Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vellingk, Mauritz - Wellington (stad) - Wellington, Arthur Wellesley
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
Wellington—Wellington, A. W.
236
Utsikt över Wellington, Nya Zeeland.
viktiga insatser gjorde V. i de förhandlingar,
som förde till traktaterna i Altona och
Pinneberg 1689 och 1696; han var i hemlig
beskickning till Vilhelm Ill 1688, blev
generalmajor 1697 och generallöjtnant 1698. S. å.
sändes V. till August den starke för att
övervaka de rysk-polska förbindelserna. Men V.
insåg ej lägets faror utan satte tro till de
fredliga försäkringarna. Misslyckandet, som
blev tydligt efter det stora nordiska krigets
utbrott, följdes av onåd, och V. återgick till
kommendantposten i Stade. Efter Poltava
återfick V. i viss mån konungens förtroende,
blev 1710 general, kungligt råd, guvernör
över Wismar och generalguvernör över
Bremen-Verden samt 1711 greve. V.
utvecklade nu en livlig diplomatisk verksamhet,
kännetecknad av mycken smidighet och stor
försiktighet; kunskapen om dessa år är dock
ännu alltför ofullständig. 1713 torde
beteckna höjdpunkten av denna hans verksamhet
(samspelet med Görtz, underhandlingarna i
samband med Stenbocks fälttåg och Stettins
sekvester). Ett stort ansvar har V. för
Altonas uppbrännande 1713, även om Stenbock bör
dela skulden för dådet. V. infann sig efter
Karls hemkomst i Stralsund men lyckades ej
förvärva avgörande inflytande utan återvände
till Bremen. Därefter betroddes han av Görtz
med vissa förhandlingar, men något stort
inflytande har V. ej under hans tid haft. V.
återvände 1722 till Sverige och deltog nu i
Regeringsbyggnaden i Wellington, Nya Zeeland.
Fredrik I:s
maktutvidgningsplaner. Bl. a. uppsatte han
under förhandlingar med
Preussen egenhändigt koncept till
förhandlingar rörande lån, som
Fredrik begärde mot pant i
områden först i Sverige,
senare i Hessen. Hela
underhandlingen strandade, och V.
slöt sig nu till det holsteinska
partiet samt trädde i
förbindelse med tsar Peter. Under
kampen mot detta parti kom
emellertid Horn i tillfälle att
begagna de ovannämnda
koncepten. V. anklagades inför
en ständernas kommission av
Horns anhängare och dömdes
26 april 1727 till förlust av
liv, ära och gods. Domen
mildrades dock efter en tid till
livstids fängelse på
Jönköpings slott, men V. avled
redan på resan dit. V:s självbiogr. (1716) är tr.
i Dela Gardiska Archivet, XIV (1841). Om
V :s papper se L. M. Bååth, »De Vellingkska
samlingarna» (i Meddelanden från Svenska
Riksarkivet, Ny följd, 1: 1, 1906). Jfr även
H. Almquist, »Holstein-Gottorp, Sverige och
den nordiska ligan» (1918). (S. J-d.)
Wellington [cae’linton], Nya Zeelands
huvudstad (sedan 1865), på Nordön, vid Port
Nicholson, en vik av Cooks sund; 112,700
inv. (1932; med förstäder 144,800 inv.). Säte
för Nya Zeelands generalguvernör, regering
och parlament samt för katolsk ärkebiskop
och anglikansk biskop. W. är regelbundet
anlagt med stora parker och har moderna
offentliga byggnader, ss. parlamentshuset och
stadshuset. Bland institutioner märkas
Victoria university college (gr. 1897, en avd. av
Nya Zeelands univ.), två astron.
observato-rier, museer, bibliotek m. m. Industrien
omfattar främst konservfabriker, garverier,
kvarnar och sågverk. W. är betydande hamn
och anlöpes av fartyg från flera reguljära
linjer. W. grundlädes 1840.
Wellington [coe’liijton],
ArthurWelles-1 e y, hertig av W. (1814), engelsk härförare
och statsman (1769—1852). W. deltog 1794—95
i kriget i Holland, sändes 1796 till Indien och
utnämndes 1799 av sin bror sedermera lord
Wellesley till högste befälhavare i Mysore.
Som sådan visade W. stor politisk och militär
begåvning. Han blev generalmajor 1802 och
förde som kommissarie för marattländerna
kriget mot maratterna 1803—04 till ett
lyckligt slut (segrar vid Assaye 23 sept. och vid
Argaum 29 nov. 1803). Efter att 1805 ha
lämnat Indien deltog han 1807 som
divisionschef i angreppet på Köpenhamn och ledde
underhandlingarna om dess kapitulation. 1808
sändes han till Pyreneiska halvön för att bekämpa
fransmännen och vann snart världsrykte för
sina insatser i denna kamp. Med Portugal
som operationsbas lyckades W. tack vare
sin strategiska och taktiska begåvning med sin
till numerären starkt underlägsna här under
ständiga infall i Spanien vinna upprepade
segrar över fransmännen (bl. a. vid Talavera
1809, Salamanca 1812 och Vittoria 1813), vilka
till sist drevos tillbaka över spansk-franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
