93 Warwick—Varö 94 1,273 har åker, 453 har skogsmark. Ingår i Varvs och Styra (se d. o.) församl. Warwick [<wå'rik], huvudstad i Warwick-shire, mell. England, vid Severns biflod Avon; 13,459 inv. (1931). W., som uppstått vid en på 900-talet anlagd borg, har många medeltida byggnader. Det nuv. W. castle, en av landets ståtligaste feodalborgar, härstammar från 1300—1400-talet. Dessutom märkas den gotiska kyrkan S:t Mary’s, nyuppförd efter brand 1694 (av den äldre kyrkan kvarstår det märkliga Beauchamp chapel från 1400-talet), samt Leicester’s hospital (urspr. ett gilleshus från 1300-talet). Warwick [coå'rik], earl av, engelsk adelstitel, buren inom flera frejdade släkter, ss. Beauchamp, Nevill, Dudley och (sedan 1759) Greville. Dess mest ryktbare innehavare torde vara Richard Nevill (1428—71), som av sin fader ärvde titeln earl av S a-1 i s b u r y 1461 men redan 1449 efter giftermål med Anne Beauchamp blivit earl av W. I »rosornas krig» (se England, sp. 855) spelade han en framträdande roll först på Yorkpartiets sida, medverkade till att besegra och fängsla Henrik VI, uppsatte 1461 den unge Edvard IV (se d. o.) på tronen och var under dennes första tre regeringsår den verklige regenten. Han slöt sig emellertid snart till Edvards missnöjde bror hertigen av Clarence och gjorde 1469 uppror mot Edvard men måste 1470 fly till Normandie. Sedan han utverkat franskt stöd, återkom han på hösten s. å. till England, befriade den fångne Henrik VI ur Towern och återtog efter dennes återuppsättande på tronen makten, dock endast för att följ, år förlora den, då han vid Edvard IV :s återkomst stupade i slaget vid Barnet. W., vanl. kallad »kungamakaren», var den siste av de mäktiga och självsvåldiga engelska storvasallerna, the last of the barons, »den siste baronen». Titeln ärvdes av en son till den nämnde hertigen av Clarence i ett gifte med »kungamakarens» dotter Isabella Nevill, Edvard (1475—99). På grund av sina tronanspråk insattes han av Henrik VII 1487 i Towern; senare anklagades Edvard för stämplingar och avrättades. — Litt : Ch. Oman, »W. the kingmaker» (1903). V. S-g.* Warwickshire [<oå'rikf(i)o], grevsk. i mell. England, kring Severns biflod Avon; 2,528 kvkm, 1,534,782 inv. (1931); huvudstad: Warwick. W. är starkt industrialiserat, särskilt i n. v., där grevsk. omfattar Birmingham och en del av dess fabriksdistrikt (Black country), och i centrum omkring Coventry. F. ö. upptages det svagt vågiga slättlandet av ängsmark och bördig åker. Varvig lera, utpräglat periodisk avsättning av inbördes skarpt begränsade småserier av sand-, mjäl- och lerskikt alltefter växlande vattenmängd hos det vattendrag, som medfört avlagringen, samt olika färg alltefter materialet. I mån av starkare ström i smala dalfjordar, ss. i Norrland, el. vid isälvarnas mynning, övergår v. till varvig mjäla el. varvig sand. Varvens tjocklek närmast isälvsmyn-ningen kan vara över 1 m för att 1 km längre ut nedgå till omkr. 1 dm, på 5 km avstånd till några få cm och efter hand till mindre än 1 mm. Lerans halt av finslam växlar också Prov på varvig lera från olika orter i Sverige: 1 Döviken (Jämtland), 2 Roalöv (Skåne), 3 Trueds-torp (Skåne), 4 Målilla (Småland), 5 Södra Vi (Småland), 6 Nylinge (Småland), 8 ödeborg (Dalsland), mycket alltefter de bergarter, från vilka dess material härleder sig. Är detta kalkhaHigt, kallas leran varvig märgel. Den senkvartära svenska tidskalan har tillkommit genom sammanställning och hopräkning av varvserier tvärsigenom hela landet. G. D. G. Varv och Styra el. Varv-Styra, församling, omfattande Varvs och Styra landskommuner i Östergötlands län; 32,18 kvkm, 1,014 inv. (1933). Bildar med Ekebyborna o. Ask ett pastorat i Linköpings stift, Aska kontr. Varvräknare, mek., se Takometer. Varvsamiral, se Varvschef. Varvschef. Vartdera örlogsvarvet i Karlskrona och Stockholm står under befäl av en v., som förr i Karlskrona var amiral (v arvsamiralen). Numera är v. officer av kommendörs grad. Jfr Karlskrona, sp. 423, Stockholms örlogsstation och V arvsdepartement. Varvsdepartement. Verksamheten på vartdera örlogsvarvet är fördelad på följ, v.: artilleri-, torped- och min-, ekipage-, ingenjör-och byggnadsdepartementet. Varvsflugor, Lymexylonidae, fam. bland skalbaggarna, omfattande långsträckta, mjuka former med smala täckvingar och korta, sågade el. kamlika antenner. Larverna ha första mellankroppsleden puckellikt ansvälld och bakkroppsspetsen långt och spetsigt utdragen. Två svenska arter finnas: den högst 20 mm långa, rödbruna Hylecoetus dermestoides samt den något mindre Lymexylon navale, rödgul med svart huvud. Den förra, vars larver göra gångar i hårdare lövträ (bok, björk, ek), förekommer täml. allmänt i större delen av Sverige, den senare täml. sällsynt i s. Sverige, särskilt vid skeppsvarv. O. A-g. Varvskiffer, geol., kallas inom äldre geologiska system i samband med tillit (se d. o.) förekommande årsvarviga smältvattenslager. V. kan även utmärka växlingen mellan regn-och torrtid. G. D. G. Varv-Styra, se Varv och Styra. Varäger, seVarjager. Varö, fyr vid s. leden till Göteborg, i Styrsö socken. 4,000 Hefnerljus. Anlagd 1885.