Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vatikankonsiliet—Vatna j ökull
125
(1926—31); B. Katterbach, »Inventario dei
registri delle suppliche» (1932).
Biblioteket (Biblioteca Apostolica
Vati-cana; jfr bild 8 på plansch), grundlagt av
Nikolaus V, förvarat i en byggnad, som 1587—89
uppfördes av Fontana, omfattar omkr. 400,000
böcker och 60,000 handskrifter. (Bland
handskriftssamlingarna märkes den, som tillhört
drottning Kristina och förvärvades 1690 1 I
de vackra rummen mellan arkivet och
biblioteket finns ett referensbibliotek (Biblioteca di
consultazione), bildat av Leo XIII,
huvudsaki. genom gåvor från nästan alla länder
(även från Sverige) och som innehåller de olika
ländernas viktigaste historiska litteratur. Till
dessa avd. ansluta sig smärre samlingar av
föremål från den kristna forntiden och av
antika målningar. I bottenvåningen är
påv-liga mosaikfabriken, berömd för sina
avbildningar i glasmosaik av ryktbara
målningar. — Se E. Tisserand och E. R. Koch,
»The Vatican library» (1929). E. Ngn.
Vatikankonsiliet (off. Conci’lium Vaticänum
primum, det första Vatikankonsiliet), det,
efter rom.-kat. räkning, tjugonde ekumeniska
kyrkomötet, hölls i Rom i Vatikanen
(Peters-kyrkan) 8 dec. 1869—20 okt. 1870. Dess
förnämsta beslut var antagandet av dogmen om
påvens infallibilitet (ofelbarhet), vars
genomdrivande man i jesuitkretsar länge arbetat på.
Redan 1864 hade den jesuitledde Pius IX fört
frågan på tal inför kardinalerna, och 1867
tillsattes »kommissioner» för att förbereda
över-läggningsämnen, däribland ofelbarhetsdogmen.
Genom bullan »Aeterni Patris» 29 juni 1868
sammankallades mötet och öppnades av påven
själv 8 dec. 1869. Av de 1,050 röstberättigade
prelaterna infunno sig 774 i Rom, de flesta
italienare. Även Amerika, Asien och
Australien voro representerade. Ordf, var
kardinal de Angelis och sekr. biskop J. Fessler.
Sammanträdena voro av tre slag: 1)
utskottssammanträden, där frågorna undergingo
förberedande behandling; 2)
generalkongregatio-ner, där frågorna diskuterades av hela mötet
»in pleno» men för slutna dörrar; 3)
offentliga sessioner, där besluten skulle
högtidligen fattas. På den första sessionen öppnades
mötet. På den andra skulle framläggas ett
slags dogmatiskt kompendium, grundat på
»Syllabus» 1864 och kallat »Schema de fide».
På grund av starkt motstånd blev det
återremitterat till kommissionen. Mellan andra
och tredje sessionen framlades ett »Schema de
ecclesia Christi» (om Kristi kyrka), som
plötsligt 6 mars försågs med ett bihang ang. påvens
primat av det innehåll, att »påven i frågor,
som röra tron och det sedliga livet, icke kan
begå misstag». Ofelbarhetsdogmen var
därmed formligen förelagd mötet till antagande.
Det påvligjesuitiska partiet hade hoppats på
ett enhälligt antagande. Men en stark
opposition, ledd av framstående kardinaler och
biskopar, motsatte sig. Den sålunda utbrutna
tvedräkten inom mötet kom till synes även
vid behandlingen av »Schema de fide», som
dock slutligen antogs vid tredje sessionen.
Därefter överlädes om »Schema de ecclesia»
och ofelbarhetsdogmen. Vid en förberedande
omröstning 13 juli röstade endast 451 ja. 88
röstade nej och sökte förmå påven taga
tillbaka ofelbarhetsdogmen men utan resultat.
126
De av oppositionspartiet, som ej gåvo med sig,
reste hem utom två, vilka även vid fjärde
sessionen hade mod att rösta nej. Endast 535
voro kvar vid beslutets antagande 18 juli.
Efter omröstningen gav påven sin apostoliska
sanktion åt kyrkomötets beslut, som kallas
»Constitutio Pastor aeternus». Mötets
resultat blev å ena sidan en stark centralisation av
påvemakten, å andra sidan en schism, som
ledde till skapandet av gammalkatolikernas (se
d. o.) kyrka Litt.: »Acta et decreta sacrorum
recentiorum conciliorum», 7 (1892); Th.
Gran-derath, »Geschichte des Vatikanischen
Kon-zils» (3 bd, 1903—06); C. Butler, »The Vatican
council» (1930). Hg Pl.
Vatikanstaden, it. Cittå del Vaticano, den
del av Rom, som står under påvens
suveränitet och utgör en från Italien skild stat, S t a t o
della cittå del Vaticano; 0,44 kvkm,
1,025 inv. (1933). V. omfattar
Vatikanpalat-set, Peterskyrkan, Giardino Vaticano och v.
härom belägna kvarter (jfr färgkartan vid
art. Rom) samt omges av murar; till V. hör
även Petersplatsen (Piazza San Pietro), som
dock är öppen för allmänheten och står
under italienska polisväsendet. Däremot tillhöra
de byggnader (Lateranpalatset m. fl.) i Rom
med omnejd, för vilka påven åtnjuter
exter-ritorialitetsrätt, icke V. Den verkställande
makten utövar påven genom en inför honom
ansvarig guvernör. Ordningen upprätthålles
av ett schweizergarde (120 man) och en
gendarmkår (103 man); dessutom finnas ett
adels-garde och ett hedersgarde. V. har egen
diplomati, eget post- och telegrafväsen, egen
järnvägsstation, radiotelegrafstation och
rundradiosändare samt präglar egna mynt.
Rom.-kat. läran är statsreligion. Flaggan är gul
och vit i två vertikala fält; det vita (yttre)
är belagt med statsvapnet (i guld och silver):
två korslagda nycklar, krönta av en tiara.
V. upprättades genom Lateranfördraget 11
febr. 1929 mellan påven och italienska staten.
Denna överenskommelse gjorde slut på det
tillstånd av spänning, som varit rådande dem
emellan, sedan Kyrkostaten 1870 med våld
införlivats med konungariket Italien och
påven vägrat träda i officiell förbindelse med den
nya staten samt ålagt sig en frivillig
fångenskap i Vatikanen (jfr Garantilagen).
Till gengäld för att påven tillerkändes full
suveränitet över den nya form av kyrkostat,
som V. utgör, fick han erkänna Italien som
konungarike under huset Savojen med Rom
som huvudstad. Diplomatiska förbindelser
upprättades genom en italiensk ambassadör
vid Vatikanen och en påvlig nuntie vid
italienska hovet. Som ersättning för de påvliga
anspråken på den forna Kyrkostaten förband
sig Italien att betala 750 mili. lire kontant samt
1,000 mill. lire i statsobligationer. Fördraget
åtföljdes av ett konkordat, där Italien
förbinder sig att återinföra
religionsundervisningen i skolorna och att erkänna
giltigheten av kyrklig vigsel. S. F.
Watling island [<uå’tlirx äFlond], se
Baha-m a ö a r n a.
Vatnajökull [va’tnajöködl], Islands och
Europas största glaciär (jfr Island, sp. 771
och kartan); 8,500 kvkm, d. v. s. lika stor
som hela Skaraborgs län. Dess högsta punkt,
på öræfajökull, 2,119 m ö. h., är även
Is
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
