V arnödlor—Varpning 79 (1933 ). Sjörik dalslätt, kantad av skogshöjder. 333 liar åker, 1,012 har skogsmark. Ingår i Rångedala, Toarps, Äspereds, Tärby och V. pastorat i Skara stift, Ås kontrakt. Varnödlor, dets. som varanödlor (se d. o.). Warode'll, Lars Johan, handlande i Stockholm, donator (1796—1863). Av den till nära l1^ mill. kr. uppgående försäljningssumman för en av W. till Stockholms borgerskap donerad fastighet bildades en av borgerskapets bemedlingskommission förvaltad fond, L. J. Warodells testamente, för understöd åt fattiga borgare i Stockholm och deras efterlevande samt för uppförande av arbetar-och fattigbostäder i Stockholm. Den för sistnämnda ändamål avskilda fonden uppgick 31 dec. 1933 till över 700,000 kr. E. Spr. Värola, socken i Skaraborgs län, Kåkinds härad, s. ö. om Skövde, kring ösan; 32,28 kvkm, 638 inv. (1933). Slättbygd med skogbevuxna åsar, morän- och sandmarker. 1,596 har åker, 1,206 har skogsmark. Ingår i V., Värsås, Ljunghems och Edåsa pastorat i Skara stift, Kåkinds kontrakt. Varolio [varåTiå], Costanzo, italiensk anatom (1543—75), bekant genom sina undersökningar över hjärnan och dess nerver. Efter V. har den s. k. hjärnbryggan fått namnet pons Varoli el. pons Varolii, V arolsb ryggan (se Hjärna, sp. 1105). R. T-dt.* Varp. 1. (Text.) V., Ränning eller Kätting, det trådsystem, som i en vävnad löper i tygets längdriktning, i motsats till inslaget el. väften, som går i tvärleden från kant till kant. Till vissa vävnader användas två, stundom flera v. Jfr Varpning. G. A. W.* 2. (Sjöv.) Ett med tåg försett, mindre s. k. varpankare (se Ankare). Ax. L. 3. (Fisk.) Notvarp, i s. Sverige Drätt, Notdrätt, Vaddrätt, dels notdragningen (varpningen), dels ett ställe, där not dragés. I en del fiskeristadgor är det föreskrivet, att alla el. vissa slag av notvarp skola vara utprickade, d. v. s. på stället synligt utmärkta av statens fiskeritjänsteman. Detta gäller t. ex. strömmingsnotvarpen i Södermanlands och Östergötlands län. O. N-t.* 4. (Bergsv.) Det vid gruvbrytning genom det brutnas skrädning (se d. o. 1) el. sovring efter malmens avskiljande erhållna ofyndiga el. mindre metallhaltiga berget, upplagt i hög (v a r p h ö g). E. S. B. Varpa, Kasta varpa, nordisk idrott, i viss mån påminnande om grekernas diskus-kastning. Vid vanlig v. äro deltagarna indelade i två lika stora lag (vid tävling i regel tre pers.). Varje deltagare har en flat, rund sten, s. k. varpa, vägande 1—3 kg. Lagen samlas bakom en pinne för att kasta mot en annan pinne, 20 m därifrån. Så fort en medlem av det ena laget kastat sin varpa, skall någon av det andra laget söka kasta sin varpa närmare pinnen. Lyckas ej den förste, fortsätta de andra, tills någon i detta lag överträffar det första laget. Så fort man lyckats häri, skall det första laget göra ett ännu bättre kast o. s. v. Om ingen överträffar det första lagets kast, har detta vunnit omgången och får 1 poäng. Då andra omgången börjar, samlas man vid det förra målet och kastar varporna tillbaka mot den pinne, där man 80 förut stod. Den, som först når 12 poäng, har vunnit partiet. Vid en variant, s. k. lång-målsvarpa, gäller tävlingen längdkast. — V. är numera mest bekant från Gotland men har tidigare haft en vidsträcktare utbredning i Norden. Under senare år har v. även börjat utövas på fastlandet (urspr. av inflyttade gotlänningar), särskilt i Stockholm, där 1927 Stockholms varpkastningsförbund bildades. — Litt.: J. Götlind, »Idrott och lek» (i »Nordisk kultur», bd XXIV, 1933); G. Nilsson, »Varpkastning» (1933); jfr litt. vid P ä r k. Å. S-n. Varpankare, se Ankare och Varp 2. Varphög, se Varp. Varpning, Ränning, Kättingsskär-n i n g, text., den arbetsprocedur, som har till ändamål att ordna de för en varp (se d. o. 1) erforderliga trådarna till rätt antal, ordningsföljd och längd. Vid v. för hand begagnar man vanl. en s. k. var p-krona, skärkrona, varpa (se Lässj. Vid v. i större skala begagnar man maskiner av olika slag. Ett i förhållande till tätheten avpassat antal (200—400) bobiner el. korsrul-lar inlägges i en stor ställning (lats), varifrån trådarna ledas till varpningsmaskinen och lindas kring en bom av ung. samma längd som den blivande vävbredden. Denna bom kring-vrides genom friktion mot en underliggande trumma, så att pålindningshastigheten blir konstant trots bommens tilltagande garnfyllning Många hundra m varplängd lindas kring en och samma bom, men man brukar icke varpa med hela trådantalet på en gång utan med blott en fjärdedel el. ännu mindre trådantal för att lättare kunna övervaka arbetet och för att ej behöva alltför stora latsar. Varpmaskinen är försedd med sinnrika anordningar för att automatiskt stanna, när någon tråd brister, och för att långsamt draga varpen baklänges, tills den brustna trådändan blivit åtkomlig för anknytning, varefter den åter sättes i gång. Trådarna från 4, 6 el. ännu flera sådana bommar skola sedan sammanföras till e n för att bilda tillräckligt tät varp. Detta sker i en enklare bommaskin el. för ofärgade varpar oftare samtidigt med klistring och tillhörande torkning i en stor dress- el. klistringsmaskin. För fler-färgade el. randiga varpar måste man naturligtvis på varje av de t. ex. 6 glesa bommarna linda endast var 6e tråd, så att det rätta randningsmönstret framkommer, när alla sex varparna bommas tillsammans. Då åtskilliga gamfärger kunna lösas i klistret och slå över på närliggande, ljusare trådar, måste man till flerfärgade varpar antingen använda tvåsidiga klistringsmaskiner och anbringa bommar med de ljusa trådarna vid maskinens ena ända och sådana med de mörkare vid den andra samt låta trådarna från båda ändar genomgå var sitt klistertråg och torkas före pålindningen på vävstolsbommen, som då ligger mitt i maskinen — el. ock må man redan före bobine-ringen klistra och torka de särskilda garnsorterna i form av härvor. — Inom textilfabrikerna användas även andra, mera komplicerade maskiner för v., ss. s e k t i o n a 1 v a r-p a n, vilken varpar full täthet men ej full bredd, och konusvarpmaskinen, vilken varpar bandvis till full täthet men skiljer sig från sektionalvarpan därigenom, att