129 Watteau—Vatten 130 Bild 5. Antoine Watteau. Självporträtt. Zwinglis anda. Efter Zwinglis död sökte W. i förening med Bullinger komma till samförstånd med Luther i nattvardsläran. Bland W:s skrifter märkes »Chronik der Äbte von S:t Gallen», ett av reformationstidens mest betydande historiska arbeten. W :s »Deutsche historische Schriften» (3 bd) utgåvos 1875—79 av E. Götzinger. — Litt.: Th. Müller, »Die St. Gallische Glaubensbewegung 1520—30» (1913). E.Nwn. Watteau [vatå'], Antoine, fransk målare (1684—1721), av flamländsk börd. W. kom 1702 till Paris, där han som elev och biträde först hos Claude Gillot, sedan hos Claude Audran målade väggdekorationer och plafonder med figurgrupper, najader, sa-tyrer, herdar och her-dinnor, kineserier etc., flera bevarade i gravyr. Efter ett par års verksamhet i sin födelsestad, Valenciennes, då W. målade lantliga genrebilder samt soldat- och lägermotiv, ss. »Strövkåren» (konstakad. i Moskva), »Krigets strapatser» och »Krigets förströel ser» (Eremitaget i Leningrad), återvände han till Paris 1712. Fem år senare blev han led. av franska konstakad.; som receptionsstycke avlämnade han sin högt berömda duk »Avfärden till Cythere» (Louvre). Åt konsthandlaren Gersaint utförde W. 1720 ett av sina mest betydande arbeten, en skylt (nu i Potsdam) till dennes försäljningslokal, en märkligt realistisk, behagfull framställning av butiken med dess tavelklädda väggar och dess förnäma publik. I sitt måleri visar W. intryck av Veronese, van Dyck, Tizian och — främst — Rubens, men hans konstnärskap är dock ursprungligt. Han är en av Frankrikes mest framträdande konstnärer; inom sin konstart var han otvivelaktigt 1700-talets störste lyriker. W., som gärna framställde eleganta par, som musicera, dansa, bilda grupper i gröngräset el. lustvandra, har blivit kallad »de galanta festernas målare». Typiska arbeten äro »En lektion i kärlek», »Herdarna», »Kärlekens ö» (Potsdam), »Kärleksfesten» (Dresden) och »Fete galante» (Prado). Många motiv äro från teatervärlden, t. ex. pierroten Gilles (Louvre). Flera av de porträtt W. målade äro försvunna men kända genom kopparstick. En betydande samling av W :s målningar köptes av Fredrik II (nu dels i Potsdam, dels i Berlin). Förutom i Louvre och Chantilly är W. representerad av målningar i flera franska museer samt i Wallace collection i London. Handteckningar av W. bevaras i Louvre, British museum, Albertina i Wien och i Nationalmuseum i Stockholm. Julienne lät utföra en stor mängd gravyrer efter hans målningar och teckningar, »Figures de différentes caractères», som utkom 1726. — Litt.: E. Pilon, »W. et son école» (1912); E. Hildebrandt, »W.» (1922); se även bibliogr. av L. Reau i »Les peintres frangais du XVIIIe siècle», I (1928; utg. av L. Dimier). G-g N. (G. W. L.) Vattel [vatä'l], E m e r de, schweizisk folk-rättslärd (1714—67). Blev 1746 ambassadråd och 1758 geheimeråd i kurfurstlig sachsisk tjänst. Han är förnämligast känd genom »Droit des gens» (1758; många uppl.), en på grundval av filosofen Wolffs idéer utarbetad framställning av folkrätten, som blev tongivande och utövade ett betydande inflytande, även på statspraxis. T. G-l. Vatten. Enl. Aristoteles var v. ett av de fyra elementen, och det har långt in i nyare tiden hållits för ett enkelt ämne. Först H. Cavendish (se d. o.) visade 1781, att v. är ett sammansatt ämne och att det kan framställas genom förbränning av vätgas i luft. Genom försök av Lavoisier fastslogs, att v. är vätets oxid, d. v. s. en förening mellan väte och syre, H2O. — Kemiskt rent v. har högt specifikt värme, stort elektriskt lednings-motstånd, högt smältvärme och högt ång-bildningsvärme. Det har sin största täthet vid 4° C och utvidgar sig vid stelning. En del av dessa egenskaper utnyttjas tekniskt, andra spela en viktig roll för klimatet. Rent v. har blå färg i djupa lager. En liter v. vid 4° C väger i lufttomt rum 1,000 g. I naturen förekommer v. rikligt, dels som vattenånga i atmosfären, dels flytande (hav, sjöar, floder, grundvatten) och dels som is och snömassor (glaciärer, inlandsis). Dessutom förekommer v. i stora mängder i organiskt material. V:s närvaro är nödvändig, för att kemiska reaktioner i allm. skola kunna äga rum, då de flesta ämnen först i vattenlösning kemiskt reagera med varandra. Då alla livsreaktio-ner äro kemiska reaktioner, måste även de utspelas i vattenlösning. Ett ex. på v:s betydelse för livsreaktionerna är groning (se d. o.) av ett frö. Även på många andra sätt spelar v. stor roll i de levande organismerna. Av vikt är t. ex., att v. hjälper till att spänna ut cellerna och hålla kroppen styv (jfr I m b i b i-tion och Sugkraft). På grund av sitt stora värmeinnehav bidrager v. att hålla kroppstemp. konstant. V:s höga specifika värme gör näml., att det avkyles ytterst långsamt, och lika långsamt uppvärmes det. Därför uppvärmes v. i sjöarna så långsamt om våren och avkyles så långsamt på hösten. På grund av lerjordens förmåga att kvarhålla stora mängder v. uppvärmes denna jord om våren mycket långsammare än sandjorden, varför växtligheten senare kommer i gång på lerhaltig jord. — Genom v:s avdunstning från kroppen bindes mycket värme (se Svett). V. i naturen är aldrig kemiskt rent. Renast är regnvatten, som är naturligt destillerat v. Det innehåller blott spår av föroreningar, huvudsaki. lösta gaser och dammpartiklar. Det avrinnande regnvattnet, som samlas i sjöar och floder, löser på sin väg genom de lösa jordlagren olika salter och förorenas av uppslammade ämnen. Jordens floder avleverera stora kvantiteter lösta ämnen till haven. Enbart mängden kalciumsalter beräknas årl. till 3,000 mill. ton. Havsvattnet i de stora oceanerna innehåller omkr. 3,5 % lösta XX. 5