Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vater-Paciniska känselkroppar - Waterproof - Watford - Vathy - Vaticinium - Vatikanen, Vatikanpalatset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vater-Paciniska känselkroppar—Vatikanen
124
123
Vater-Paciniska känselkroppar [fä’- [–pat-JTni-],-] {+-pat-
JTni-],+} se Paciniska känselkroppar.
Waterproof [coå’tepröf], eng., vattentät, d.
v. s. ogenomtränglig för vatten och fuktighet;
ett starkt och fast kyprat ylletyg, som urspr.
tillverkades i England; även dets. som
regnkappa el. regnrock. G. 11-r.
Watford [<uå’tfad], stad i Hertfordshire, s. ö.
England, vid Thames’ biflod Colne; 56.799
inv. (1931). Gammal stad, i nyare tid snabbt
tillväxande som förort till London. Stora
bryggerier och kvarnar.
Vathy [vapi’], städer i Grekland, se 11 h
a-k a och S a m o s.
Vatici’nium, lat., profetia, spådom.
Vatikanen, Vatikänpalatset, påvens
residens i Rom, är beläget på högra
Tiber-stranden vid sluttningen av det forna Mons
Vaticanus, strax n. om Peterskyrkan. Redan
på 500-talet uppfördes invid kyrkan två
byggnader, som blevo tillfälliga bostäder för
påvarna. På 1200-talet tillkom det sedermera
s. k. Palazzo Vecchio, som efter påvarnas
återkomst från Avignon 1378 tidtals blev deras
residens. Täml. förfallet, blev det återställt
och förnyat av Nikolaus V (d. 1455). Under
Sixtus IV byggdes Sixtinska kapellet, invigt
1483, och kort därefter den lilla sommarvillan
Belvedere (1490), 1/2 km n. om det gamla
palatset. Under Julius II genomgick V. en
total omgestaltning under ledning av
arkitekten Bramante. Vid San Damasogården
byggdes en ny länga med öppna loggior i tre
våningar. Väldiga byggnadslängor drogos fram
från Palazzo Vecchio till Belvedere,
omslutande en långsträckt gårdsplan, Cortile di
Belvedere, som med terrasser höjde sig till
Giardino della Pigna, där perspektivet
avslutades med en praktfull fondarkitektur. Hela
anläggningen fick en längd av mer än 400 m.
Gårdarnas ståtliga sammanhang förstördes,
då Sixtus V (d. 1590) skilde dem genom en
tvärlänga för biblioteket. Pius VI (d. 1799)
tillbyggde en ny museiflygel invid Belvedere.
Till palatset leda två huvudtrappor, Scala
regia, anlagd av Bernini 1666, som leder upp
till Sala regia och Sixtinska kapellet, samt
Scala pia, som leder upp till Cortile di San
Damaso och påvens bostadsvåning.
V. innehåller 1,000 rum och upptar en
yta av 55,000 kvm. Av den konstnärliga
utsmyckningen märkas fresker i det gamla
palatset av Fra Angelico i Nikolaus V :s
kapell samt av Pinturicchio i
Appartamen-to Borgia. I Sixtinska kapellet målades
väggarna av Botticelli, Ghirlandajo, Perugino
m. fl. samt taket av Michelangelo, som senare
också målade den stora fresken av yttersta
domen på ena kortväggen. De s. k. stanzerna
och loggiorna (bild 5—6) smyckas av Rafaels
och hans lärjungars fresker. — Antiksamlingen
grundlädes av Julius II och har sedermera
utvidgats av Clemens XIV (d. 1774) och Pius
VI (d. 1799), efter vilka den bär namnet Museo
Pio-Clementino. Museo Chiaramonti och
Brac-cio nuovo grundlädes av Pius VII (d. 1823).
Galleria lapidaria (inskrifter) samt de
egyptiska och etruskiska museerna bildades av
Gregorius XVI (d. 1846). Målningsgalleriet är
sedan 1909 förlagt till v. längans
bottenvåning. I våra dagar äga stora förändringar
rum i V. Nya byggnader ha anlagts såväl
för förvaltningen som för museerna. I sin
helhet torde den planerade nya ordningen icke
ännu vara genomförd. — Se »The Vatican, its
history, its treasures» (1914). G-g N. (II. C-l.)
