Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Varning—Varnum
78
riges äldsta cistercienskloster. Grundlagt
omkr. 1150, gynnades det under de följ, åren
med frikostiga gåvor. Konungarna Erik
Eriksson, Magnus Ladulås, Magnus Eriksson och
Karl Knutsson, riksföreståndaren Sten Sture
d. ä. och Äke Axelsson (Tott) höra till V:s
donatorer. Flera av Sveriges medeltida
regen-ter, däribland Birger jarl med sina två
gemåler, erhöllo sin sista viloplats i klosterkyrkan
i V. Gustav Vasa bekräftade till en
början klostrets privilegier 1526, men snart
började han avfordra det ekonomiska
prestationer. 1537 förlänade han V. åt Olof Eriksson,
1544 åt sin svåger Abraham Eriksson
(Leijon-hufvud). Under nordiska sjuårskriget
plundrade och brände danskarna V. 1566, varefter
klostret ohjälpligt förföll. Kj. K-n.
En eldsvåda 1234 förstörde en äldre
stenkyrka, och den nuv. byggdes omkr. 1260.
Kyrkan är korsformig, treskeppig med den
halvrunda koromgången och kapellkransen enl. den
utvidgade moderkyrkans i Clairvaux schema.
Kyrkan är byggd av kalksten och sandsten
under övergången mellan romansk och gotisk stil,
därav rytmen i det inre. De massiva
rund-bågsarkaderna i kyrkans nedre delar förhöjas
av de spetsbågiga ribbvalven, som vart och
ett motsvaras av två sidoskeppsvalv på
romanskt vis. Kolonnettknippenas valvstöd uppe
på långhusmurarna äro typiska för
cistercien-sernas byggnadskonst. Den oornerade äldre
cisterciensstilen har i V. efterträtts av en
rikare formgivning.
Efter brand och förfall iståndsattes kyrkan
1668—74 genom M. G. De la Gardie. Då
uppfördes alla strävpelare och torn, utom det s. v.,
som urspr. var trapptorn. De karakteristiska
tornspirorna ritades av M. Holl. De la Gardie
lät även utföra rik inredning av
Läckökonst-närer, bl. a. kungsstolarna samt två
gravkapell i s., i romersk anda, trol. efter ritningar
av N. Tessin d. ä. De fem korkapellen
inreddes som gravkor för Erikska konungaätten
och Birger jarl och försågos med stucktak av
C. Carove samt gravstenar i medeltidsstil. Vid
restaureringen 1918—23 av S. Curman
borttogs ytterputsen, och i det inre framträder nu
från v. lekbrödrakoret med det nyuppsatta
märkliga altaret, framför vilket Birger jarls
gravsten är lagd över hans grav. Därefter
vidtager det lilla sjukkoret och efter
ytterligare ett trappsteg det långa munkkoret, som
sträckte sig till högkoret.
Klosterområdet utgrävdes 1923—27 under
ledning av S. Curman och A. Forssén och
ordnades som ruinpark. Lekbrödernas länga
ansluter till kyrkans västparti och skiljes
genom kök och matsal (refektorium) från
munkarnas del, som i tvärskeppet hade
ingång till koret. Korsgången i mitten med
åttkantig lavabo sammanhåller det hela. I
s. ö. hörnet är abbotshuset, och ett stycke
därifrån utanför gamla klostermuren är
uppfört ett museum med fynd från utgrävningen:
huggna konsolstenar från korsgången m. m.,
bl. a. delar av klostrets vattenledning. I s.
och v. finnas outgrävda områden. — Jfr plan
vid art. Kloster. H-k A.
Litt.: Sigrid Leijonhufvud, »Kungastenarna
i V.» (i Fornvännen 1910); A. Forssén, »V.»
(»Svenska fornminnesplatser», 8, 1928; med
litt.-förteckn.); S. Karling, »Matthias Holl
från Augsburg» (1932); E. Ortved,
»Cister-cieordenen og dens klostre i Norden. II.
