Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Variometer - Variskiska bergskedjan - Varius, släkt - Varjager, Varäger - Varkaus - Warlomont - Varmbad - Varmblodiga djur el. Homoioterma - Varmblodig ras - Warmbrunn - Warmholtz, Carl Gustaf - Warmholtz, Johan Konrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
Variskiska bergskedjan—Warmholtz
72
tiska elementens variation. Viktigast äro v.
för deklination, horisontalintensitet och
vertikalintensitet (se J o r d m a g n e t i s m, sp.
1183). Deklinationens variationer registreras
med hjälp av magnetometer, en lätt, vridbart
(bäst i en fin tråd) upphängd magnetnål,
Hori-sontalintensiteten observeras med hjälp av en
magnetometer, som genom torsion av
upp-hängningstråden el. på annat sätt bringats i
ö.—v. läge; variationer i
horisontalintensiteten vrida magnetnålen. På liknande sätt
registreras variationer i vertikalintensiteten med
L 1 o y d s våg, en kring en vågrät axel
vridbar magnet, som inställes i magnetiska
meridianen och genom en övervikt i ena ändan
bringas att inta vågrätt läge i st. f. att
inställa sig i en lutningsvinkel, lika med
inklina-tionen. — 2. Instrument för att åstadkomma
en mätbar ändring i någon fysikalisk storhet.
Så kan en vridkondensator (se d. o.) betecknas
som kapacitetsvariometer; termen v. avser
dock oftast instrument, som tjäna till
inställning av självinduktion på önskat värde. En
sådan v. kan bestå av två seriekopplade
spolar, av vilka den ena är fast och den andra
vrid- el. förskjutbar. Med spolarnas
ömsesidiga läge ändrar sig deras ömsesidiga
induk-tionskoefficient och därmed den totala
själv-induktionen. V. brukas i den elektriska
mättekniken och radiotekniken. Sv. B-r.
VarFskiska bergskedjan, en bergskedja i
mell. Europa, som uppbyggdes under
senpaleo-zoisk tid, under den senare delen av
stenkolsperioden och den permiska perioden. V. är nu
till största delen förstörd och bortdenuderad,
så att endast isolerade stycken finnas kvar
som bergplatåer, oftast borstar. Den har
bildat en båge från s. ö. till n. v. från Franska
centralplatån till Sudeterna i Böhmen över
Vogeserna, Schwarzwald, Rhenska
skifferbergen, Thüringerwald och Fichtelgebirge; grenar
av den sträcka sig också ned på Pyreneiska
halvön, där de upptaga betydande områden
av halvöns v. del. V. har av Eduard Suess fått
sitt namn efter »Variscia» (Vogtland,
landskap i Sachsen) och var samtidig med den
västligare armorikanska bergskedjan (se d. o.);
dessa två gamla bergskedjor sammanfattas
stundom under benämningen det hercyniska
bergssystemet (se d. o.). K. A. G.
Va’rius, romerskt släktnamn. Till dess
bärare hörde: 1. LuciusV. Rufus, latinsk
skald, nära vän till Vergilius och Horatius
och en av Aeneidens utgivare. Särskilt
prisades hans tragedi »Thyestes». Blott smärre
fragment av V:s verk finnas kvar. — 2. V.
A v i t u s, se II e I i o g a b a 1 u s. E. St.
Varjäger, V a r ä ge r (ry. var jagi),
benämning på vikingatidens skandinaver (se R y s
s-1 a n d, sp. 1337). Ordet går tillbaka till fnry.
var q g (? = nasalerat e), vilket utgått från
fsv. væring(er). Första stavelsens a tyder
på att ordet inlånats i ry. före det nordiska
i-omljudet. Det nord, grundordet torde ha
betytt »edsvuren», ung. »gillesbroder». —
Utmed de av nordborna följda vattenlederna,
särskilt i Novgorodområdet, uppträda ännu
•by- och flodnamn, i vilka det nordiska
væring-ingår. Ännu på 1700-talet fanns i Novgorod
•en Varjazjskaja ulitsa, Väringgata. Även i
Weichselområdet uppträda ortnamn av motsv.
