Vatikankonsiliet—Vatna j ökull 125 (1926—31); B. Katterbach, »Inventario dei registri delle suppliche» (1932). Biblioteket (Biblioteca Apostolica Vati-cana; jfr bild 8 på plansch), grundlagt av Nikolaus V, förvarat i en byggnad, som 1587—89 uppfördes av Fontana, omfattar omkr. 400,000 böcker och 60,000 handskrifter. (Bland handskriftssamlingarna märkes den, som tillhört drottning Kristina och förvärvades 1690 1 I de vackra rummen mellan arkivet och biblioteket finns ett referensbibliotek (Biblioteca di consultazione), bildat av Leo XIII, huvudsaki. genom gåvor från nästan alla länder (även från Sverige) och som innehåller de olika ländernas viktigaste historiska litteratur. Till dessa avd. ansluta sig smärre samlingar av föremål från den kristna forntiden och av antika målningar. I bottenvåningen är påv-liga mosaikfabriken, berömd för sina avbildningar i glasmosaik av ryktbara målningar. — Se E. Tisserand och E. R. Koch, »The Vatican library» (1929). E. Ngn. Vatikankonsiliet (off. Conci'lium Vaticänum primum, det första Vatikankonsiliet), det, efter rom.-kat. räkning, tjugonde ekumeniska kyrkomötet, hölls i Rom i Vatikanen (Peters-kyrkan) 8 dec. 1869—20 okt. 1870. Dess förnämsta beslut var antagandet av dogmen om påvens infallibilitet (ofelbarhet), vars genomdrivande man i jesuitkretsar länge arbetat på. Redan 1864 hade den jesuitledde Pius IX fört frågan på tal inför kardinalerna, och 1867 tillsattes »kommissioner» för att förbereda över-läggningsämnen, däribland ofelbarhetsdogmen. Genom bullan »Aeterni Patris» 29 juni 1868 sammankallades mötet och öppnades av påven själv 8 dec. 1869. Av de 1,050 röstberättigade prelaterna infunno sig 774 i Rom, de flesta italienare. Även Amerika, Asien och Australien voro representerade. Ordf, var kardinal de Angelis och sekr. biskop J. Fessler. Sammanträdena voro av tre slag: 1) utskottssammanträden, där frågorna undergingo förberedande behandling; 2) generalkongregatio-ner, där frågorna diskuterades av hela mötet »in pleno» men för slutna dörrar; 3) offentliga sessioner, där besluten skulle högtidligen fattas. På den första sessionen öppnades mötet. På den andra skulle framläggas ett slags dogmatiskt kompendium, grundat på »Syllabus» 1864 och kallat »Schema de fide». På grund av starkt motstånd blev det återremitterat till kommissionen. Mellan andra och tredje sessionen framlades ett »Schema de ecclesia Christi» (om Kristi kyrka), som plötsligt 6 mars försågs med ett bihang ang. påvens primat av det innehåll, att »påven i frågor, som röra tron och det sedliga livet, icke kan begå misstag». Ofelbarhetsdogmen var därmed formligen förelagd mötet till antagande. Det påvligjesuitiska partiet hade hoppats på ett enhälligt antagande. Men en stark opposition, ledd av framstående kardinaler och biskopar, motsatte sig. Den sålunda utbrutna tvedräkten inom mötet kom till synes även vid behandlingen av »Schema de fide», som dock slutligen antogs vid tredje sessionen. Därefter överlädes om »Schema de ecclesia» och ofelbarhetsdogmen. Vid en förberedande omröstning 13 juli röstade endast 451 ja. 88 röstade nej och sökte förmå påven taga tillbaka ofelbarhetsdogmen men utan resultat. 126 De av oppositionspartiet, som ej gåvo med sig, reste hem utom två, vilka även vid fjärde sessionen hade mod att rösta nej. Endast 535 voro kvar vid beslutets antagande 18 juli. Efter omröstningen gav påven sin apostoliska sanktion åt kyrkomötets beslut, som kallas »Constitutio Pastor aeternus». Mötets resultat blev å ena sidan en stark centralisation av påvemakten, å andra sidan en schism, som ledde till skapandet av gammalkatolikernas (se d. o.) kyrka Litt.: »Acta et decreta sacrorum recentiorum conciliorum», 7 (1892); Th. Gran-derath, »Geschichte des Vatikanischen Kon-zils» (3 bd, 1903—06); C. Butler, »The Vatican council» (1930). Hg Pl. Vatikanstaden, it. Cittå del Vaticano, den del av Rom, som står under påvens suveränitet och utgör en från Italien skild stat, S t a t o della cittå del Vaticano; 0,44 kvkm, 1,025 inv. (1933). V. omfattar Vatikanpalat-set, Peterskyrkan, Giardino Vaticano och v. härom belägna kvarter (jfr färgkartan vid art. Rom) samt omges av murar; till V. hör även Petersplatsen (Piazza San Pietro), som dock är öppen för allmänheten och står under italienska polisväsendet. Däremot tillhöra de byggnader (Lateranpalatset m. fl.) i Rom med omnejd, för vilka påven åtnjuter exter-ritorialitetsrätt, icke V. Den verkställande makten utövar påven genom en inför honom ansvarig guvernör. Ordningen upprätthålles av ett schweizergarde (120 man) och en gendarmkår (103 man); dessutom finnas ett adels-garde och ett hedersgarde. V. har egen diplomati, eget post- och telegrafväsen, egen järnvägsstation, radiotelegrafstation och rundradiosändare samt präglar egna mynt. Rom.-kat. läran är statsreligion. Flaggan är gul och vit i två vertikala fält; det vita (yttre) är belagt med statsvapnet (i guld och silver): två korslagda nycklar, krönta av en tiara. V. upprättades genom Lateranfördraget 11 febr. 1929 mellan påven och italienska staten. Denna överenskommelse gjorde slut på det tillstånd av spänning, som varit rådande dem emellan, sedan Kyrkostaten 1870 med våld införlivats med konungariket Italien och påven vägrat träda i officiell förbindelse med den nya staten samt ålagt sig en frivillig fångenskap i Vatikanen (jfr Garantilagen). Till gengäld för att påven tillerkändes full suveränitet över den nya form av kyrkostat, som V. utgör, fick han erkänna Italien som konungarike under huset Savojen med Rom som huvudstad. Diplomatiska förbindelser upprättades genom en italiensk ambassadör vid Vatikanen och en påvlig nuntie vid italienska hovet. Som ersättning för de påvliga anspråken på den forna Kyrkostaten förband sig Italien att betala 750 mili. lire kontant samt 1,000 mill. lire i statsobligationer. Fördraget åtföljdes av ett konkordat, där Italien förbinder sig att återinföra religionsundervisningen i skolorna och att erkänna giltigheten av kyrklig vigsel. S. F. Watling island [<uå'tlirx äFlond], se Baha-m a ö a r n a. Vatnajökull [va'tnajöködl], Islands och Europas största glaciär (jfr Island, sp. 771 och kartan); 8,500 kvkm, d. v. s. lika stor som hela Skaraborgs län. Dess högsta punkt, på öræfajökull, 2,119 m ö. h., är även Is