71 Variskiska bergskedjan—Warmholtz 72 tiska elementens variation. Viktigast äro v. för deklination, horisontalintensitet och vertikalintensitet (se J o r d m a g n e t i s m, sp. 1183). Deklinationens variationer registreras med hjälp av magnetometer, en lätt, vridbart (bäst i en fin tråd) upphängd magnetnål, Hori-sontalintensiteten observeras med hjälp av en magnetometer, som genom torsion av upp-hängningstråden el. på annat sätt bringats i ö.—v. läge; variationer i horisontalintensiteten vrida magnetnålen. På liknande sätt registreras variationer i vertikalintensiteten med L 1 o y d s våg, en kring en vågrät axel vridbar magnet, som inställes i magnetiska meridianen och genom en övervikt i ena ändan bringas att inta vågrätt läge i st. f. att inställa sig i en lutningsvinkel, lika med inklina-tionen. — 2. Instrument för att åstadkomma en mätbar ändring i någon fysikalisk storhet. Så kan en vridkondensator (se d. o.) betecknas som kapacitetsvariometer; termen v. avser dock oftast instrument, som tjäna till inställning av självinduktion på önskat värde. En sådan v. kan bestå av två seriekopplade spolar, av vilka den ena är fast och den andra vrid- el. förskjutbar. Med spolarnas ömsesidiga läge ändrar sig deras ömsesidiga induk-tionskoefficient och därmed den totala själv-induktionen. V. brukas i den elektriska mättekniken och radiotekniken. Sv. B-r. VarFskiska bergskedjan, en bergskedja i mell. Europa, som uppbyggdes under senpaleo-zoisk tid, under den senare delen av stenkolsperioden och den permiska perioden. V. är nu till största delen förstörd och bortdenuderad, så att endast isolerade stycken finnas kvar som bergplatåer, oftast borstar. Den har bildat en båge från s. ö. till n. v. från Franska centralplatån till Sudeterna i Böhmen över Vogeserna, Schwarzwald, Rhenska skifferbergen, Thüringerwald och Fichtelgebirge; grenar av den sträcka sig också ned på Pyreneiska halvön, där de upptaga betydande områden av halvöns v. del. V. har av Eduard Suess fått sitt namn efter »Variscia» (Vogtland, landskap i Sachsen) och var samtidig med den västligare armorikanska bergskedjan (se d. o.); dessa två gamla bergskedjor sammanfattas stundom under benämningen det hercyniska bergssystemet (se d. o.). K. A. G. Va'rius, romerskt släktnamn. Till dess bärare hörde: 1. LuciusV. Rufus, latinsk skald, nära vän till Vergilius och Horatius och en av Aeneidens utgivare. Särskilt prisades hans tragedi »Thyestes». Blott smärre fragment av V:s verk finnas kvar. — 2. V. A v i t u s, se II e I i o g a b a 1 u s. E. St. Varjäger, V a r ä ge r (ry. var jagi), benämning på vikingatidens skandinaver (se R y s s-1 a n d, sp. 1337). Ordet går tillbaka till fnry. var q g (? = nasalerat e), vilket utgått från fsv. væring(er). Första stavelsens a tyder på att ordet inlånats i ry. före det nordiska i-omljudet. Det nord, grundordet torde ha betytt »edsvuren», ung. »gillesbroder». — Utmed de av nordborna följda vattenlederna, särskilt i Novgorodområdet, uppträda ännu •by- och flodnamn, i vilka det nordiska væring-ingår. Ännu på 1700-talet fanns i Novgorod •en Varjazjskaja ulitsa, Väringgata. Även i Weichselområdet uppträda ortnamn av motsv. typ. — Jfr Väringar. — Litt.: V. Thomsen, »Ryska rikets grundläggning genom skandinaverna» (1882) och »Samlede afhandlinger», 1 (1919); A. Bugge, »Novgorod som varjagisk by» (i Nord. Tidskr. 1906); R. Ekblom, »Ruset var^g- dans les noms de lieu de la région de Novgorod» (i Le Monde Oriental 1915), »Nordbor och västslaver för tusen år sedan» (i Fornvännen 1921), »Die Waräger im Weich-selgebiet» (i Archiv für Slavische Philologie 1925) och »Vereinigungen unter den Nordlän-dern im alten Russland» (i Zeitschrift für Slavische Philologie 1933); bibliogr. av V. A. Mosin i Slavia 1931. R. E-m. Va'rkaus, köping i Kuopio län, Finland, vid Ämmäkoski fors; 1,898 inv. (1932). I V. ligga Ahlström Osakeyhtiös (se d. o.) mek. verkstad, skeppsvarv, såg, träsliperi, cellulosafabrik, pappersbruk, fanerfabrik och kraftstation; årstillv. 46,000 ton slipmassa, 53,000 ton sulfitcellulosa, 57,000 ton papper och 25,000 stds sågvirke. O. Brn. Warlomont [varlåmä'], se Belgiska litteraturen, sp. 1147 ff. Varmbad, se Bad och Badanstalt. Varmblodiga djur el. II o m o i o t e'r m a kallas de djur, som äga en kroppstemp., oberoende av omgivningens och vanl. högre än denna, i motsats till de k a 1 1 b 1 o d i g a (p o i-k i 1 o t e r m a), vilkas kroppstemp. växlar med omgivningens. V. äro blott fåglar och de däggdjur, hos vilka blodomlopps- och andningsorganen äro högst utvecklade och som ha en värmeisolerande hudbetäckning. T. P. Varmblodig ras, se Hästen, sp. 326. Warmbrunn [va'rmbron], badort i preuss. prov. Niederschlesien, 5 km s. v. om Ilirsch-berg; 5,024 inv. (1925). Mycket besökta radioaktiva, varma svavelkällor. Warmholtz, Carl Gustaf, bokkännare (1713—85). Studerade i Uppsala och utrikes, tjänstgjorde en tid som guvernementssekr. i Yperen (Flandern), knöt förbindelser med utländska lärda och fick 1741 av Fredrik I titel av hessiskt hovråd. Återkommen till Sverige, inköpte W. omkr. 1747 Kristineholm i Södermanland, samlade där ett stort bibliotek av särskilt in-och utländska skrifter rörande Sverige samt även en mynt- och medaljsamling, som 1755 inköptes av danske konungen (se G. Gal- ster i Numismatisk Förenings Medlemsblad, bd XIII, n:r 20, 1933). W. adlades 1756 (ointroducerad). Hans storverk är hans bibliografi »Bibliotheca historica sueo-gothica» (15 bd, 1782—1817; reg. av Aksel Andersson 1889); jfr Bibliografi, sp. 219. W:s svenska bibliotek såldes 1780 och skingrades 1794, hans utländska skingrades efter hans död. — Biogr. av C. Snoilsky i »Sv. akad:s handl. ifrån år 1886», bd 17 (1903). (B. H-d.) Warmholtz, Johan Konrad, apotekare (1673—1745), studerade kemi och farmaci i Tyskland, kom till Stockholm och övertog 1705 apoteket »Markattan». W. utförde kemiska laborationer tills, m. U. Hjärne och Dippel.