Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vatten - Watten - Vattenaloe, Dyborre - Vattenandar - Vattenavledning - Vattenbaggar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Watten—Vattenbaggar
132
Becksvart vattenbagge, Hydrous piceus.
salter (2,7 % koksalt). I Östersjön är
salthalten lägre, koksalthalten är 0,5—1 %. I
sjöar, som sakna avlopp, är salthalten
mycket stor (jfr Döda havet). Man har i
havsvatten påvisat förekomsten av nästan
samtliga grundämnen, därav små mängder
metalliskt silver och guld. Bräckt v. är en
blandning av havsvatten och färskvatten. Det
senare kallas ofta även sötvatten. En del av
regnvattnet stannar kvar i marken som
grundvatten (se d. o.) el. källvatten. Det
filtreras genom de lösa jordlagren och är på
större djup därför fritt från uppslammade
föroreningar. Vanl. innehåller grundvatten
något löst koldioxid och stundom betydliga
mängder lösta salter. Utgöras dessa av
andra föroreningar än koksalt och
kalciumsal-ter, benämnes v. ibland mineralvatten (se
d. o.). På grund av sin stora halt av lösta
ämnen kallas källvatten för »hårt», medan
regnvatten är »mjukt» v.
Dricksvatten bör ej vara kemiskt rent.
Sådant v. har fadd smak och är på grund av
frånvaron av lösta mineralämnen t. o. m.
skadligt att förtära. De uppslammade
föroreningarna äro till skillnad från de lösta salterna
ofta hälsovådliga. 1 städer och samhällen,
där grundvattnet överallt är förorenat och
dessutom ej finnes i tillräckliga mängder,
använder man sjö- och flodvatten till
dricksvatten, men detta måste då först renas i
särskilt reningsverk (se Vattenledning
och Vattenrening). Brunt sjö- och
flodvatten avfärgas genom tillsats av
aluminiumsulfat och släckt kalk, varvid en flockig
fällning av aluminiumhydroxid uppstår, som
rycker med sig bakterier och uppslammade
ämnen. Hårt v. är olämpligt till
ångpannevat-ten och matlagning samt till tvätt och måste
göras mjukt före användandet. Innehåller v.
endast surt kalciumkarbonat, kan det göras
mjukt enbart genom kokning, varvid kolsyra
bortgår och neutralt kalciumkarbonat
utfaller. Sådant v. säges ha temporär
hårdhet. Innehåller v. löst kalciumsulfat, blir
det ej mjukt genom kokning och säges ha
permanent hårdhet. Sådant v. göres
vanl. mjukt genom tillsats av
natriumkarbo-nat el. genom filtrering över vissa
konstgjorda silikat, s. k. permutit, liksom även
över mineralet natrolit.
V. kan lösa något luft, mera ju lägre dess
temp. är. Syre är något lösligare än kväve,
så att den lösta luften till ung. 1I3 består av
svre. Detta är av betydelse för växt- och
djurlivet i v. och för v:s självrening (se
d. o.). I. B.
Tungt vatten. Såväl syre som väte
förekommer i isotopa former. Medelst
masspektro-graf (se d. o.) har konstaterats, att i v.
förekommer väte med atomvikten 2,0135 jämte
vanligt väte med atom vikten 1.00778.
Amerikanen Lewis m. fl. har ur vanligt v. isolerat
ett »tungt v.», som består av »tungt väte»
(med den högre atomvikten) i förening med
syre av atomvikten 16. Hos dylikt »tungt v.»
ha uppmätts spec. v. 1,1056 vid 25° C,
fryspunkt 3,8° C, kpt 101,42° C,
täthetsmaximum vid 11,6° C. Enär syreisotoperna ha
atomvikterna 16, 17 och 18, måste man
antaga vanligt v. vara en blandning av 9 olika
molekylslag med molekylvikter nära 18, 19,
20, 21 och 22. J. T.
Watten (holl. wadden) kallas de av
sand-och dybankar bestående områdena mellan den
tysk-nederländska Nordsjökusten och Frisiska
öarna. De äro vid ebbtid torrlagda men ligga
vid flodtid under havsytan (W a 11 e n m e e r).
Bankarna skiljas av djuprännor, som uppstå
genom tidvattensströmmarna. Genom
invall-ning ombildas w. till fruktbart marskland.
Vattenaloe, D y b o r r e, Stratiötes aloides,
en till fam. dybladsväxter hörande
vattenväxt med kort stam, långa, täml. grova
birötter, tätt sittande, jämnbreda, i kanten
taggiga blad och kortskaftade vita
honblommor med gröna, tvåbladiga hölster. V. växer
i grunda, näringsrika dysjöar, lergropar o.
dyl. mindre allmänt i s. och mell. Sverige.
Den är h. o. h. nedsänkt i vattnet utom vid
blomningstiden, då bladspetsarna och
blommorna sticka upp över vattenytan. 1 Sverige
finnas endast honblommor, och v. förökar sig
genom knoppar på korta utlöpare. G. M-e.
Vattenandar, se Elementarandar.
Vattenavledning. 1. (Jur.) Enl. vattenlagen
(se d. o.) sådant företag, som avser marks
torrläggning genom sänkning eller
uttapp-ning av sjö el. annan vattensamling,
fördjupning, utvidgning el. rätning av älv, å el. annat
vattendrag el. eljest avledning av vatten
därifrån. Med avseende på sådant företag äro
vattenlagens bestämmelser ang. dikning
tillämpliga med vissa ändringar och tillägg, vilka
bero på att vattenavledningsföretagen i regel
äro mera omfattande än dikningsföretagen.
Se Dikning och Torrläggning. Å. H-k.
2. (Lantbr.) Avledning av ytvatten, som
hindrar jords odling och brukning, till
skillnad från a v d i k n i n g (se d. o.), som
betecknar grundvattenytans avsänkning till det
för växterna lämpliga djupet. Den
vattenmängd, som skall avledas, bestämmes av
nederbördsområdets storlek och beskaffenhet,
nederbördens intensitet och varaktighet samt
temp. Avrinningen växlar från 0,4 1 per sek.
och kvkm i s. Sveriges skogfattiga
slättbygder upp till 1,5—2 1 per sek. och kvkm i n.
Sverige, där den samlade vinternederbörden är
mycket stor. Då v. ökar landets odlingsjord
och bidrar att avlägsna frostländighet, har
staten länge lämnat understöd åt dylika
företag (se Avdikningsanslag,
Frost-m i nsk ningsanslag och O d 1 i n g s 1
å-ne fonden). V. J-a.
Vattenbaggar, Hydrophilidae, en fam.
skalbaggar, av vilka de flesta leva i vatten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
