95 Vas—Vasa 96 Vas, kärl, vanl. av hög form, t. ex. blomstervas; i klassisk och fornorientalisk arkeologi lerkärl i allm., oavsett formen. V. ge ledtråden i den förhistoriska kronologien, därför att deras dekoration och former växla ganska hastigt och på ett karakteristiskt sätt, så att en uppdelning i ej alltför långa perioder av olika stilarter är möjlig, och därför att vasskärvor förekomma överallt och massvis (utgrävningarna i Asine lämnade omkr. 2 mill. skärvor). V. från vissa historiska perioder ha ett utomordentligt högt konstvärde. Urspr. förfärdigades v. för hand och brändes vid öppen eld. Den äldsta dekorationen består i enkla inristade mönster. De stora framstegen äro uppfinningen av drejskivan och brännugnen samt, i fråga om Grekland, den förträffliga glänsande och motståndskraftiga, alltefter bränningen från rött till djupsvart skiftande fernissa, vars kemiska sammansättning man ej lyckats utröna; därtill komma en noggrann slamning och bearbetning av leran. Dessa grundläggande framsteg gjordes på Kreta i tredje årtusendet f. Kr. Egyptens fördynastiska tid har en rikt utvecklad keramik av olika slag, bl. a. glänsande röda kärl med en oregelbundet begränsad svart mynningszon och andra v. med geometriskt uppfattade ornament och teckningar. V. ordnades av Flinders Petrie kronologiskt efter s. k. sekvensdata. I historisk tid trädde lerkärlen tillbaka för kärl av sten m. m. V. i främre Orienten växla starkt och äro i allm. mindre omsorgsfullt tillverkade. Fynd från förhistorisk tid ha gjorts först nyligen. I Grekland beror den förhistoriska tidens kronologi på v.; om deras arter se Kreti s k kultur och üelladisk kultur, övergången till den historiska tidens äldsta vasstil skedde genom en grundlig utarmning av dekorationen, men i denna s. k. geometriska stil gör sig en ny konstkänsla gällande; den karakteriseras av geometriska ornament, meanderband o. s. v., kantigt tecknade figurer av djur och människor (bild 1). De attiska geometriska v. kallas ofta dipylon-vaser. Sedan mitten av 600-talet f. Kr. framträdde ett orientaliskt inflytande, och i samband därmed förändrades teckningen; det geometriska försvann, rader av djur och fabeldjur dominera, grunden fylles med rosetter o. a. ornament, övergången till denna orien-taliserande stil bildas av de s. k. proto-korintiska v. från senare hälften av 600-talet, viktiga för Italiens arkeologiska kronologi, då de äro de första vaser, som exporterades dit i historisk tid. Av den utvecklade orien-taliserande stilen finnas flera varieteter, t. ex. korintiska (bild 11), rhodiska (bild 2). Med tiden fogades mytologiska scener till djurfigurerna och undanträngde dessa. Så uppstod det s. k. svartfiguriga vasmåleriet (bild 4), vilket har flera olika lokala varieteter, korintiskt, attiskt m. fl. Andra scener än mytologiska äro mindre vanliga. Denna stil har sitt namn av att figurerna läggas på grunden som silhuetter i svart fernissa, teckningen sker med inristade linjer, ibland påsättes vit och rödviolett färg för detaljer. Omkr. 530 f. Kr. inträdde en omkastning, i det att grunden täcktes med fernissa, i vilken figurerna ut-sparades; de stå således röda mot svart grund, det rödfiguriga vasmåleriet; teckningen göres med linjer av fernissa, som senare förtunnas. Det rödfiguriga vasmåleriet är denna konsts höjdpunkt och har följ, perioder: 1) Den stränga stilen, som i början är starkt bunden, sedermera friare; dess senare period på perserkrigens tid är i viss mån det attiska vasmåleriets blomstringstid, från vilken många mästare äro kända genom signaturer; till de största höra Duris (bild 8), Epiktetos (bild 10) och Eufronios (bild 12). 2) Den sträng-sköna stilen före mitten av 400-taIet f. Kr., som influeras av det stora målesiet (Polygnotos; bild 13). 3) Den fria stilen från Perikles’ tid, som uppnått full frihet i teckningen (bild 3). 4) Den rika stilen från århundradets slut (bild 5, 6), i vilken virtuositet men också frivolitet och flyktighet göra sig gällande. Det finnes även v. med teckning i färger på vit grund, vanligast äro de s. k. vita lekytherna (bild 7), parfymkärl, som ställdes fram vid lit de parade och på graven. 5) Senattiska vaser under förra delen av 300-talet f. Kr.; figurerna livas med pålagd färg och förgyllning, men vasmåleriet förföll, och v. undanträngdes av kärl av metall. Utanför Ättika blomstrade det rödfiguriga vasmåleriet i Syditalien, särskilt märkas de stora tarentinska gravamfororna. Yngre v. äro oansenliga; de s. k. samiska v., i formar pressade reliefbägare, böra nämnas. — De viktigaste formerna äro: am fora (bild 4), hydria, vattenhämtningskärl (bild 6), kylix (bild 9), skyfos, kopp, kantharos, bägare med höga grepar (bild 8), krater, kärl, i vilket vin och vatten blandades (bild 5), kanna (bild 2), lekythos, avlångt parfymkärl (bild 7), aryballos (bild 11), kulformigt parfymkärl, vilket särskilt tillhör den korintiska stilen. I Italien fingo v. en renässans på kejsar Augustus’ tid, då de i formar pressade, med en glänsande röd fernissa överdragna reliefvaserna, som efter tillverkningsorten, Arre-tium (nuv. Arezzo), benämnas arretinska, användes som finare vardagsvara. De eftergjor-des snart i provinserna; i Gallien funnos stora fabriker. Det allmänna namnet för dessa v. är terra sigillata. Dessutom finnas provinsiella fabrikat, som äro väl kända i Gallien, Britannien och Germanien och ha stor betydelse för tidsbestämning och utbredning av romersk kultur i dessa provinser. Största samlingarna av antika v. finnas i nationalmuseerna i Köpenhamn, Berlin, Paris, London, Leningrad, Rom, Neapel och Aten. Litt. om antika vaser är mycket rik. Bland nyare verk må nämnas A. Furtwänglers och K. Reichholds praktverk »Griechische Vasenma-lerei» (1900 ff.), E. Pfuhl, »Malerei und Zeich-nung der Griechen» (3 bd, 1923; förkortad uppl., »Meisterwerke griechischer Zeichnung und Malerei», 1924). Från 1922 utges »Cor-pus vasorum antiquorum». En god överblick ge E. Buschor, »Griechische Vasenmalerei» (2:a uppl. 1914; väl illustrerad), samt F. Oswald och T. D. Pryce, »Terra sigillata» (1920). — Jfr Alhambravaser, Dipylon och Portlandvasen samt art. om Fajans, Glas, Keramik o. Porslin. M. Pn N-n. Vasa, prins av, se Gustav, svenska prinsar 2. Vasa, egendom i Skepptuna socken. Stockholms län, 40 km n. om Stockholm; 232 har,