77 Varning—Varnum 78 riges äldsta cistercienskloster. Grundlagt omkr. 1150, gynnades det under de följ, åren med frikostiga gåvor. Konungarna Erik Eriksson, Magnus Ladulås, Magnus Eriksson och Karl Knutsson, riksföreståndaren Sten Sture d. ä. och Äke Axelsson (Tott) höra till V:s donatorer. Flera av Sveriges medeltida regen-ter, däribland Birger jarl med sina två gemåler, erhöllo sin sista viloplats i klosterkyrkan i V. Gustav Vasa bekräftade till en början klostrets privilegier 1526, men snart började han avfordra det ekonomiska prestationer. 1537 förlänade han V. åt Olof Eriksson, 1544 åt sin svåger Abraham Eriksson (Leijon-hufvud). Under nordiska sjuårskriget plundrade och brände danskarna V. 1566, varefter klostret ohjälpligt förföll. Kj. K-n. En eldsvåda 1234 förstörde en äldre stenkyrka, och den nuv. byggdes omkr. 1260. Kyrkan är korsformig, treskeppig med den halvrunda koromgången och kapellkransen enl. den utvidgade moderkyrkans i Clairvaux schema. Kyrkan är byggd av kalksten och sandsten under övergången mellan romansk och gotisk stil, därav rytmen i det inre. De massiva rund-bågsarkaderna i kyrkans nedre delar förhöjas av de spetsbågiga ribbvalven, som vart och ett motsvaras av två sidoskeppsvalv på romanskt vis. Kolonnettknippenas valvstöd uppe på långhusmurarna äro typiska för cistercien-sernas byggnadskonst. Den oornerade äldre cisterciensstilen har i V. efterträtts av en rikare formgivning. Efter brand och förfall iståndsattes kyrkan 1668—74 genom M. G. De la Gardie. Då uppfördes alla strävpelare och torn, utom det s. v., som urspr. var trapptorn. De karakteristiska tornspirorna ritades av M. Holl. De la Gardie lät även utföra rik inredning av Läckökonst-närer, bl. a. kungsstolarna samt två gravkapell i s., i romersk anda, trol. efter ritningar av N. Tessin d. ä. De fem korkapellen inreddes som gravkor för Erikska konungaätten och Birger jarl och försågos med stucktak av C. Carove samt gravstenar i medeltidsstil. Vid restaureringen 1918—23 av S. Curman borttogs ytterputsen, och i det inre framträder nu från v. lekbrödrakoret med det nyuppsatta märkliga altaret, framför vilket Birger jarls gravsten är lagd över hans grav. Därefter vidtager det lilla sjukkoret och efter ytterligare ett trappsteg det långa munkkoret, som sträckte sig till högkoret. Klosterområdet utgrävdes 1923—27 under ledning av S. Curman och A. Forssén och ordnades som ruinpark. Lekbrödernas länga ansluter till kyrkans västparti och skiljes genom kök och matsal (refektorium) från munkarnas del, som i tvärskeppet hade ingång till koret. Korsgången i mitten med åttkantig lavabo sammanhåller det hela. I s. ö. hörnet är abbotshuset, och ett stycke därifrån utanför gamla klostermuren är uppfört ett museum med fynd från utgrävningen: huggna konsolstenar från korsgången m. m., bl. a. delar av klostrets vattenledning. I s. och v. finnas outgrävda områden. — Jfr plan vid art. Kloster. H-k A. Litt.: Sigrid Leijonhufvud, »Kungastenarna i V.» (i Fornvännen 1910); A. Forssén, »V.» (»Svenska fornminnesplatser», 8, 1928; med litt.-förteckn.); S. Karling, »Matthias Holl från Augsburg» (1932); E. Ortved, »Cister-cieordenen og dens klostre i Norden. II. Sveriges klostre» (1933). Varning, jur., av offentlig myndighet skriftligen el. muntligen tilldelad tillrättavisning. Den plägar i synnerhet komma till användning i sådana fall, då på grund av en förseelses obetydlighet andra straffpåföljder framstå som onödigt stränga. I Sverige förekommer v. bl. a. enl. instruktionerna för ämbetsmyndigheter-na samt enl. strafflagen för krigsmakten 23 okt. 1914 kap. 21 och lagen 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst. För det fall, att en villkorligt dömd person, utan att under prövotiden ha gjort sig skyldig till brottslig gärning, eljest åsidosätter någon i den villkorliga domen grundad, honom åliggande förpliktelse, kan domstol enl. lagen ang. villkorlig straffdom 28 juni 1918, i st. f. att förklara det medgivna anståndet med straffets verkställande förverkat, meddela v. Dessutom kan i Sverige v. av administrativ myndighet meddelas den, som gjort sig skyldig till lösdriveri, enl. lagen 12 juni 1885. N. S-g.* Varningsfärger kallas den iögonenfallande, brokiga och kontrastrika färgteckningen hos många djur, vilka på grund av obehaglig smak, vidriga utsöndringar el. dyl. undvikas av andra djur. V. tjänstgöra sålunda som skyddsfärger. Av v. utmärkta djur äro många fjärilar, t. ex. det tropiska släktet Acraea (se d. o.), nyckelpigor och bland högre djur stinkdjuret (se S k u n k d j u r, med bild). Jfr även M i m i c r y. T. P. Varningssägner, se Folksägen. Va'rnitsa, rum. Var nita, by i ö. Rumänien, 4 km n. om staden Bender (Tighina). I V. utkämpades 1713 den s. k. kalabaliken (se d. o.). På platsen för »Kungshuset» restes av rumänerna 1926 ett minnesmärke. Wdt. Warnow [va'rnä], kustflod i Mecklenburg, n. Tyskland; avvattnar talrika småsjöar inom den mecklenburgska sjöplatån, bildar nedanför Rostock sjön Breitling och utmynnar i Östersjön vid Warnemünde; längd 128 km. Farbar för större fartyg upp till Rostock. Warnsdorf [va'rnsdårf], tjeck. Varnsdorf, gränsstad i nordligaste Böhmen, Tjeckoslovakien; 22,793 inv. (1930), mest tyskar. V. är en av landets förnämsta textilindustristäder. Warnstorf, Carl Friedrich, tysk botanist (1837—1921), fick professors namn 1917. W. hade utomordentliga förtjänster som moss-forskare och ökade i hög grad kännedomen om vitmossorna (Sphagnum); skrev bl. a. »Le-ber- und Torfmoose» och »Laubmoose» (1903 -—06; i »Kryptogamenflora der Mark Bran-denburg»), »Sphagnales-Sphagnaceae (Sphag-nologiae universalis)» (1911; i Englers »Pflan-zenreich»). C. Mm. Varnum. 1. V. el. Kristinehamns landskommun, socken i Värmlands län, ölme härad, vid Vänern, kring Kristinehamn; 211,29 kvkm, 1,886 inv. (1933). Odlad bygd i den av S. J. passerade n. v.—s. ö. dalsänkan, f. ö. skogs- och bergsbygd samt skärgård. 2,744 har åker, 13,559 har skogsmark. Egendomar: Gustavsvik (se d. o.), Niklasdamm m. fl. Ingår i Kristinehamns och V:s pastorat i Karlstads stift, Visnums kontrakt. 2. Socken i Älvsborgs län, Äs härad, kring Viskan, n. ö. om Borås; 19,16 kvkm, 375 inv.