Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vatnajökull - Vatsdöla- (el. Vatnsdöla) saga - Watson, John - Watson, John Broadus - Watson, John Christian - Watson, sir William - Watson-Wentworth, Ch. - Watt - Watt, James - Watt, Joachim von (Vadianus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Vatsdölasaga—Watt
128
lands högsta punkt. V. består av en väldig
central ismassa, från vilken över 40 glaciärer
utgå, bl. a. Dyngjujökull (400 kvkm) och
Bruarjökull (omkr. 500 kvkm). Genom
glaciär-älvarna ha s. om V. väldiga sandfält avlagrats,
varjämte kustens fjordar utfyllts och laguner
bildats. V. ligger på vulkanisk grund med
många kratrar, vilkas utbrott stundom
förorsaka katastrofal smältning och översvämningar
(jökulhlaup). Några kratrar höja sig som
nuna-takker över isen, medan de flesta ligga under
densamma. — Jfr Th. Thoroddsen, »Islands
jökler i fortid og nutid» (i Geogr. Tidsskr.,
11, 1891—92) och »Die Geschichte der
islän-dischen Vulkane» (1925).
Vatsdöla- (el. Vatnsdöla) saga (»berättelsen
om folket i Vatsdalen» på Nordlandet), en av
de intressantaste och mest kända isländska
släktsagorna. Den handlar om
landnamsman-nen Ingemund och hans ätt, skildrande
händelser från början av 800-talet till början av
1000-talet. V. är kulturhistoriskt värdefull
och har många uppgifter om hednisk folktro.
Den föreligger blott i sena pappersavskrifter.
V. är utg. av W. H. Vogt 1921. E-k N-n.
Watson [coå’tsøn], John, skotsk präst och
författare (1850—1907), verkade 1880—1905
inom en presbyteriansk församling i
Liverpool. Genom sina predikningar (i tryck bl. a.
»The upper room», 1895; »I nattvardssalen»,
1899) och sitt teol. författarskap (bl. a. »The
life of the master», 1900; »Vår Frälsares
lef-nad», s. å.) övade W. ett vidsträckt
inflytande. 1900 var han moderator för den
presbyterianska synoden. Mest känd blev han
dock genom sina skönlitterära, under pseud.
lan Mac 1 ar en publicerade och till flera
språk översatta skildringar av skotsk
folk-fromhet. Bland dessa märkas »Beside the
bonnie briar bush» (1894; sv. övers. 1897,
1914), »The days of auld lang syne» (1895;
sv. övers. 1899), »Kate Carnegie and those
ministers» (1897; sv. övers. 1901, 1914) samt
»Afterwards and other stories» (1898; sv.
övers. 1900, 1916). — Biogr. av W. Robertson
Nicoll (1908; på eng.) och M. Feuk (1920;
på sv.). E. Nwn.
Watson [<oå’tsøn], John B r o a d u s,
amerikansk psykolog (f. 1878), prof, vid Johns
Hopkins’ univ. 1908—20. W. är grundare av
behaviorismen (se
Uppförandepsykologi). Skr.: »Behaviorism» (1925; sv. övers.
1929), »Ways of behaviorism» (1928),
»Psy-chological care of infant and child» (1928; sv.
övers. 1930) m. fl. G. O-a.
Watson [coå’tsøn], John Christian,
australisk socialdemokratisk politiker (f. 1867).
W. inträdde tidigt i fackföreningsrörelsen,
blev 1890 ordf, i fackföreningsstyrelsen i
Sydney och tillhörde 1894—1901 lagstiftande
församlingen i Nya Syd-Wales. 1901—10 var W.
led. av Australiska statsförbundets
representantförsamling, där han till 1908 var ledare
för Labour party. Under några mån. 1904 var
W. Australiska statsförbundets premiär- och
finansminister. B. E-r.
Watson [a)å’ts9n], sir William, engelsk
skald (f. 1858). Debuterade redan 1880 men
vann framgång först med »Wordsworth’s
grave» (1890). Ilans diktning är övervägande
politisk, kritisk och filosofisk, till formen
klassicerande. Senare arbeten äro bl. a. »The
year of shame» (1896), »For England» (1903;
om boerkriget, mot imperialismen) och »The
superhuman antagonists» (1919). W:s
»Col-lected poems» i 2 bd utkommo 1906. W.
adlades 1917. R-nB.*
Watson-Wentworth [coåTsøn-caeAtcoøp], Ch.,
se R o c k i n g h a m.
Watt [vatt], fys., se Effekt 3 och
Elektriska enheter, sp. 581.
Watt [coåt], James, skotsk fysiker och
mekaniker (1736—1819). Blev 1757
instru-mentmakare vid univ. i Glasgow och var
från 1767 lantmätare och
vattenbyggnadsingenjör. 1769 uttog W. patent på en
enkelt verkande ångmaskin med särskild
kon-densor (se d. o. 1) jämte luftpump. Sedan
W. s. å. trätt i bolag med
järnverksäga-ren Roebuck, byggde han en större maskin,
men efter några år kom Roebuck i ekonomiskt
trångmål. Nytt kompanjonskap ingick W.
1774, med M. Boulton (se d. o.). Boulton &
Watt anlade en maskinfabrik i Soho och
levererade länge nästan alla ångmaskiner i
England, största delen av övriga Europa och
Amerika. W.s 1781 uttagna andra patent innebar
fem olika sätt för förvandling av kolvens
rätliniga rörelse till en roterande, så att den
kringdrev ett svänghjul och genom rörelsens
fortledande från svänghjulsaxeln kunde driva
alla slags maskiner, varjämte trottelventilen
och den därmed förbundna
centrifugalregula-torn (se d. o.) samtidigt infördes för att
reglera ångpåsläppningen i mån av maskinens
hastighet och arbete. I W :s nästa patent,
1782, gjordes ångmaskinen dubbelt verkande,
i det att sliden framsläppte ånga växelvis
över och under kolven och ångans expansion
nyttjades vid dess arbete i cylindern. 1784
patenterade han uppfinningen av
hävstångs-inrättningen, Watts parallellogram
(se d. o.). Genom indikatorn (se d. o.) kunde
ångans tryck och arbete på pistongen
bestämmas. Med alla dessa uppfinningar gjorde W.
ångmaskinen till en drivkraft av allmän
användbarhet för industriens och samfärdselns
behov. Sådan som han lämnade
lågtrycksma-skinen, har denna i det hela förblivit. — W.
stod långt före sin tid i uppfattningen av
begreppet »energi». Han införde benämningen
hästkraft (se d. o.) samt uppfann
brevkopie-pressen, en filarmikrometer, ett redskap för
perspektivritning, maskiner för skulpturverks
kopiering i förminskad skala, en ånghammare,
ånguppvärmning av rum m. m. Efter W. har
uppkallats effektenheten watt (se Effekt 3).
— Monogr. av G. Biedenkapp (1911) samt H.
W. Dickinson och R. Jenkins (1927). — W:s
porträtt återges på vidst. pl. T. E. A.*
Watt, Joachim
von (latiniserat V
a-d i a n u s), schweizisk
humanist och
reformator (1484—1551).
Efter att ha varit prof, i
klassiska språk i Wien
(1516 univ:s rektor)
blev W. 1518
stadsläkare och 1520 medlem
av rådet i S:t Gallen,
där han 1527
genomförde en reformert
gudstjänstordning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
