227 Welch-Fränkels bacill—Veide, H. van de 228 »Kanonskottet.» Målning av W. van de Veide d. y. I Rijksmuseum i Amsterdam. Särskilt serien ryttarporträtt. i vilken även ingår en bild av hertig de Olivares, utmärker sig för stilfull komposition, växlande i de olika fallen med den framställdes typ. Från samma skede, omkr. 1635—36, förskriver sig den stora duken »överlämnandet av fästningen Breda», efter de i kompositionen verkningsfullt använda pikarna kallad »Las lanzas» (Pradomuseet). Med uppdrag att för hovets räkning inköpa konstverk företog V. 1649 en ny resa till Italien och utförde under sin vistelse i Rom 1650 ett praktfullt porträtt av påven Innocentius X (se bild vid d. o.). Efter återkomsten till Madrid erhöll V. ett högre hovämbete och blev riddare av Santiagoor-den. I dess dräkt har han framställt sig själv på den stora duken »Las meninas» (Hovfröknarna) i Pradomuseet, från 1656. Tavlan återger en interiör av ett halvskumt slottsrum, i vars belysta förgrund en ung dam knä-böjande räcker ett glas vatten till den lilla in-fantinnan Margareta, medan en hennes kamrat gör sin reverens för det i rummet närvarande men på bilden endast i en spegel framträdande kungaparet. Man beundrar skildringens levande sanning och den mästerliga behandlingen av det luftiga dunklet, ur vilket färger och dagrar framträda. Ett liknande problem, men fattat på annat sätt, sysselsatte V. i en annan stor målning i Prado från samma tid, »Las hilanderas» (Spinnerskorna). — V:s religiösa bilder inskränka sig till ett fåtal, präglade av samma verklighets-känsla och samma ädla uttryck som hans alstring i övrigt. Särskilt må framhållas en bild av den korsfäste (Prado). V. är en av alla tiders största porträttmålare. På samtidens och den närmaste eftervärldens konst utom Spanien kom han ej att öva något större inflytande. För Manet blev han en inspirerande förebild. — V:s verk studeras bäst i Pradomuseet i Madrid. Även konsthistoriska museet i Wien har för V :s konst representativa arbeten. — Litt.: Monogr. av A. de Beruete (1898; ty. uppl. 1909) och C. Justi (3:e uppl., 2 bd, 1922—23); »Klassiker der Kunst», bd 6 (4:e uppl. 1925). A. L. R. Welch-Fränkels bacill [coeTtjT-], se Gasbrand. Welcker, Friedrich Gottlieb, tysk filolog och klassisk arkeolog (1784—1868). Blev 1809 prof, i Giessen men måste avgå 1816 såsom alltför frisinnad. Blev s. å. prof, i Göttingen och var 1819—59 prof, i Bonn, där han bl. a. grundläde det akademiska biblioteket och konstmuseet. Skr.: »Die griechischen Tra-gödien mit Rücksicht auf den epischen Cyklus geordnet» (3 bd, 1839—41), epokgörande rekonstruktioner av förlorade grekiska tragedier, »Der epische Cyklus oder die homerischen Dichter» (3 bd, 1835—49; ny uppl. 1865—82), »Griechische Götterlehre» (3 bd, 1857—63) och »Alte Denkmäler» (5 bd, 1849—64) m. fl. Jämte A. J. Näcke och F. Ritschl utgav W. tidskr. Rheinisches Museum. M. Pn N-n. Veide [fä'ldo], van de, holländska 1600-tals-konstnärer. Mest framstående äro: Esaias van de V. (omkr. 1593—1630), som målade landskap med figurer och sällskapsstycken samt utförde raderingar. Jan van de V. (1593 —omkr. 1642), kopparstickare. W i 1 1 e m van de V. d. ä., marintecknare och -målare (1611 —93), deltog i flera sjödrabbningar; i Rijksmuseum i Amsterdam finns en målning av honom (utförd 1665), som skildrar slaget i Öresund 8 nov. 1658, då nederländare och danskar slogo den svenska flottan. 1674 utnämndes han till officiell engelsk marintecknare. Hans son W i 1 1 e m van de V. d. y. (1633 -—1707), marinmålare, utbildades hos S. de Vlieger; han följde fadern till England och fick där anställning i kunglig tjänst; bäst äro hans målningar från tiden före den engelska perioden, då de fina mellantonerna försvinna. Willem d. y. var en av tidens bästa målare i sin genre. Adriaen van de V. (1636—72), bror till föreg., var landskapsmålare, lärjunge av Wynants, ofta anlitad av kamrater att måla människo- och djurfigurer i deras tavlor. Målningarna »Flodlandskap» (1658; i Kaiser-Friedrich-Museum i Berlin) och »Strandbild» (s. å.; galleriet i Kassel) visa hur betydande V. var som landskaps- och figurmålare och som kolorist. I senare arbeten finns en varmare ton, t. ex. i »Borgar-familj på landet» (1667; Rijksmuseum i Amsterdam), en porträttgrupp i det fria. Adriaen utförde även raderingar. Han var den störste konstnären med namnet V. — Litt.: E. Michel, »Les van de V.» (1892); K. Zoege von Man-teuffel, »Die Künstlerfamilie van de V.» (1927). — I Nationalmuseum i Stockholm finnas några små målningar av Esaias, Willem d. y. och Adriaen van de V. E. L-k. Veide [fä'ldo], Henry van de, belgisk arkitekt (f. 1863), var först målare. Starkt påverkad av William Morris’ idéer, övergick V. på 1890-talet till arkitektverksamhet. Han ivrade för en ny möbel- och inredningsstil (se Jugendstil och Möbler, sp. 651), som hastigt spreds och satte spår även inom husbyggandet. Särskilt i Tyskland fick V. stora uppdrag, bl. a. inredningen av Folkwang-