127 Vatsdölasaga—Watt 128 lands högsta punkt. V. består av en väldig central ismassa, från vilken över 40 glaciärer utgå, bl. a. Dyngjujökull (400 kvkm) och Bruarjökull (omkr. 500 kvkm). Genom glaciär-älvarna ha s. om V. väldiga sandfält avlagrats, varjämte kustens fjordar utfyllts och laguner bildats. V. ligger på vulkanisk grund med många kratrar, vilkas utbrott stundom förorsaka katastrofal smältning och översvämningar (jökulhlaup). Några kratrar höja sig som nuna-takker över isen, medan de flesta ligga under densamma. — Jfr Th. Thoroddsen, »Islands jökler i fortid og nutid» (i Geogr. Tidsskr., 11, 1891—92) och »Die Geschichte der islän-dischen Vulkane» (1925). Vatsdöla- (el. Vatnsdöla) saga (»berättelsen om folket i Vatsdalen» på Nordlandet), en av de intressantaste och mest kända isländska släktsagorna. Den handlar om landnamsman-nen Ingemund och hans ätt, skildrande händelser från början av 800-talet till början av 1000-talet. V. är kulturhistoriskt värdefull och har många uppgifter om hednisk folktro. Den föreligger blott i sena pappersavskrifter. V. är utg. av W. H. Vogt 1921. E-k N-n. Watson [coå'tsøn], John, skotsk präst och författare (1850—1907), verkade 1880—1905 inom en presbyteriansk församling i Liverpool. Genom sina predikningar (i tryck bl. a. »The upper room», 1895; »I nattvardssalen», 1899) och sitt teol. författarskap (bl. a. »The life of the master», 1900; »Vår Frälsares lef-nad», s. å.) övade W. ett vidsträckt inflytande. 1900 var han moderator för den presbyterianska synoden. Mest känd blev han dock genom sina skönlitterära, under pseud. lan Mac 1 ar en publicerade och till flera språk översatta skildringar av skotsk folk-fromhet. Bland dessa märkas »Beside the bonnie briar bush» (1894; sv. övers. 1897, 1914), »The days of auld lang syne» (1895; sv. övers. 1899), »Kate Carnegie and those ministers» (1897; sv. övers. 1901, 1914) samt »Afterwards and other stories» (1898; sv. övers. 1900, 1916). — Biogr. av W. Robertson Nicoll (1908; på eng.) och M. Feuk (1920; på sv.). E. Nwn. Watson [<oå'tsøn], John B r o a d u s, amerikansk psykolog (f. 1878), prof, vid Johns Hopkins’ univ. 1908—20. W. är grundare av behaviorismen (se Uppförandepsykologi). Skr.: »Behaviorism» (1925; sv. övers. 1929), »Ways of behaviorism» (1928), »Psy-chological care of infant and child» (1928; sv. övers. 1930) m. fl. G. O-a. Watson [coå'tsøn], John Christian, australisk socialdemokratisk politiker (f. 1867). W. inträdde tidigt i fackföreningsrörelsen, blev 1890 ordf, i fackföreningsstyrelsen i Sydney och tillhörde 1894—1901 lagstiftande församlingen i Nya Syd-Wales. 1901—10 var W. led. av Australiska statsförbundets representantförsamling, där han till 1908 var ledare för Labour party. Under några mån. 1904 var W. Australiska statsförbundets premiär- och finansminister. B. E-r. Watson [a)å'ts9n], sir William, engelsk skald (f. 1858). Debuterade redan 1880 men vann framgång först med »Wordsworth’s grave» (1890). Ilans diktning är övervägande politisk, kritisk och filosofisk, till formen klassicerande. Senare arbeten äro bl. a. »The year of shame» (1896), »For England» (1903; om boerkriget, mot imperialismen) och »The superhuman antagonists» (1919). W:s »Col-lected poems» i 2 bd utkommo 1906. W. adlades 1917. R-nB.* Watson-Wentworth [coåTsøn-caeAtcoøp], Ch., se R o c k i n g h a m. Watt [vatt], fys., se Effekt 3 och Elektriska enheter, sp. 581. Watt [coåt], James, skotsk fysiker och mekaniker (1736—1819). Blev 1757 instru-mentmakare vid univ. i Glasgow och var från 1767 lantmätare och vattenbyggnadsingenjör. 1769 uttog W. patent på en enkelt verkande ångmaskin med särskild kon-densor (se d. o. 1) jämte luftpump. Sedan W. s. å. trätt i bolag med järnverksäga-ren Roebuck, byggde han en större maskin, men efter några år kom Roebuck i ekonomiskt trångmål. Nytt kompanjonskap ingick W. 1774, med M. Boulton (se d. o.). Boulton & Watt anlade en maskinfabrik i Soho och levererade länge nästan alla ångmaskiner i England, största delen av övriga Europa och Amerika. W.s 1781 uttagna andra patent innebar fem olika sätt för förvandling av kolvens rätliniga rörelse till en roterande, så att den kringdrev ett svänghjul och genom rörelsens fortledande från svänghjulsaxeln kunde driva alla slags maskiner, varjämte trottelventilen och den därmed förbundna centrifugalregula-torn (se d. o.) samtidigt infördes för att reglera ångpåsläppningen i mån av maskinens hastighet och arbete. I W :s nästa patent, 1782, gjordes ångmaskinen dubbelt verkande, i det att sliden framsläppte ånga växelvis över och under kolven och ångans expansion nyttjades vid dess arbete i cylindern. 1784 patenterade han uppfinningen av hävstångs-inrättningen, Watts parallellogram (se d. o.). Genom indikatorn (se d. o.) kunde ångans tryck och arbete på pistongen bestämmas. Med alla dessa uppfinningar gjorde W. ångmaskinen till en drivkraft av allmän användbarhet för industriens och samfärdselns behov. Sådan som han lämnade lågtrycksma-skinen, har denna i det hela förblivit. — W. stod långt före sin tid i uppfattningen av begreppet »energi». Han införde benämningen hästkraft (se d. o.) samt uppfann brevkopie-pressen, en filarmikrometer, ett redskap för perspektivritning, maskiner för skulpturverks kopiering i förminskad skala, en ånghammare, ånguppvärmning av rum m. m. Efter W. har uppkallats effektenheten watt (se Effekt 3). — Monogr. av G. Biedenkapp (1911) samt H. W. Dickinson och R. Jenkins (1927). — W:s porträtt återges på vidst. pl. T. E. A.* Watt, Joachim von (latiniserat V a-d i a n u s), schweizisk humanist och reformator (1484—1551). Efter att ha varit prof, i klassiska språk i Wien (1516 univ:s rektor) blev W. 1518 stadsläkare och 1520 medlem av rådet i S:t Gallen, där han 1527 genomförde en reformert gudstjänstordning i