177 Webb, S.—Weber, C. M. v. 178 Webb [coeb], Sidney, engelsk socialistisk politiker (f. 1859), g. m. B. W., adlad 1929 (baron Passfield). Var först tjänsteman vid Londons kommunalförvaltning, anställd vid departementet för kolonierna 1881—91, ägnade sig sedan åt offentliga förtroendeuppdrag och författarskap. W. invaldes i grevskapsrådet för London, blev ordf, i styrelsen för stadens tekniska undervisningsanstalter och led. av kommunala och statliga kommittéer, bl. a. för lagstiftning om fackföreningar, i vilket ämne han förblivit ett slags halvofficiell rådgivare åt följ, regeringar och anses ha övat stort inflytande. 1885 ingick han i Fabian society (se d. o. och Socialdemokrati, sp. 26), till vars ledande män han snart räknades. W. är främste initiativtagaren till och grundläggaren av den nationalekonomiska högskolan i London och titulär prof, i förvaltningsrätt där. Av Fabian so-cietys småskrifter äro många skrivna av W. Bland hans många tidskriftsartiklar märkes en uppsats om bankväsendets förstatligande (1918). Han har även utgivit bl. a. »A consti-tution for the socialist commonwealth of Great Britain» (1920), »Decay of capitalist civilisation» (1923; sv. övers. 1928) och »Eng-lish poor law history» (3 bd, 1927—29). — I förening ha makarna W. skapat sina mest betydande arbeten, »The history of trade unionism» (1894; 3:e uppl. 1920; sv. övers. 1896—97), »Industrial democracy» (2 bd, 1897; ny uppl. 1920), ett huvudarbete om engelska fackföreningsrörelsens teorier och metoder, »English local government» (6 bd, 1906—13), »The prevention of destitution» (1916), som sammanfattar makarna W:s program för armodets bekämpande. W. tillhörde 1922—29 underhuset, var jan. —nov. 1924 handelsminister i MacDonalds första ministär och i dennes andra ministär 1929—31 minister för kolonierna, 1929—30 även för dominions. — Monogr. om makarna W. av M. A. Hamilton (1933). E. F. K. S-n. Weber, Albrecht Friedrich, tysk orientalist (1825—1901). Blev 1856 e. o. och 1867 ord. prof, i forn-indiska språk o. forn-indisk litteratur i Berlin. W. är den egentlige skaparen av en systematisk litteraturhistoria över sanskrit, särskilt för dess äldre skeden, utvecklade en enorm produktivitet och var lärare åt de flesta nu levande indologer. Inom präkritlitteratu-ren var W. banbry tande genom studierna över »Bhagavati» och en kritisk uppl. med övers, av Hålas »Saptasatakam». 1849—59 utgav W. den »vita» Yajurveda. Hans Indische Studien (bd 1—18, 1849—98), en för de indiska studierna högst viktig tidskrift, innehaller mest W:s egna arbeten. Han utgav vidare bl. a. »Aka-demische Vorlesungen über indische Littera-turgeschichte» (1852; 2:a uppl. 1876), bibliogr. över sanskrit- och präkrithandskrifter (4 bd, 1853—92) och »Indische Streifen» (3 bd, 1868 —79). K. F. J.* Wèber, Carl Albert, tysk torvmarks-forskare och botanist (1856—1931), 1894— 1924 botanist vid Moor-Versuchsstation i Bremen; erhöll professors titel 1909. W. nedlade stort arbete på torvmarkernas botaniska och utvecklingshistoriska utforskande samt på nyttiggörandet av torvmarkerna för beteskultur. W :s »Über die Vegetation und Ent-stehung des Hochmoors von Augstumal im Memeldelta mit vergleichenden Ausblicken auf andere Hochmoore der Erde» (1902) är ett grundläggande arbete, som spelat en stor roll för torvmarksforskningens utveckling. — Biogr. med bibliogr. av H. Paul i Abhandlung-en herausgegeben vom Naturwissenschaftlichen Verein zu Bremen, extra bilaga till bd 28, 1931—32. C. Mm. Wèber, Carl Maria von, tysk tonsättare (1786 18/i2—1826 b/8). Såsom son till en resande teaterdirektör förde W. under sin ungdom en kringflackande tillvaro. Bland hans lärare voro Michael Haydn i Salzburg och abbé Vogler. W. blev redan vid 18 år teaterkapellmästare i Breslau, fick 1813 en likartad befattning i Prag. 1816 slog han sig ned i Dresden som organisatör och initiativrik ledare av operascenen där och ingick äktenskap med sångerskan Karoline Brandt. Där komponerade han sina förnämsta verk. Han avled i lungsot i London, där han, ehuru dödssjuk, dirigerat de första föreställningarna av »Oberon». — W. gjorde sin förnämsta insats inom operan. Bland hans tidigare verk är enaktaren »Abu Hassan» (1811; Sthlm 1880). Hans genombrott skedde 1821, då han komponerade musikinlägg till zigenardramat »Preciösa» (Sthlm 1824) samt »Der Freischütz» (»Friskytten», Sthlm 1823). I främsta rummet genom det senare, oerhört framgångsrika sångspelet skapades en nationellt romantisk operastil; »Friskyttens» för sin tid nya tonspråk utmärkes av tyskt folklig melodik, svärmisk och mystisk naturpoesi och målande instrumentering. Med »Euryanthe» (1823; Sthlm 1838) åstadkom W. en genomkompone-rad opera, som äger betydande musikaliska skönhetsvärden men vars svaga, riddarroman-tiska text hämmade kompositören; genom deklamatorisk sångstil och såsom ett försök att förverkliga ett »Gesammtkunstwerk» fick denna opera, trots bristande framgång, betydelse som en direkt utgångspunkt för Wagner. Ej heller för sin sista, orientaliskt sagoroman-tiska opera, sångspelet »Oberon» (1826; Sthlm 1858), fick W. en för dramatisk helhetsverkan gynnsam libretto, men även här fann han inspirerat romantiska toner, särskilt i de åt älvor och sjöjungfrur ägnade scenerna. Den efterlämnade komiska operan »Die drei Pin-tos» fullbordades av G. Mahler och gavs i Leipzig 1888. — W :s förnämsta orkesterverk äro hans uvertyrer till nämnda operor, »Ju-belouverture» m. fl. Själv en betydande pia