121 Vasstorv—Waterloo 122 a vaterbord, b vater-bordsplanka, c däcks-balk, d däcksplanka. mängd och något parakasein (se Äggviteämnen). Efter ystning av oskummad mjölk kan v. innehålla så mycket fett, att dess avskiljande medelst cent-rifugering till v a s s-legrädde och dennas kärning till vasslesmör löna sig. Av v. beredes genom inkokning m e s-ost el. mjölksocker, men mest brukas den till foder åt svin. V. efter skum-mjölksystning el. cent-rifugering innehåller omkr. 93 % vatten, 4,8—5,o % mjölksocker och därav bildad mjölksyra, minst 0,05 % fett, 1 % äggviteämnen och 0,6 % salter. 12 kg v. motsvara i näringsvärde 6 kg separerad mjölk el. 1 foderenhet. II. J. Dft. Vasstorv, dets. som bladvasstorv (se Torv). Vassunda, socken i Stockholms län, Ärling-hundra härad, n. om Sigtuna, på Mälarslätten, mellan Mälarvikarna Garnsviken och Ekoln; 32,56 kvkm, 629 inv. (1933). 1,603 har åker, 1,001 har skogsmark. Ingår i Sigtuna, S:t Olofs, S:t Pers, V. och Haga pastorat i Ärkestiftet, Seminghundra och Ärlinghundra kontr. Vassy [vas?], off. W a s s y, stad i fr. dep. Haute-Marne, vid Marnes biflod Blaise; 3,353 inv. (1921). Om blodbadet i V. se H u g e-notter, sp. 89. Vassända-Naglum, socken i Älvsborgs län, Väne härad, invid Vänersborg och Göta älv; 107,64 kvkm, 4,887 inv. (1933). Odlade dalslätter mellan brant uppstigande bergplatåer. I n. ö. den i Trollhätte kanal (se d. o.) ingående Karlsgrav. 2,683 har åker, 3,807 har skogsmark. I V. ligga Restads (se d. o.) sjukhus, egendomarna Onsjö och önafors. Om Grunnebo hed se d. o. Socknen bildades 1887 genom sammanslagning av Vassända och Nag-lum. Den redan 1799 för båda socknarnas gemensamma bruk fullbordade kyrkan kallas även Gustav Adolfs kyrka. V. ingår i V :s o. Väne-Ryrs pastorat, Skara stift, Väne kontr. Va'stenjaure, Lule älvs näst största källsjö, i Jokkmokks socken, Lappland (se kartan vid d. o., n. bladet), mellan Sareks fjällmassiv och norska gränsen; 88 kvkm, 548 m ö. h., 134 m djup. Se vidare Lule älv. Västöspati, se Mytologi, sp. 571. Vastövius, Johannes, kyrkohistoriker (d. 1642). Var en av Sigismunds katolska svenska anhängare, inskrevs i jesuitkollegiet i Brauns-berg 1595, kom till Rom 1599 samt var 1607 Sigismunds hovkaplan i Krakau och åtm. från 1621 kanik i Ermeland. V. tryckte 1623 i Köln sin berömda svenska helgonkrönika, »Vitis Aquilonia» (ny uppl., utg. av E. Benzelius, 1708), och var då bl. a. apostolisk protonotarie och Sigismunds bibliotekarie. — Litt.: O. Walde, »Storhetstidens litterära krigsbyten», II (1920); F. Lindberg i »Västerviks historia», I (1933). B. H-d;F. Lbg. Vater [fa'-], A., se Pacini, F. Vaterbom (av holl. water, vatten), skpsb., träspira el. stålrör, som vid användandet anbringas ung. tvärs ut från fartygssidan för förtöjning av båtar. Ax. L. Vaterbord (av holl. water, vatten), skpsb., byggnadstimmer på träfartyg, som anbringas i övre vinkeln mellan fartygssidan och däcks-balkarna. V., som i regel utföres av ek, tjänar som långskeppsförstärkning och för fasthållande av däcksbalkarna. För att vinna ytterligare styrka anbringar man ofta innanför v. en el. flera vaterbordsplankor. På järnfartyg består v. av järnplåtar, s. k. vaterbords-el. däck sst ringer plåtar. Ax. L. Waterbury [caå'tob(o)ri], industristad i Connecticut, U. S. A., n. n. v. om New Haven, vid Naugatuck river; 99,902 inv. (1930). Centrum för U. S. A:s mässingsindustri; tillv. av ur, instrument, nysilverartiklar och kemikalier. Waterford [<yä'tofod], ir. Port Låirge. 1. Grevsk. i s. ö. delen av prov. Munster, Irländska fristaten; 1,839 kvkm, 78,562 inv. (1926; med W. 2). Omfattar det bergiga kustlandet mellan floderna Suir och Blackwater, som når 795 m ö. h. i Knockmealdown mountains. Boskapsskötsel, jordbruk och fiske. 2. Huvudstad i nämnda grevsk., vid Suir, ovanför dess mynning i W. harbour, bildar egen county borough; 26,647 inv. (1926); biskopssäte. Utmärkt hamn med stor export av boskap och jordbruksalster; betydande fiske; bryggerier, kvarnar m. m. — W. var före 1171 en av de danska vikingarnas förnämsta fasta platser på Irland. Vatèria, bot., se Dipterocarpaceae. Vaterland [fä'torlant], se Leviathan. Waterloo [flamskt uttal vä'torlå, fr. vatär-lå', eng. (oåtolö'], by i belg. prov. Brabant, 15 km s. s. ö. om Bryssel; 6,004 inv. (1933). — 18 juni 1815 utkämpades vid W. och de s. därom belägna byarna Mont-Saint-Jean och La Belle-Alliance det slag, som medförde Na-poleons nederlag efter de »hundra dagarnas» välde. Napoleon angrep med ung. 125,000 man de engelska och preussiska stridskrafter under Wellington och Blücher om ung. 210,000 man, som stodo i Belgien. Efter att ha besegrat och tillbakakastat preussarna vid Li-gny anföll Napoleon med 70,000 man engelsmännen, som med över 60,000 man fattat posto på höjden vid Mont-Saint-Jean. En fransk styrka under Grouchy, som skulle hindra preussarna att komma till undsättning, misslyckades häruti. Trots upprepade attacker av franskt infanteri och kavalleri höllo engelsmännen dock sina ställningar. Napo-leons överlägsenhet i artilleri förmådde ej avgöra slaget till hans fördel. Preussarnas uppträdande med 60,000 man i fransmännens högra flank fullbordade dessas nederlag, varefter preussarna energiskt förföljde de slagna. Fransmännens förluster voro visserligen ej betydande, men Napoleon var dock definitivt slagen trots gardets tapperhet (»La garde meurt et ne se rend pas»; gardet dör men ger sig icke). — Se fr. monogr. av E. Lenient (1915) och G. Kobb i Hist. Tidskr. 1902. N. F-ll. Waterloo [coätolö'], stad i lowa, U. S. A., vid Cedar river, biflod till Mississippi; 46,191 inv. (1930). Järnvägsknut och handelscentrum för en rik jordbruksbygd; tillv. av jordbruksmaskiner.