering. V. utvecklades under 1800-talet och nådde sin blomstring omkr.. 1900. Försök att litterärt och konstnärligt förnya v. utgingo under 1890-talet från Frankrike och Tyskland. En intimare form av v., är 1900-talets kabaré. G. K-g.. Variétés, T h é a t re des [teVtro dä [-va-riete'],-] {+va- riete'],+} berömd bulevardteater i Paris, urspr. öppnad 1790, sedan 1807 i nuv. lokal. V. har gjort sig känd såsom det moderna lustspelets-franska mönsterscen och spelar från 1864 också operetter. G. K-g. Varietet, underavd. av art (se d. o.). Olika v. visa ärftliga skillnader. V. är ett vidare begrepp än ras (se d. o.). Jfr Variation. Variköst sår, med., se B e n s å r. Vari'ola, lat., med., se Koppor. — V a-r i'o 1 a e ovina e, se Fårkoppor. Variometer, fys. 1. Instrument för att iakttaga små förändringar i någon fysikalisk storhet, t. ex. för att registrera de jordmagne