105 Vasco da Gama—Vasenius 106 1467 anlände till Stockholm och belägrade denna stad i syfte att störta Erik Axelsson. Kort därefter led han ett nederlag mot Nils Sture och Ivar Axelsson i Uppland, där han samlat en bondehär, och måste underkasta sig Karl Knutsson, då denne s. å. ånyo besteg tronen. Han fick behålla åtm. en del av sina län, däribland Stäkeholm. I okt. 1469 igångsatte han i Östergötland (Vadstena) ett uppror mot konung Karl. Därefter begav sig Erik till Mälarlandskapen och lyckades även denna gång vinna ett stort anhang bland Upplandsbönderna. Sedan han antagit titeln rikets hövits-man, drog han till Dalarna men blev i jan. 1470 grundligt slagen av dalkarlarna, som anfördes av Sten och Nils Sture, och måste fly till Danmark. I maj s. å. återkom han till Sverige ombord på en dansk flotta men led ett nytt nederlag i Uppland omkr. 1 aug., trol. vid Läby, ehuru han även denna gång vunnit tillslutning bland allmogen i Fjärdhundra. Efter att ha undkommit till Kalmar åtföljde han Kristian I under expeditionen till Sverige 1471. Med en del av Upplandsbönderna kämpade Erik Karlsson under dannebrogen i slaget vid Brunkeberg (10 okt.). Han försonade sig 1472 med Sten Sture, varvid han miste Stäkeholm. Under sina sista år synes han ha bott på Norrby i Östergötland. Vid ett försök till tvångsgästning hos prästen i överselö, Södermanland, 20 mars 1491 råkade han med sitt följe i handgemäng med en del till prästens försvar uppträdande personer och blev därvid så illa sårad, att han ett par dagar senare avled. 5. Johan Kristiernsson, riksråd (omkr. 1430—77), son till 2 ovan. Spelade eg. blott under 1460-talet någon större politisk roll. Tvärtemot ättens traditioner tog han parti för Karl Knutsson, som var morbroder till hans första gemål, Sten Sture d. ä:s syster Birgitta GustavsdotterSture. Under Karl Knutssons andra regeringsperiod, 1464—65, stödde han alltså denne mot Jöns Bengtsson och stod, sedan konungen 1465 måst avsäga sig kronan, i förbindelse med honom genom upprepade besök på hans slott Raseborg; härvid förmedlade han det politiskt viktiga giftermålet mellan Ivar Axelsson (Tott) och Karls dotter Magdalena 1466 och överbringade till Karl dalkarlarnas första uppfordran i nov. s. å., att konungen skulle återtaga regeringen. Urspr. bosatt på örby (örbyhus), ärvde han med Birgitta Sture Rydboholm och flyttade själv dit. Efter den första hustruns död 1472 gifte han om sig med marsken Tord Bondes dotter Birgitta. I det tidigare äktenskapet hade han sönerna Kristiern och Erik (se nedan). 6. Nils Kristiernsson, riksråd (d. 1464), son till 2 ovan. Deltog i Jöns Bengtssons uppror mot Karl Knutsson 1457 och i brorsonen biskop Kettil Karlssons (se d. o.) resning mot Kristian I 1464; till denna resnings framgång bidrog han kraftigt i sin egenskap av slottsherre på Västerås slott, varunder Dalarna lydde, men han avled kort efter slaget vid Haraker. 7. Kristiern Johansson, riksråd, son till 5 ovan. Var på 1490-talet slotts-hövitsman i Kalmar. Hans sätesgård var det efter fadern ärvda örby. Någon större poli tisk roll spelade han aldrig. Han levde ännu 1494 men var död 1497. 8. Erik Johansson, riksråd (d. 1520 8/ii), son till 5 ovan. Synes 1496 ha deltagit i det finska kriget och biträdde sin morbroder Sten Sture d. ä. i 1497 års inbördesstrider. Han medverkade sedan i upproret mot konung Hans 1501 och blev vid denna tid riksråd. 1504—05 var han hövitsman på Kastel-holms slott på Åland; eljest levde han utan tjänst på sin sätesgård Rydboholm. Besvågrad med Sten Sture d. y., blev han såsom medlem av Sturepartiet avrättad vid Stockholms blodbad. Man märker hos honom föga av de stora egenskaper, som kännetecknade hans son Gustav I. Antydningar saknas ej, att han lidit av psykisk ohälsa; den häftighet och våldsamhet i lynnet, som röjer sig hos flera av ättens medlemmar, är för hans del starkt betygad. Av hans barn med Cecilia Månsdotter (se d. o.) av Eka synes utom konung Gustav endast dottern Margareta, g. m. Joakim Brahe och därefter (från 1525) med greve Johan av Hoya, ha nått mogen ålder. G. C-n. Vasco da Ga'ma [va^ko da], se Gam a. • Vasconcellos [vajkåsä^oj*], Carolina Wil-helma de, f. Michaelis, portugisisk romanist (1851—1925), g. m. författaren Joaquim de V., prof, vid univ. i Coimbra 1910. V. utgav arbeten huvudsaki. i portugisisk filologi, litteraturhistoria och folklore. Vase, vapenbild, se Vasaätt en, sp. 103. Vasektoml, operation på sädesledaren (vas deferens, se Könsorgan, sp. 502), som företas företrädesvis i rashygieniskt syfte på en person med dåliga arvsanlag för att betaga honom fortplantningsförmågan. J. E. J-n.* Vaselin, en vit el. brungul, amorf, homogen, i tunt lager genomskinlig massa av en lös salvas konsistens utan lukt el. smak. V. är olösligt i vatten, mycket svårlösligt i sprit, lättlös-ligt i eter, kloroform, flyktiga och feta oljor. Smältpunkten växlar mellan 38° och 50° C. V. fås ur vissa slag av m a s s u t (se Petroleum, sp. 935). Vissa slag av v. äro vita, andra, ss. amerikanskt v., gulbruna. Massan består av en blandning av flera dels fasta, dels flytande, amorfa kolväten av metanserien med hög kolhalt — alltså icke fett, vilket medför fördelen, att preparatet icke kan härskna. Själva massan kan genom kraftig gnidning bringas in genom huden. V. har stor användning som salva. Sv. farmakopéns preparat är s. k. vitt vaselin. V. ingår som beståndsdel i flera tekniska preparat. Konstgjort v. bereder man genom att sätta paraf-fin el. ceresin till en tyngre mineralolja. C. G. S. Wascnius, finländsk släkt, härstammar från borgaren Matts Ersson Bi ur (d. 1743) i Tavastehus. Konsul Gustaf Otto W. (1789—1852) var tryckeriägare, tidningsutgi-vare, bokhandlare och förläggare i Helsingfors. Söner till honom voro generalkonsul Adolf Fredrik W. (1829—1903), idkare av mångsidig affärsverksamhet, bl. a. ledare av Tervakoski pappersbruk, och prof. G. V. Vasenius (se d. o.). H. E. P. Vasenius, Gustaf Valfrid, finländsk litteraturhistoriker (1848—1928); se släktart. W a s e n i u s. Blev 1880 docent vid Helsingfors univ., var 1892—1901 vicebibliotekarie