Vater-Paciniska känselkroppar—Vatikanen 124 123 Vater-Paciniska känselkroppar [fä'- [--pat-JTni-],-] {+-pat- JTni-],+} se Paciniska känselkroppar. Waterproof [coå'tepröf], eng., vattentät, d. v. s. ogenomtränglig för vatten och fuktighet; ett starkt och fast kyprat ylletyg, som urspr. tillverkades i England; även dets. som regnkappa el. regnrock. G. 11-r. Watford [<uå'tfad], stad i Hertfordshire, s. ö. England, vid Thames’ biflod Colne; 56.799 inv. (1931). Gammal stad, i nyare tid snabbt tillväxande som förort till London. Stora bryggerier och kvarnar. Vathy [vapi'], städer i Grekland, se 11 h a-k a och S a m o s. Vatici'nium, lat., profetia, spådom. Vatikanen, Vatikänpalatset, påvens residens i Rom, är beläget på högra Tiber-stranden vid sluttningen av det forna Mons Vaticanus, strax n. om Peterskyrkan. Redan på 500-talet uppfördes invid kyrkan två byggnader, som blevo tillfälliga bostäder för påvarna. På 1200-talet tillkom det sedermera s. k. Palazzo Vecchio, som efter påvarnas återkomst från Avignon 1378 tidtals blev deras residens. Täml. förfallet, blev det återställt och förnyat av Nikolaus V (d. 1455). Under Sixtus IV byggdes Sixtinska kapellet, invigt 1483, och kort därefter den lilla sommarvillan Belvedere (1490), 1/2 km n. om det gamla palatset. Under Julius II genomgick V. en total omgestaltning under ledning av arkitekten Bramante. Vid San Damasogården byggdes en ny länga med öppna loggior i tre våningar. Väldiga byggnadslängor drogos fram från Palazzo Vecchio till Belvedere, omslutande en långsträckt gårdsplan, Cortile di Belvedere, som med terrasser höjde sig till Giardino della Pigna, där perspektivet avslutades med en praktfull fondarkitektur. Hela anläggningen fick en längd av mer än 400 m. Gårdarnas ståtliga sammanhang förstördes, då Sixtus V (d. 1590) skilde dem genom en tvärlänga för biblioteket. Pius VI (d. 1799) tillbyggde en ny museiflygel invid Belvedere. Till palatset leda två huvudtrappor, Scala regia, anlagd av Bernini 1666, som leder upp till Sala regia och Sixtinska kapellet, samt Scala pia, som leder upp till Cortile di San Damaso och påvens bostadsvåning. V. innehåller 1,000 rum och upptar en yta av 55,000 kvm. Av den konstnärliga utsmyckningen märkas fresker i det gamla palatset av Fra Angelico i Nikolaus V :s kapell samt av Pinturicchio i Appartamen-to Borgia. I Sixtinska kapellet målades väggarna av Botticelli, Ghirlandajo, Perugino m. fl. samt taket av Michelangelo, som senare också målade den stora fresken av yttersta domen på ena kortväggen. De s. k. stanzerna och loggiorna (bild 5—6) smyckas av Rafaels och hans lärjungars fresker. — Antiksamlingen grundlädes av Julius II och har sedermera utvidgats av Clemens XIV (d. 1774) och Pius VI (d. 1799), efter vilka den bär namnet Museo Pio-Clementino. Museo Chiaramonti och Brac-cio nuovo grundlädes av Pius VII (d. 1823). Galleria lapidaria (inskrifter) samt de egyptiska och etruskiska museerna bildades av Gregorius XVI (d. 1846). Målningsgalleriet är sedan 1909 förlagt till v. längans bottenvåning. I våra dagar äga stora förändringar rum i V. Nya byggnader ha anlagts såväl för förvaltningen som för museerna. I sin helhet torde den planerade nya ordningen icke ännu vara genomförd. — Se »The Vatican, its history, its treasures» (1914). G-g N. (II. C-l.) Det påvliga arkivet (Archivio Segreto della Santa Sede) är det äldsta bestående och mest universella i världen. Tillförlitliga uppgifter om detsamma finnas från 300-talet. Det överflyttades 1305 och senare till Avignon och fördes, sedan påven 1378 återvänt till Rom, vid olika tillfällen (senast 1783) tillbaka dit. 1475 skaffade Sixtus IV det rum i V., där den nuv. arkivbyggnaden (i v. byggnadslängans mitt) uppfördes 1611. Synnerligen viktiga arkiv förvarades dock till franska ockupationen 1798 i San Angelo. Napoleon lät 1810 föra arkivet till Paris, varifrån det 1817 återflyttades till Rom. I senare tider ha med detsamma införlivats statssekretariatets (1884 —1909), konsistoriets (1907) m. fl. arkiv, och genom inköp av bl. a. huset Borgheses arkiv (1893) har det ytterligare ökats samt uppges omfatta över 102,000 bd och faskiklar. Bland dess viktigaste avd. må nämnas Regesta (i regel koncept till bullor), i serie från Innocentius III (påve 1198—1216), Supplicationes (ansökningar jämte resolutioner), de äldsta från Clemens VI (påve 1342—52), samlingen av fördrag och privilegier (den äldsta originalurkunden är Otto I:s privilegium av 962), Brevia (se Breve), bevarad som serie från Martin V (1417), Nuntiaturae (de påvliga sändebudens, nuntiernas, berättelser samt instruktioner och skrivelser till dem m. m.), med början från Leo X (påve 1513—21). Till 1879 stodo arkiv och bibliotek under en kardinalprefekt; sedan dess står det förra under en kardinalarkiva-rie, det senare under en kardinalbibliotekarie. Först 1881 öppnades arkivet för forskare från hela världen. Efter Pius XI :s trontillträde och under ledning av den nuv. prefekten, Angelo Mercati, har arkivet fått sina lokaler utvidgade, samtidigt som ett flertal förteckningar och arkivaliska undersökningar börjat utges. En mängd handlingar, företrädesvis Regesta, har tidigare utgivits dels av arkivets tjänstemän, dels av utländska lärde, ofta på regeringsuppdrag. Urkunder av vikt för Sveriges historia avskrevos genom C. F. Fre-denheims (se d. o.) och A. G. Ahlqvists försorg 1783 och 1788, resp. 1870-talet, av P. A. Munch 1861, av K. H. Karlsson (se d. o.) 1894—1900, av H. Iluldt samt på L. M. Bååths initiativ av sex skandinaviska historiska expeditioner till Rom 1920—33. Som frukt av detta ännu icke helt slutförda revisionsarbete, vilket för huvudserierna framförts till 1521, föreligger ett tillskott på över 1,200 nyfunna medeltids-urkunder till Sveriges historia, av vilka de allra flesta förvaras i svenska Riksarkivet i form av fotostatiska reproduktioner. Se härom uppsatser av A. Krarup i dansk Hist. Tidsskr., 9: 3 (1924), av L. M. Bååth i Anna-les Institutorum, III (1930), och av K. H. Karlsson i Medd. från Sv. Riksarkivet 1900. — Litt.: P. A. Munch, »Oplysninger om det pavelige archiv» (tr. 1876); K. II. Karlsson i Nord. Tidskr. 1905; J. de Loye, »Les archives de la chambre apostolique au 14e siècle», I (1899); G. Brom, »Guide aux archives du Vatican» (2:a, omarb. uppl. 1911); »Sussidi per la consultazione delFarchivio Vaticano», 1—2