103 Vasaätten 104 Vasaättens vapen enligt Gustav Erikssons före tronbestig-ningen nyttjade sigill. V., som började komma i bruk under 1500-talets senare hälft, härleder sig från vapenbilden, som urspr. var en »vase» (risknippa, faskin); man har antagit, ovisst med vad rätt, att detta ättevapen även givit namn åt gården Vasa (se d. o.). Jfr uppsatser av E. Ililde-brand i Svenska [-Autografsällska-pets-] {+Autografsällska- pets+} Tidskr. 1889 och av C. M. Kjellberg i Personhist. Tidskr. 1923. Nils Kettilssons sonsons sonson Gustav Eriksson (Gustav I) besteg 6 juni 1523 Sveriges tron och blev stamfader för den kungliga Vasaätten. Regenter av denna ätt voro efter Gustav Erik XIV, Johan III, Sigismund, Karl IX, Gustav II Adolf och Kristina; med den sistnämnda utslocknade ätten 1689. — Sigismund (Sigismund III) grundläde också en kunglig polsk Vasadynasti. Han efterträddes av sina söner Vladislav och Johan Kasimir, vilken sistnämnde dog 1672 som Vasahusets siste legitime manlige ättling. — Litt.: V. Örnberg, »Svenska ättartal», 6—7 (1890—91); uppsatser i Hist. Tidskr. 1900 och Personhist. Tidskr. s. å. och 1903. — Gustav IV Adolfs son Gustav (se Gustav, svenska prinsar, 2) antog på grund av sin härstamning från den gamla svenska Vasa-dynastien titeln prins av Vasa 1829 men dog utan manlig avkomma. 1. NilsKettilsson nämnes f. ggn 1361 (möjl. är han dock identisk med fogden Nils Kettilsson i Stockholm 1355). Han var häradshövding i Frötuna skeppslag, där han bl. a. ägde gården Björnö. Genom sin börd tillhörde han utan tvivel lågadeln, men hans hustru representerade en högre rangklass inom frälset, varför giftermålet i sin mån torde ha banat väg för Nils Kettilssons och ättens sociala upphöjelse. Nils levde ännu 1378. Bland hans barn märkas sonen Kristiern Nilsson (se nedan) och dottern Ramborg, som blev farmoder till konung Karl Knutsson. 2. Kristiern Nilsson, riksråd och drots (d. 1442), son till 1 ovan. Var politiskt verksam redan på 1390-talet men framträdde i främsta ledet bland Sveriges stormän först efter det att Erik av Pommern blivit ensam -regent 1412. Som riksråd och, från 1417, hö-vitsman på Viborg i Finland blev han högt skattad av Erik. Mot bakgrunden härav har man att se hans konungska hållning i den för Erik ödesdigra kris, som begynte med det Engelbrektska upproret 1434. Han medverkade vid förlikningen mellan Erik och svenskarna på Stockholmsmötet i okt. 1435; vid detta tillfälle blev han drots. Han tog också del i den förlikningsakt, genom vilken Erik av Pommern, efter det i början av 1436 utbrutna nya upproret, på ett möte i Kalmar sommaren 1436 återinsattes på Sveriges tron. Då Erik slog sig ned på Gotland och uraktlåt att personligen lägga hand vid den svenska riksstyrelsen, fick herr Kristiern tills, m. Karl Knutsson föra regeringen i Sverige. Hans samarbete med Karl Knutsson var härunder till en början gott. De bekämpade tillsammans Erik Puke. Karl Knutsson tog Erik Puke till fånga, varefter herr Kristiern sände folkhövdingen till stupstocken (febr. 1437). Då drotsen var unionsvänlig och höll fast vid konung Erik, medan marsken för egen del eftersträvade den svenska kronan, kom det emellertid snart till en häftig konflikt dem emellan, som ytterligare tillspetsades, när Karl i okt. 1438 trots herr Kristierns motstånd blev vald till riksföreståndare. I jan. 1439, då drotsen stod i begrepp att organisera en aristokratisk sammansvärjning mot Karl Knutsson, lät denne fängsla honom och var betänkt på att döma honom till döden. Emellertid träffades en uppgörelse, så att herr Kristiern frigavs mot löfte att draga sig tillbaka till Viborg och ej vidare bereda Karl Knutsson några svårigheter. Men trots sina utfästelser återupptog drotsen, sedan han på våren 1439 anlänt till Viborg, sina stämplingar mot riksföreståndaren, och han lyckades härvid efter hand bringa en stor del av Finland i vapeu mot Karl Knutsson. Detta torde i själva verket ha varit en huvudorsak till att Karl omsider avstod regeringsmakten till Kristofer av Bayern, som i Eriks ställe hade valts till Danmarks konung 1440. Sedan Kristofer sålunda i sept. 1441 hyllats som Sveriges härskare, gav Kristiern Nilsson äntligen konung Eriks sak förlorad och erkände även för sin del den nye unionsmonarken. Han avled på Viborg 1442. — Kristiern Nilsson var en dugande och kraftfull man, som med seg ihärdighet fullföljde de politiska syften han gjort till sina. Han hade sönerna Karl, Johan och Nils (se 3, 5 och 6 nedan). — Jfr Kj. Kumlien, »Karl Knutssons politiska verksamhet 1434— 1448» (1933; akad. avh.). 3. Karl Kristiernsson, hövitsman (d. 1440), son till 2 ovan. Var faderns ställföreträdare i Finland 1436—37 och förde härunder befälet på Viborgs och Raseborgs slott. Ringstadaholms slottslän i Östergötland fråntogs honom 1439 i samband med brytningen mellan herr Kristiern och Karl Knutsson. Han återvände så till Finland, där han biträdde fadern i den upproriska aktionen mot Karl Knutsson; under tillfälligt besök i Reval i syfte att anskaffa krigsförnödenheter för upprorets igångsättande avled han. Han hade sönerna Erik Karlsson (se 4 nedan) och Lin-köpingsbiskopen och riksföreståndaren Kettil Karlsson (se d. o.). 4. Erik Karlsson, riksråd, upprorsle-dare (d. 1491), son till 3 ovan. Var 1464—65 sin broder biskop Kettil Karlsson (se d. o.) behjälplig i den politiska striden och understödde sedan ärkebiskop Jöns Bengtsson mot Nils Sture och Erik Axelsson. Den sistnämnde sökte, sedan han 1466 blivit riksföreståndare med undanträngande av Jöns Bengtsson, vinna Erik Karlsson för sig genom att ge honom förläningsbrev på Stäkeholms och Rum-laborgs län, som Erik Karlsson under Jöns Bengtssons regim innehaft, och öka dessa för-läningar med nya. Icke desto mindre samverkade Erik Karlsson med den danska här, som under befäl av bl. a. Jöns Bengtsson i juli