225 Vektoranalys—Veläzquez 226 Det faktum, att en vektorekvation ersätter tre skalära ekvationer, ofta rätt komplicerade, gör vektoranalysen till ett utomordentligt nyttigt hjälpmedel för underlättande av teoretiska beräkningar inom mekanik, elektrodynamik m. m. V. i ett plan användas även för att till amplitud och fas karakterisera svängningsrörelser, särskilt växelströmmar och växelspänningar (växelströmteoriens »symboliska metod»). — Litt.: M. Abraham, »Theo-rie der Elektrizität», I (bearb. av R. Becker; 9:e uppl. 1932); Ilj. Tallqvist, »Grunddragen av vektoranalysen» (1923). Sv. B-r. Vektoranalys, läran om vektorer (se d. o.) och de för dem gällande räknelagarna. Vektorfält, se F ä 11 2. Jfr Vektor. Veläbrum, se Rom, sp. 974. Velänien, bot., se E p i f y t e r, sp. 916. Welander, Edvard Wilhelm, läkare, akademisk lärare (1846—1917). Blev 1880 med. dr i Uppsala, 1884 docent i syfilidologi vid Karol. inst., 1888 överläkare vid sjukhuset S:t Göran och var 1896—1911 professor i syfilidologi vid Karol. inst. På sitt specialområde utövade W. en mycket intensiv och framgångsrik verksamhet. Med outtröttlig iver undersökte han de vid syfilisbe-handlingen använda medlen och deras terapeutiska inverkan, meddelade resultaten av dessa forskning ar i många tidskriftsavh., sammanställda i »Über die Principien für die Bebandlung der venerischen Krankheiten» (1904) och »Zur Frage der Behandlung der syphilitischen Krankheit» (1909). W. utgav även »De veneriska sjukdomarnas historia i Sverige» (1898; 2:a uppl. 1905). Genom flera folkskrifter bidrog W. att sprida kunskap om könssjukdomarna. Sin på djupa studier grundade uppfattning, att en noggrann övervakning av prostitutionen hade den största betydelse för att förebygga könssjukdomar, lyckades W. ej göra gällande vid den nyaste lagstiftningen i denna fråga. En viktig insats gjorde W. genom att 1900 grundlägga ett sjukhus för spädbarn med medfödd syfilis, som under hans ledning utvecklades till en mönsteranstalt (se L i 11 a hemmet). Liknande We-landerhem ha sedan grundlagts i Danmark, Norge och Finland. Det mesta inflytandet utövade han dock genom sitt starka sedliga allvar och sin djupa kunskap som lärare. Led. av Vet.-akad. (1902). 1911 ägnades honom en festskrift. — Jfr biogr. av A. Pettersson i Vet.-akad :s Årsbok 1918. R. T-dt. (K. M-s.) Welanderhem, se Welander, E. W., och Lilla hemmet. Velärer (av lat. vélum, [gom]segel), språkv., se Postpalataler. Veläzquez [coäla'pkäp], D i e g o, spansk con-quistador, åtföljde Columbus på hans andra resa 1493. Var 1511—24 ståthållare på Kuba, varifrån han 1518 utsände Cortez till Mexiko. Se vidare C o r t e z. Bild 9. Diego de Silva y Veläzquez. Självporträtt. Veläzquez [coäla'pkäp], Diego de Silva y, spansk målare (1599 ö/7—1660 ®/s)- Trettonårig kom V. i lära hos målaren Francisco Herrera d. ä. och snart efteråt hos målaren och konstförfattaren Pacheco, med vars dotter han gifte sig 1618. Hans tidigaste arbeten, genretavlor med halvfigurer, ansluta sig till den solida naturalism, som i Caravaggio hade sin upphovsman och mästare. 1623 flyttade han till Madrid. Redan s. å. utförde V. sitt första porträtt av Filip IV, och hans väg såsom hovmålare låg sedan banad. Han behövde för att gå den icke överge den riktning av sträng saklighet och en dämpad färgskala han förut slagit in på. Det spanska hovets liv färg var den svarta, dess stil en behärskad värdighet i uppträdandet, en självklarhet, som ej behövde och därför ej heller gjorde krav på smicker och försköning. Så kan V. förbli den osvikligt sannfärdige skildraren av vad han iakttagit även inom kungaslottens murar, där f. ö. dvärgar och själsligt abnorma hörde till den uppvaktande personalen och på allra högsta önskan återgåvos av hans pensel (jfr Spansk konst, bild 13). V :s framgång såsom det spanska hovets målare har utom i hans osvikliga saklighet sin förklaring i hans lika osvikliga förnämhet. Han placerar sina porträttfigurer säkert och elegant, låter deras dräkt teckna sig med uttrycksfullt behag mot den enfärgade men alltid luftigt förtonande bakgrunden, modellerar ansikte och händer knappt men ändå levande och behandlar färgen med dess till några få toner begränsade register så, att den verkar ädel och harmonisk. Själva penselföringen är utomordentligt behagfull och bländande skicklig utan att någonsin göra intryck av tom virtuositet. Till hans ungdomsverk med folkliga ämnen ansluter sig den 1628 målade stora duken »Dryckesbröderna» (»Los borrachos»), liksom V:s flesta arbeten förvarad i Pradomuseet i Madrid. Den framställer Bakchos och en hans följesven som glädjespridare i ett lag spanska bönder. Bilden är målad efter Rubens’ besök i Madrid och under en viss påverkan, kanske i ett slags tävlan med honom. 1629 besökte V. Italien och målade i Rom »Vulcanus’ smedja» — en lika nationell och verklighetskär variant av ett annat antikt motiv. I Rom tillkommo även två genom sin dristigt fria teknik och komposition märkliga landskaps-studier från Villa Medici (i Pradomuseet). Efter återkomsten till Madrid målade V. flera följder av kungliga porträtt, konungen, drottningen, den lille infanten Balthasar Carlos, infanten don Ferdinand i olika dräkter och situationer, till fots, såsom jägare, till häst. XX. 8