233 Wellesley—Vellingk 234 Pannonien samt praetor 15 e. Kr., bekant genom ett historiskt arbete (»Historia Romana») i två böcker, av vilka den förra är ofullständigt bevarad. Den andra boken, som är av större intresse, behandlar tiden från Kartagos fall till 29 e. Kr. V. visar sig som en varm beundrare av Tiberius. Genom det retoriska patos, som präglar hans stil, får denna beundran stundom alltför översvinnliga uttryck. Men V. bör anses göra kejsaren mera rättvisa än Tacitus’ svartmålningar. E. St. Wellesley [coedzli], engelsk släkt, urspr. kallad C o 11 e y el. C o w 1 e y, på 1500-talet invandrad till Irland. En av dess medl., Richard Colley (1690—1758), antog efter en kusin, vars egendomar han 1728 ärvde, namnet W e s 1 e y, som småningom fick formen W. Han blev 1746 irländsk pär med namnet Mornington. Han hade sonsönerna R. C. W. (se nedan), A. W. (se Wellington) och H. W. (om den sistnämnde och hans son H. R. Ch. W. se C o w 1 e y). Wellesley [coedzli], Richard Colley (1760—1842), earl av Mornington (1781), markis W. (1799), engelsk krigare och statsman. Led. av underhuset 1784, anslöt sig W. till Pitt, som 1793 gjorde honom till led. av Board of control för indiska ärenden. Han blev 1797 guvernör för Ostindiska kompaniets indiska besittningar och gav snart prov på sin överlägsna administrativa talang. Sitt fasta beslut att befästa Clives och War-ren Hastings’ verk mot de franska försö ken att i s. Indien grundlägga ett med det brittiska rivaliserande välde realiserade han genom krigen mot TIpü Sähib och marattfurs-tarna (se Indien, sp. 525). Principiellt åsyftade hans politik att ställa så många indiska stater som möjligt under brittiskt protektorat. Kompaniets direktörer ogillade emellertid land förvärven och ersatte 1805 W. med lord Cornwallis. W. hade dock utstakat riktlinjer för det anglo-indiska väldets utveckling, som sedan aldrig helt kunde överges. Efter hemkomsten tog han säte i överhuset, var 1809—12 utrikesminister i Perce-vals kabinett och 1821—28 lordlöjtnant på Irland. Han återkallades som anhängare av katolikernas emancipation, när brodern hertigen av Wellington bildade ministär 1828. W. närmade sig nu whigpartiet och var 1832—34 ånyo lordlöjtnant på Irland. W :s »Despatch-es» utgåvos 1836—37 (5 bd). — Biogr. av G. B. Malleson (1895); »Life and correspondance of R. C. W.» (2 bd, 1914). (R. Sv-m.) Velle'tri, stad i it. prov. Roma, Latium, på Albanohergens s. ö. sluttning, 34 km s. ö. om Rom; 37,057 inv. (1931; som kommun); biskopssäte, känd vinort. Bland byggnader märkas främst katedralen (nuv. byggnad från 1600-talet) samt Torre del Trivio, ett klocktorn från 1300-talet. V. är volskernas Velitrae. Wedlbausen [-hauzon], Julius, tysk orientalist, bibelforskare (1844—1918), prof, i Greifs- wald, Halle, Marburg och Göttingen (1892— 1913). Visade, att den s. k. Prästskriften i Moseböckerna, som förut ansetts vara gammal, var av sent datum, och i sammanhang härmed grundläde han en riktigare uppfattning av Israels religionshistoria. Hans märkligaste arbete är »Geschichte Israels» (1878; 2:a uppl. 1883 under titeln »Prolegomena zur Geschichte Israels»; 6:e uppl. 1905, omtr. 1927). Andra betydande verk äro bl. a. »Israelitische und jüdische Geschichte» (1894; 7 :e uppl. 1914), »Skizzen und Vorarbeiten» (6 bd, 1884 —99). 1903—05 utgav han inl. och kommentar till de tre första evangelierna (4 bd). Jfr Bibelforskning, sp. 193, och P e n t a-t e u k k r i t i k, sp. 821. S. H-r. Wellin, B e r t h a, sjuksköterska, politiker (f. 1870 u/0). Ägnade sig först åt sjuksköter-skeverksamhet, från 1907 åt socialt arbete. Var 1908 en av initiativtagarna till Svensk Sjuk-skötersketidning och 1910 till Svensk sjuk-sköterskeförening (dess ordf. 1910—33, nu he-dersordf.). Led. av arbetskommittén för sjuksköterskors samarbete i Norden 1920—33, sekr. 1927—33, led. av Internationella sjuksköter-skeförbundets centralstyrelse och dess redaktionskommitté 1929—33. Har 1911—33 redigerat Svensk Sjukskötersketidning. Hon har varit högerled. av stadsfullmäktige i Stockholm och är led. av Andra kammaren (sedan 1921). K. N-hl. Vellinge, förr H vel Ii n ge, socken i Malmöhus län, Skytts härad, på Söderslätt, s. om Malmö, vid den långgrunda Foteviken av öresund; 16,03 kvkm, 1,703 inv. (1933). 1,376 har åker; skog saknas. Kyrkbyn är municipal-samhälle (120 har, 968 inv. 19^,3, tax.-värde å fastighet 3,162,300 kr. 1932, tax. inkomst 1,048,550 kr.) och järnvägsknut för Malmö— Trälleborgs och V.—Skanör—Falsterbo järnvägar; sparbank och kommunal mellanskola. Ingår i V. och Fuglie pastorat i Lunds stift, Skytts kontrakt. Vellingk, svensk släkt, ursprungligen från Westfalen, kom på 1500-talet till Livland, översten Otto V. (d. 1656) användes även som svensk diplomat. Hans söner Otto V. (1649—1708) och Mauritz V. (se nedan) blevo friherrar 1676 och grevar, den förre 1706 (ej introducerad), den senare 1711. Otto V. utmärkte sig i slaget vid Lund 1676, blev 1678 överste för Tavastehus reg:te, 1683 generalmajor, 1687 landshövding över Gästrikland m. m. och 1693 generallöjtnant och guvernör i Skåne. Han blev general 1698 och s. å. guvernör över Ingermanland och Keksholms län. Vid Narva 1700 kommenderade han högra flygeln och vid Düna 1701 kavalleriet. Han stred även vid Kliszow 1702 och Lemberg 1704 samt blev 1705 kungl. råd och president i Äbo hovrätt (tillträdde ej). Ätten utgick 1727 med M. V. (B. H-d.) Vellingk, Mauritz, greve, riksråd (1651 —1727); jfr släktartikeln. Efter utländska resor stred V. 1675 i Skåne, där han sårades vid Lund 1676; s. å. blev han jämte sin bror O. V. frih. Under Bohus’ belägring 1677 ledde V. skickligt ingenjörsarbetena och blev 1678 överste vid Karelska reg:tet. V. blev 1680 envoyé i Köpenhamn men förflyttades 1683 till de lüneburgska hoven. 1687 blev han överste och kommendant i Stade. Särskilt