Det påvliga arkivet (Archivio Segreto
della Santa Sede) är det äldsta bestående och
mest universella i världen. Tillförlitliga
uppgifter om detsamma finnas från 300-talet. Det
överflyttades 1305 och senare till Avignon och
fördes, sedan påven 1378 återvänt till Rom,
vid olika tillfällen (senast 1783) tillbaka dit.
1475 skaffade Sixtus IV det rum i V., där
den nuv. arkivbyggnaden (i v.
byggnadslängans mitt) uppfördes 1611. Synnerligen
viktiga arkiv förvarades dock till franska
ockupationen 1798 i San Angelo. Napoleon lät
1810 föra arkivet till Paris, varifrån det 1817
återflyttades till Rom. I senare tider ha med
detsamma införlivats statssekretariatets (1884
—1909), konsistoriets (1907) m. fl. arkiv, och
genom inköp av bl. a. huset Borgheses arkiv
(1893) har det ytterligare ökats samt uppges
omfatta över 102,000 bd och faskiklar. Bland
dess viktigaste avd. må nämnas Regesta (i regel
koncept till bullor), i serie från Innocentius
III (påve 1198—1216), Supplicationes
(ansökningar jämte resolutioner), de äldsta från
Clemens VI (påve 1342—52), samlingen av fördrag
och privilegier (den äldsta originalurkunden
är Otto I:s privilegium av 962), Brevia (se
Breve), bevarad som serie från Martin V
(1417), Nuntiaturae (de påvliga sändebudens,
nuntiernas, berättelser samt instruktioner och
skrivelser till dem m. m.), med början från
Leo X (påve 1513—21). Till 1879 stodo arkiv
och bibliotek under en kardinalprefekt; sedan
dess står det förra under en
kardinalarkiva-rie, det senare under en kardinalbibliotekarie.
Först 1881 öppnades arkivet för forskare från
hela världen. Efter Pius XI :s trontillträde och
under ledning av den nuv. prefekten, Angelo
Mercati, har arkivet fått sina lokaler
utvidgade, samtidigt som ett flertal
förteckningar och arkivaliska undersökningar börjat
utges. En mängd handlingar, företrädesvis
Regesta, har tidigare utgivits dels av
arkivets tjänstemän, dels av utländska lärde, ofta
på regeringsuppdrag. Urkunder av vikt för
Sveriges historia avskrevos genom C. F.
Fre-denheims (se d. o.) och A. G. Ahlqvists försorg
1783 och 1788, resp. 1870-talet, av P. A. Munch
1861, av K. H. Karlsson (se d. o.) 1894—1900,
av H. Iluldt samt på L. M. Bååths initiativ
av sex skandinaviska historiska expeditioner
till Rom 1920—33. Som frukt av detta ännu
icke helt slutförda revisionsarbete, vilket för
huvudserierna framförts till 1521, föreligger
ett tillskott på över 1,200 nyfunna
medeltids-urkunder till Sveriges historia, av vilka de
allra flesta förvaras i svenska Riksarkivet
i form av fotostatiska reproduktioner. Se
härom uppsatser av A. Krarup i dansk Hist.
Tidsskr., 9: 3 (1924), av L. M. Bååth i
Anna-les Institutorum, III (1930), och av K. H.
Karlsson i Medd. från Sv. Riksarkivet 1900.
— Litt.: P. A. Munch, »Oplysninger om det
pavelige archiv» (tr. 1876); K. II. Karlsson i
Nord. Tidskr. 1905; J. de Loye, »Les archives
de la chambre apostolique au 14e siècle», I
(1899); G. Brom, »Guide aux archives du
Vatican» (2:a, omarb. uppl. 1911); »Sussidi per la
consultazione delFarchivio Vaticano», 1—2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