Sveriges klostre» (1933).
Varning, jur., av offentlig myndighet
skriftligen el. muntligen tilldelad tillrättavisning.
Den plägar i synnerhet komma till
användning i sådana fall, då på grund av en förseelses
obetydlighet andra straffpåföljder framstå som
onödigt stränga. I Sverige förekommer v. bl. a.
enl. instruktionerna för
ämbetsmyndigheter-na samt enl. strafflagen för krigsmakten 23
okt. 1914 kap. 21 och lagen 8 mars 1889 om
straff för ämbetsbrott av präst. För det fall,
att en villkorligt dömd person, utan att under
prövotiden ha gjort sig skyldig till brottslig
gärning, eljest åsidosätter någon i den
villkorliga domen grundad, honom åliggande
förpliktelse, kan domstol enl. lagen ang.
villkorlig straffdom 28 juni 1918, i st. f. att
förklara det medgivna anståndet med straffets
verkställande förverkat, meddela v. Dessutom
kan i Sverige v. av administrativ myndighet
meddelas den, som gjort sig skyldig till
lösdriveri, enl. lagen 12 juni 1885. N. S-g.*
Varningsfärger kallas den iögonenfallande,
brokiga och kontrastrika färgteckningen hos
många djur, vilka på grund av obehaglig
smak, vidriga utsöndringar el. dyl. undvikas
av andra djur. V. tjänstgöra sålunda som
skyddsfärger. Av v. utmärkta djur äro många
fjärilar, t. ex. det tropiska släktet Acraea (se
d. o.), nyckelpigor och bland högre djur
stinkdjuret (se S k u n k d j u r, med bild). Jfr även
M i m i c r y. T. P.
Varningssägner, se Folksägen.
Va’rnitsa, rum. Var nita, by i ö. Rumänien,
4 km n. om staden Bender (Tighina). I V.
utkämpades 1713 den s. k. kalabaliken (se
d. o.). På platsen för »Kungshuset» restes av
rumänerna 1926 ett minnesmärke. Wdt.
Warnow [va’rnä], kustflod i Mecklenburg,
n. Tyskland; avvattnar talrika småsjöar inom
den mecklenburgska sjöplatån, bildar
nedanför Rostock sjön Breitling och utmynnar i
Östersjön vid Warnemünde; längd 128 km.
Farbar för större fartyg upp till Rostock.
Warnsdorf [va’rnsdårf], tjeck. Varnsdorf,
gränsstad i nordligaste Böhmen,
Tjeckoslovakien; 22,793 inv. (1930), mest tyskar. V. är
en av landets förnämsta textilindustristäder.
Warnstorf, Carl Friedrich, tysk
botanist (1837—1921), fick professors namn 1917.
W. hade utomordentliga förtjänster som
moss-forskare och ökade i hög grad kännedomen
om vitmossorna (Sphagnum); skrev bl. a.
»Le-ber- und Torfmoose» och »Laubmoose» (1903
-—06; i »Kryptogamenflora der Mark
Bran-denburg»), »Sphagnales-Sphagnaceae
(Sphag-nologiae universalis)» (1911; i Englers
»Pflan-zenreich»). C. Mm.
Varnum. 1. V. el. Kristinehamns
landskommun, socken i Värmlands län,
ölme härad, vid Vänern, kring Kristinehamn;
211,29 kvkm, 1,886 inv. (1933). Odlad bygd i
den av S. J. passerade n. v.—s. ö. dalsänkan,
f. ö. skogs- och bergsbygd samt skärgård.
2,744 har åker, 13,559 har skogsmark.
Egendomar: Gustavsvik (se d. o.), Niklasdamm m. fl.
Ingår i Kristinehamns och V:s pastorat i
Karlstads stift, Visnums kontrakt.
2. Socken i Älvsborgs län, Äs härad, kring
Viskan, n. ö. om Borås; 19,16 kvkm, 375 inv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
