235 Wellington—Wellington, A. W. 236 Utsikt över Wellington, Nya Zeeland. viktiga insatser gjorde V. i de förhandlingar, som förde till traktaterna i Altona och Pinneberg 1689 och 1696; han var i hemlig beskickning till Vilhelm Ill 1688, blev generalmajor 1697 och generallöjtnant 1698. S. å. sändes V. till August den starke för att övervaka de rysk-polska förbindelserna. Men V. insåg ej lägets faror utan satte tro till de fredliga försäkringarna. Misslyckandet, som blev tydligt efter det stora nordiska krigets utbrott, följdes av onåd, och V. återgick till kommendantposten i Stade. Efter Poltava återfick V. i viss mån konungens förtroende, blev 1710 general, kungligt råd, guvernör över Wismar och generalguvernör över Bremen-Verden samt 1711 greve. V. utvecklade nu en livlig diplomatisk verksamhet, kännetecknad av mycken smidighet och stor försiktighet; kunskapen om dessa år är dock ännu alltför ofullständig. 1713 torde beteckna höjdpunkten av denna hans verksamhet (samspelet med Görtz, underhandlingarna i samband med Stenbocks fälttåg och Stettins sekvester). Ett stort ansvar har V. för Altonas uppbrännande 1713, även om Stenbock bör dela skulden för dådet. V. infann sig efter Karls hemkomst i Stralsund men lyckades ej förvärva avgörande inflytande utan återvände till Bremen. Därefter betroddes han av Görtz med vissa förhandlingar, men något stort inflytande har V. ej under hans tid haft. V. återvände 1722 till Sverige och deltog nu i Regeringsbyggnaden i Wellington, Nya Zeeland. Fredrik I:s maktutvidgningsplaner. Bl. a. uppsatte han under förhandlingar med Preussen egenhändigt koncept till förhandlingar rörande lån, som Fredrik begärde mot pant i områden först i Sverige, senare i Hessen. Hela underhandlingen strandade, och V. slöt sig nu till det holsteinska partiet samt trädde i förbindelse med tsar Peter. Under kampen mot detta parti kom emellertid Horn i tillfälle att begagna de ovannämnda koncepten. V. anklagades inför en ständernas kommission av Horns anhängare och dömdes 26 april 1727 till förlust av liv, ära och gods. Domen mildrades dock efter en tid till livstids fängelse på Jönköpings slott, men V. avled redan på resan dit. V:s självbiogr. (1716) är tr. i Dela Gardiska Archivet, XIV (1841). Om V :s papper se L. M. Bååth, »De Vellingkska samlingarna» (i Meddelanden från Svenska Riksarkivet, Ny följd, 1: 1, 1906). Jfr även H. Almquist, »Holstein-Gottorp, Sverige och den nordiska ligan» (1918). (S. J-d.) Wellington [cae'linton], Nya Zeelands huvudstad (sedan 1865), på Nordön, vid Port Nicholson, en vik av Cooks sund; 112,700 inv. (1932; med förstäder 144,800 inv.). Säte för Nya Zeelands generalguvernör, regering och parlament samt för katolsk ärkebiskop och anglikansk biskop. W. är regelbundet anlagt med stora parker och har moderna offentliga byggnader, ss. parlamentshuset och stadshuset. Bland institutioner märkas Victoria university college (gr. 1897, en avd. av Nya Zeelands univ.), två astron. observato-rier, museer, bibliotek m. m. Industrien omfattar främst konservfabriker, garverier, kvarnar och sågverk. W. är betydande hamn och anlöpes av fartyg från flera reguljära linjer. W. grundlädes 1840. Wellington [coe'liijton], ArthurWelles-1 e y, hertig av W. (1814), engelsk härförare och statsman (1769—1852). W. deltog 1794—95 i kriget i Holland, sändes 1796 till Indien och utnämndes 1799 av sin bror sedermera lord Wellesley till högste befälhavare i Mysore. Som sådan visade W. stor politisk och militär begåvning. Han blev generalmajor 1802 och förde som kommissarie för marattländerna kriget mot maratterna 1803—04 till ett lyckligt slut (segrar vid Assaye 23 sept. och vid Argaum 29 nov. 1803). Efter att 1805 ha lämnat Indien deltog han 1807 som divisionschef i angreppet på Köpenhamn och ledde underhandlingarna om dess kapitulation. 1808 sändes han till Pyreneiska halvön för att bekämpa fransmännen och vann snart världsrykte för sina insatser i denna kamp. Med Portugal som operationsbas lyckades W. tack vare sin strategiska och taktiska begåvning med sin till numerären starkt underlägsna här under ständiga infall i Spanien vinna upprepade segrar över fransmännen (bl. a. vid Talavera 1809, Salamanca 1812 och Vittoria 1813), vilka till sist drevos tillbaka över spansk-franska