237 Vellore—Wells, H. G. 238 Portbyggnad vid biskopsslottet i Wells. — Västfasaden till katedralen i Wells. gränsen. Efter Napoleons fall och fredsslutet 1814 blev W. ambassadör i Paris och efterträdde febr. 1815 lord Castlereagh som Englands representant på kongressen i Wien utan att där spela någon mera framträdande roll. Efter Napoleons återkomst mars 1815 fick W. befälet över den holländsk-engelsk-tyska armé, som sammandrogs i Nederländerna, och lyckades vid Waterloo (18 juni 1815) hålla den Napoleonska hären stången, tills preussarna under Blücher anlände och avgjorde slaget. Därefter ryckte W. in i Paris och skaffade genom underhandlingar medFouchéLudvigXVIII utan motstånd upp på tronen. Vid frågan om fredsvillkoren slöt han sig till Rysslands yrkande, att Frankrike ej skulle tvingas till alltför stora landavträdelser. Ilan blev okt. 1815 befälhavare för ockupationsarmén i Frankrike men genomdrev på kongressen i Aachen 1818 ockupationens omedelbara upphävande. Han intog s. å. en plats i kabinettet som general-fälttygmästare. Vid Castlereaghs död skickades han i dennes ställe till kongressen i Verona 1822. Han ogillade principiellt Cannings oppositionella inställning mot det reaktionära lägret på kontinenten men biträdde honom i hans sydamerikanska politik. Då den grekiska frihetsfrågan aktualiserades, visade sig W. som anhängare av Turkiets integritet. Han och Canning funno varandra i den önskan att förebygga en separat rysk intervention, som resulterade i W:s utomordentliga beskickning till Ryssland 1826 (se Canning). 1827 blev W. högste befälhavare över armén, och jan. 1828 bildade han ministär. Som premiärminister såg han sig tvungen att mycket mot sin vilja och i rak motsättning mot tidigare tillkännagivanden genomföra katolikernas emancipation (1829). Följden blev tory-partiets sprängning, varigenom det banades väg för en parlamentsreform. W :s hårdnackade motstånd mot denna och brist på förståelse för behovet därav gjorde honom ytterligt impopulär bland folkets bredare lager och bragte hans kabinett på fall (nov. 1830). Han anmodades 1831 och därefter 1834 att ånyo bilda ministär men trädde i det senare fallet tillbaka för Peel, i vars kabinett (nov. 1834—april 1835) han fungerade som utrikesminister. Även av Peels andra ministär 1841 —46 var W. medlem som regeringspartiets ledare i överhuset. W., som äldre kallad »järnhertigen» (the iron duke), vann trots sitt högdraget aristokratiska väsen en enastående auktoritet genom sin viljestyrka, fosterlandskärlek och kyliga självbehärskning. W:s »Despatches» äro utg. i flera serier, hans parlamentstal publicerades 1854 (2 bd). — Bland mängden av biogr. över honom märkas de av sir H. Maxwell (2 bd, 1900) och J. Fortescue (1925). — W:s porträtt återges på vidstående plansch. V. S-g. (R. Sv-m.) Vellore [velå'e], stad i presidentskapet Madras, Britt. Indien; 50,212 inv. (1921). Har en gammal fästning och ett märkligt éivatempel. Wellpapp (av ty. Welle, våg), tekn., ett slags veckad (»korrugerad») papp för förpackningar; de eftergivande och något fjäd-rande vecken el. räfflorna i pappen skydda mot stötar. Består av ett veckat skikt, som sammanklistrats med ett plant. Fmn.* Wells [coelz], stad i Somersetshire, s. v. England, 20 km s. s. ö. om Bristol; 4.833 inv. (1931); säte för biskopen av Bath och W. Berömd katedral, huvudsaki. uppförd i engelsk gotik på 1100—1200-talet, med en rikt skulpterad västfasad; ålderdomligt biskopsslott. Wells [coelz], Herbert George, engelsk romanförfattare och sociolog (f. 1866). Bedrev naturvetenskapliga studier, var först lärare men från 1893 journalist. Två år senare kom-mo hans första böcker, »The stolen bacillus and other sto-ries» (sv. övers. 1897) m. fl. Han är genomträngd av den moderna evolutionsläran, kritiserar det nuv. samhällets brister och utmålar en framtid, där mänskligheten hunnit längre i intelligens och humanitet. Han vann först framgång med fantastiska romaner, i vilka de nyaste naturvetenskapliga och tekniska upptäckterna användas för att belysa hans sociala och politiska synpunkter,