131 Watten—Vattenbaggar 132 Becksvart vattenbagge, Hydrous piceus. salter (2,7 % koksalt). I Östersjön är salthalten lägre, koksalthalten är 0,5—1 %. I sjöar, som sakna avlopp, är salthalten mycket stor (jfr Döda havet). Man har i havsvatten påvisat förekomsten av nästan samtliga grundämnen, därav små mängder metalliskt silver och guld. Bräckt v. är en blandning av havsvatten och färskvatten. Det senare kallas ofta även sötvatten. En del av regnvattnet stannar kvar i marken som grundvatten (se d. o.) el. källvatten. Det filtreras genom de lösa jordlagren och är på större djup därför fritt från uppslammade föroreningar. Vanl. innehåller grundvatten något löst koldioxid och stundom betydliga mängder lösta salter. Utgöras dessa av andra föroreningar än koksalt och kalciumsal-ter, benämnes v. ibland mineralvatten (se d. o.). På grund av sin stora halt av lösta ämnen kallas källvatten för »hårt», medan regnvatten är »mjukt» v. Dricksvatten bör ej vara kemiskt rent. Sådant v. har fadd smak och är på grund av frånvaron av lösta mineralämnen t. o. m. skadligt att förtära. De uppslammade föroreningarna äro till skillnad från de lösta salterna ofta hälsovådliga. 1 städer och samhällen, där grundvattnet överallt är förorenat och dessutom ej finnes i tillräckliga mängder, använder man sjö- och flodvatten till dricksvatten, men detta måste då först renas i särskilt reningsverk (se Vattenledning och Vattenrening). Brunt sjö- och flodvatten avfärgas genom tillsats av aluminiumsulfat och släckt kalk, varvid en flockig fällning av aluminiumhydroxid uppstår, som rycker med sig bakterier och uppslammade ämnen. Hårt v. är olämpligt till ångpannevat-ten och matlagning samt till tvätt och måste göras mjukt före användandet. Innehåller v. endast surt kalciumkarbonat, kan det göras mjukt enbart genom kokning, varvid kolsyra bortgår och neutralt kalciumkarbonat utfaller. Sådant v. säges ha temporär hårdhet. Innehåller v. löst kalciumsulfat, blir det ej mjukt genom kokning och säges ha permanent hårdhet. Sådant v. göres vanl. mjukt genom tillsats av natriumkarbo-nat el. genom filtrering över vissa konstgjorda silikat, s. k. permutit, liksom även över mineralet natrolit. V. kan lösa något luft, mera ju lägre dess temp. är. Syre är något lösligare än kväve, så att den lösta luften till ung. 1I3 består av svre. Detta är av betydelse för växt- och djurlivet i v. och för v:s självrening (se d. o.). I. B. Tungt vatten. Såväl syre som väte förekommer i isotopa former. Medelst masspektro-graf (se d. o.) har konstaterats, att i v. förekommer väte med atomvikten 2,0135 jämte vanligt väte med atom vikten 1.00778. Amerikanen Lewis m. fl. har ur vanligt v. isolerat ett »tungt v.», som består av »tungt väte» (med den högre atomvikten) i förening med syre av atomvikten 16. Hos dylikt »tungt v.» ha uppmätts spec. v. 1,1056 vid 25° C, fryspunkt 3,8° C, kpt 101,42° C, täthetsmaximum vid 11,6° C. Enär syreisotoperna ha atomvikterna 16, 17 och 18, måste man antaga vanligt v. vara en blandning av 9 olika molekylslag med molekylvikter nära 18, 19, 20, 21 och 22. J. T. Watten (holl. wadden) kallas de av sand-och dybankar bestående områdena mellan den tysk-nederländska Nordsjökusten och Frisiska öarna. De äro vid ebbtid torrlagda men ligga vid flodtid under havsytan (W a 11 e n m e e r). Bankarna skiljas av djuprännor, som uppstå genom tidvattensströmmarna. Genom invall-ning ombildas w. till fruktbart marskland. Vattenaloe, D y b o r r e, Stratiötes aloides, en till fam. dybladsväxter hörande vattenväxt med kort stam, långa, täml. grova birötter, tätt sittande, jämnbreda, i kanten taggiga blad och kortskaftade vita honblommor med gröna, tvåbladiga hölster. V. växer i grunda, näringsrika dysjöar, lergropar o. dyl. mindre allmänt i s. och mell. Sverige. Den är h. o. h. nedsänkt i vattnet utom vid blomningstiden, då bladspetsarna och blommorna sticka upp över vattenytan. 1 Sverige finnas endast honblommor, och v. förökar sig genom knoppar på korta utlöpare. G. M-e. Vattenandar, se Elementarandar. Vattenavledning. 1. (Jur.) Enl. vattenlagen (se d. o.) sådant företag, som avser marks torrläggning genom sänkning eller uttapp-ning av sjö el. annan vattensamling, fördjupning, utvidgning el. rätning av älv, å el. annat vattendrag el. eljest avledning av vatten därifrån. Med avseende på sådant företag äro vattenlagens bestämmelser ang. dikning tillämpliga med vissa ändringar och tillägg, vilka bero på att vattenavledningsföretagen i regel äro mera omfattande än dikningsföretagen. Se Dikning och Torrläggning. Å. H-k. 2. (Lantbr.) Avledning av ytvatten, som hindrar jords odling och brukning, till skillnad från a v d i k n i n g (se d. o.), som betecknar grundvattenytans avsänkning till det för växterna lämpliga djupet. Den vattenmängd, som skall avledas, bestämmes av nederbördsområdets storlek och beskaffenhet, nederbördens intensitet och varaktighet samt temp. Avrinningen växlar från 0,4 1 per sek. och kvkm i s. Sveriges skogfattiga slättbygder upp till 1,5—2 1 per sek. och kvkm i n. Sverige, där den samlade vinternederbörden är mycket stor. Då v. ökar landets odlingsjord och bidrar att avlägsna frostländighet, har staten länge lämnat understöd åt dylika företag (se Avdikningsanslag, Frost-m i nsk ningsanslag och O d 1 i n g s 1 å-ne fonden). V. J-a. Vattenbaggar, Hydrophilidae, en fam. skalbaggar, av vilka de flesta leva i vatten och