typ. — Jfr Väringar. — Litt.: V. Thomsen,
»Ryska rikets grundläggning genom
skandinaverna» (1882) och »Samlede afhandlinger», 1
(1919); A. Bugge, »Novgorod som varjagisk
by» (i Nord. Tidskr. 1906); R. Ekblom,
»Ruset var^g- dans les noms de lieu de la région
de Novgorod» (i Le Monde Oriental 1915),
»Nordbor och västslaver för tusen år sedan»
(i Fornvännen 1921), »Die Waräger im
Weich-selgebiet» (i Archiv für Slavische Philologie
1925) och »Vereinigungen unter den
Nordlän-dern im alten Russland» (i Zeitschrift für
Slavische Philologie 1933); bibliogr. av V. A.
Mosin i Slavia 1931. R. E-m.
Va’rkaus, köping i Kuopio län, Finland, vid
Ämmäkoski fors; 1,898 inv. (1932). I V. ligga
Ahlström Osakeyhtiös (se d. o.) mek.
verkstad, skeppsvarv, såg, träsliperi,
cellulosafabrik, pappersbruk, fanerfabrik och
kraftstation; årstillv. 46,000 ton slipmassa, 53,000 ton
sulfitcellulosa, 57,000 ton papper och 25,000
stds sågvirke. O. Brn.
Warlomont [varlåmä’], se Belgiska
litteraturen, sp. 1147 ff.
Varmbad, se Bad och Badanstalt.
Varmblodiga djur el. II o m o i o t e’r m a
kallas de djur, som äga en kroppstemp.,
oberoende av omgivningens och vanl. högre än
denna, i motsats till de k a 1 1 b 1 o d i g a (p o
i-k i 1 o t e r m a), vilkas kroppstemp. växlar med
omgivningens. V. äro blott fåglar och de
däggdjur, hos vilka blodomlopps- och
andningsorganen äro högst utvecklade och som
ha en värmeisolerande hudbetäckning. T. P.
Varmblodig ras, se Hästen, sp. 326.
Warmbrunn [va’rmbron], badort i preuss.
prov. Niederschlesien, 5 km s. v. om
Ilirsch-berg; 5,024 inv. (1925). Mycket besökta
radioaktiva, varma svavelkällor.
Warmholtz, Carl Gustaf, bokkännare
(1713—85). Studerade i Uppsala och utrikes,
tjänstgjorde en tid som guvernementssekr. i
Yperen (Flandern), knöt förbindelser med
utländska lärda och fick
1741 av Fredrik I titel
av hessiskt hovråd.
Återkommen till
Sverige, inköpte W. omkr.
1747 Kristineholm i
Södermanland,
samlade där ett stort
bibliotek av särskilt
in-och utländska skrifter
rörande Sverige samt
även en mynt- och
medaljsamling, som 1755
inköptes av danske
konungen (se G. Gal-
ster i Numismatisk Förenings Medlemsblad,
bd XIII, n:r 20, 1933). W. adlades 1756
(ointroducerad). Hans storverk är hans
bibliografi »Bibliotheca historica sueo-gothica»
(15 bd, 1782—1817; reg. av Aksel
Andersson 1889); jfr Bibliografi, sp. 219. W:s
svenska bibliotek såldes 1780 och skingrades
1794, hans utländska skingrades efter hans
död. — Biogr. av C. Snoilsky i »Sv. akad:s
handl. ifrån år 1886», bd 17 (1903). (B. H-d.)
Warmholtz, Johan Konrad, apotekare
(1673—1745), studerade kemi och farmaci i
Tyskland, kom till Stockholm och övertog 1705
apoteket »Markattan». W. utförde kemiska
laborationer tills, m. U. Hjärne och Dippel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
